"Vägleda själar och lindra lidande". Benedictus XVI besöker San Pio

(22.06.09) Igår gjorde påven Benedictus XVI en intensiv dagsvisit till den italienska stövelns sporre, och närmare bestämt till staden San Giovanni Rotondo, där den Helige Pius av Pietralcina levde som cappucinermunk, en av franciskanordens 3 grenar, och där han nu ligger begravd. Varje år besöker 7 miljoner pilgrimer Mariasanktuariet Santa Maria delle Grazie, i vars krypta helgonet vilar, för att hylla och be om hans förbön. Påvens pastorala besök äger rum 7 år efter San Pios helgonförklaring år 2002.

Påven reste via flygplan, efter att ha lämnat helikoptern hemma pga de mycket svåra väderförhållandena, som härjade mellan- och syd-Italien under helgen. Den första etappen när han anlände var att han gick upp till klostrets första våning där San Pios cell ligger. Sedan gick han ner i kryptan, under kyrkan, för att vörda San Pio. Han knäböjer och tänder två ljus, och kysser relikskrinet, tydligt berörd. En stor folksamling väntade honom när han klev ut, ditresta dagen i ära från hela Italien, men även Usa, Irland och England. Klockorna ringde fest och den glädjerika stämningen var påtalig.

Bakom den gamla helgedomen och klostret har det byggts en betydligt större och mycket modernare kyrka för utomhusmässor, uppkallad efter San Pio. Det var dit nu påven förde sina steg för att fira den Heliga Mässan inför 50 000 deltagare, och där han under sin predikan talade om San Pio, vars uppgift man kan sammanfatta med orden: ”Vägleda själar och lindra lidande”. Under mässan ler påven och det är tydligt att han är glad. Han använde det mässilver som Padre Pio själv ofta hade använt. Predikan denna söndag rörde sig runt dagens evangelietext: stormen på Gennesarets sjö som Jesus lugnade vid Tiberias - ett tecken på hans herravälde över kosmos.

”Lärjungarna var rädda, men inte Jesus”. Men det kommer då även han upplever ångest, utan att tvivla på Faderns närvaro och makt. Kristus har upplevt känslan av att å ena sidan ”ett med Fadern; fullt överlämnad till honom”, och å andra sidan ”solidarisk med syndarna, liksom separerades han och kände sig övergiven av Fadern”. Vissa helgon har gjort denna erfarenhet, sa påven, och påminde om att ”Padre Pio är en av dem”.

En enkel man med enkelt ursprung, "gripen av Kristus" (Phil. 3:12) - som aposteln Paulus skriver om sig själv – och som hade valt korset som är kärlekens kraft, förlåtelsen och försoningen, den faderliga andligheten, och solidaritet med de lidande. Korssåren som märkte hans kropp, stigmatiseringen, förenade honom med den Korsfäste – Uppståndne. Den Helige Franciskus autentiske efterträdare – även San Franciskus bar Kristi korsmärken – gjorde som honom, och som aposteln Paulus beskriver med orden: "Jag har blivit korsfäst med Kristus, och jag lever inte längre, utan Kristus lever i mig "(Gal 2:20).

Påven riktade även sina ord till de samlade franciskanerna och påminde de om att de är Padre Pios arvtagare. Padre Pio vägledde själarna med sin vittnesbörd, han förde in de på den tvåspåriga rälsen som för oss till Gud - bönen och kärleken. Påven varnade bröderna för risken för aktivism och sekularisering som alltid är närvarande. Han påminde de om att hans besök även hade detta som mål: att bekräfta de i troheten till missionen som de ärvt av sin älskade fader. "Många av er är så upptagna i att ta emot pilgrimer och sjuka att ni riskerar att bortse från er det ni är kallade till: att lyssna till Gud och göra hans vilja". När ni känner att ni riskerar att falla för denna risk – se till Padre Pio.

Efter mässan bad påven Angelusbönen och fortsatte till det sjukhus som helgonet grundade för att lindra lidandet – Il Sollievo della Sofferenza.

Påven började sitt tal till de sjuka,deras familjer,och sjukhusets läkare och personal med att säga: "Under mitt besök här i San Giovanni Rotondo, måste jag naturligtvis besöka hemmet för lindrandet av lidandet, som den Helige Pius av Pietralcina kom med ideen till och sedan starkt önskade, som en plats för bön och vetenskap, där människan återfinner sig i den korsfäste Kristus såsom en ensam hjord med en enda herde".

Påven sade vidare:"Varje gång som man stiger in på ett sjukhus, går tanken naturligt till smärtan och sjukdomens mysterium,till hoppet om tillfrisknande, och hälsans ovärderliga värde, som man ofta inser först när den saknas.På sjukhusen kan man med handen röra vid vårt livs stora värde, men även dess bräcklighet. Genom att följa Jesus exempel,som vandrade kors och tvärs genom hela Gallileen och botade varje sorts sjukdomar och svagheter hos folket, på samma sätt har kyrkan sedan dess ursprung ansett det vara hennes plikt och förmån att vara nära den som lider, och skänka de sjuka en alldeles speciell uppmärksamhet.

Sjukdomen,som tar sig uttryck i olika former och slår till på olika sätt, framkallar den ängsliga frågan; Varför lider vi? Kan upplevelsen av smärta betraktas som positiv?
Vem kan befria oss från smärta och död? Väsentliga frågor, som dock de flesta gångerna förblir obesvarade, eftersom att lida utgör förståndets outgrundliga gåta. Lidande tillhör själva mysteriet med människan. Naturligtvis måste man göra allt som är möjligt för att minska lidandet, men att utrota det fullständigt ur världen är inte möjligt för oss helt enkelt därför ingen av oss är i stånd att utrota det ondas makt,som ständigt är källan till lidandet.
Det är endast Gud som kan utrota ondskans makt. Det är av det skälet som Jesus Kristus kom till världen för att avslöja för oss Guds plan för vår frälsning, tron hjälper oss tränga in i meningen med allt mänskligt, och alltså även lidandet.