Kyrkan och samhällsläran - de Sociala Encyklikorna genom tiderna

(16.06.09) I väntan på påven Benedictus XVI:s tredje encyklika "Caritas in Veritate" ska vi idag göra en återblick på tidigare sociala encyklikor som påvarna har skrivit för att besvara samhällets politiska, ekonomiska och sociala situationer – nationella och internationella. Människan är Guds skapelse – i detta ligger hennes andliga och övernaturliga värdighet. Som inspirerande kärna ligger denna sanning i grunden för den katolska socialläran. Människans rättigheter i samhället följer därpå – rätt till arbete, familj, ägodelar, rättvis lön, frihet, och rätt till att delta i startens offentliga liv, osv. Rättigheter som naturligtvis även innebär plikter.


Staten enligt den katolska socialläran bör organiseras av ansvarsfulla medborgare, där den civila samlevnaden garanteras, rättvisan och friheten; individuell och social frihet, liksom religionsfrihet. Som kärnpunkt i staten är principen att sträva för det allmänna bästa.


Samhällets sociala behov har drivit många katoliker, och däribland kända helgon, att engagera sig under historiens gång. Även påvarna har gett sina riktlinjer i sociala frågor genom sina encyklikor. Den första och kanske mest kända sociala encyklikan är Rerum Novarum som påven Leo XIII skrev 1891. I den förtryckte han socialismen som en okristlig klasskamp, och stödjer proletärernas krav på privat egendom, individuell frihet, familjen som en social dimension, statlig subsidiaritet och rätten till fackföreningar för att försäkra om en rättvis lön. Subsidiaritet kommer från latinets subsidium, och innebörden i detta är att en gemenskap har en stödjande funktion gentemot sina medlemmar. Leo XIII understryker här att dessa rättigheter inspireras av den mänskliga personens värdighet och att lönen måste tillåta en person att försörja sig och sin familj. Vår Selma Lagerlöf som såg riskerna i en gudlös socialism såg i Leo XIII:s lära svaret på den tidens sociala kamper. I Antikrist Mirakler kallar hon honom ”den gamla mannen i Vatikanen, den visaste av alla som nu leva”.


1907 skriver påven Pius X sin encyklika Pascendi Dominici Gregis, där han fördömer den modernistiska rörelsen. Det är en klarsynt analys av den modernistiska tänkaren, och om hur rationalismen och modernismen oundvikligt leder till ateism. Även om encyklikan främst berör filosofiska trender i anknytning till kyrkan, visar Pius X hur modernismen även präglar samhället, och riskerna med att utesluta Gud från livet. Totalitarismerna är inte ”olyckor längst vägen”, utan medvetna och uttänkta försök att bygga ett samhälle utan Gud; ett samhälle som inte sätter personens värdighet i centrum, familjens prioritet, subsidiariteten osv. Om man utesluter Gud blir människan objekt för manipulationer i all dess mening. Dessa är några av de tankar som vi möter i Pius X encyklika.


Nästa sociala encyklika möter vi år 1920, efter det Första Världskriget, och i den utvidgar sig den sociala problematiken från att beröra inom nationella situationer, till de internationella relationerna mellan staterna. Påven Benedictus XV varnar i Pacem, Dei Munus Pulcherrimum för att Nationernas Förbunds fredspakter inte är hållbara, och att fientlighetens och aggets frön gror under ytan. ”Nationernas Förbund kan inte grantera fred, skriver han profetiskt, för fred kan inte uppnås, även om den arbetats fram under långa konferenser eller med sanktioner, utan endast om man kommer över hat och fientlighet i ömsesidig försoning”, och han tillägger att konflikterna snart kommer att blomma upp pånytt. Vilket de gör.


40 år efter Leo XIII:s Rerum Novarum, 1931, preciserar påven Pius XI i sin sociala encyklika Quadragesimo Anno att: ”den fria konkurrensen förstör sig själv, ekonomisk hegemoni har klivit in i den fria marknaden, hungern efter vinning leder till dominansen av en ohämmad girighet". Pius XI fördömer ekonomins utveckling: ”Hela ekonomin har blivit fruktansvärt hård, obeveklig och grym”. Därför är det nödvändigt att staten ingriper i större utsträckning än under Leo XIII tid, dock med respekten för rätten till privat egendom i behåll. Pius XI fördömer vidare kommunismens lära som förnekar Gud och motsäger sig den kristna synen, i encyklikan Divini Redemptoris från 1937.


Påven Pius XII följde honom och la till några nya element till detta koncept. Det Andra Världskriget hade bevisat hur svagt och osäkert försvaret av den mänskliga personen är i samhället, och påven väljer att reflektera över denna osäkerhet när han i encyklikan förknippar lön med säkerhet. Enligt Pius XII är lönen och den privata egendomen familjernas levande utrymme och garanti till frihet.


Johannes XXIII bemöter i encyklikan Mater et Magistra, från 1961, den moderna tidens nya problem, och utvecklar i den iden om socialförsäkringen, den privata egendomen som står i social funktion och de enskildas ansvar gentemot det allmänna bästa. Två år senare, 1963, skriver han den berömda sociala encyklikan Pacem in Terris, som främst understryker behovet av att komma över splittringen mellan tron och den politiska sociala och ekonomiska världen, för att kunna främja freden, och belyser att utan etiska värden är vetenskapen, tekniken och ideologierna otillräckliga. Den tar upp kvinnans roll i det moderna livet, hur minoriteter ska behandlas, flyktingpolitik, balans mellan land kapital och folk, nedrustning osv. Personernas ansvar och uppgift att balansera rättigheter med plikter blir tydlig. Intressant är paragrafen om medborgarnas deltagande i det offentliga livet. Vi befinner oss i det Kalla Krigets svåra klimat, och Johannes XXIII, som ser oppositionen mellan den västerländska kapitalismen och den asiatiska socialismen, vidgar sina tankar om maktstrukturen, politiskt beroende, subsidiaritetsprincipen och det allmänna goda till universell nivå.


Fyra år senare, 1967, har vi en ny påve på tronen, Paulus VI, och han skriver då sin berömda encyklika Populorum Progressio i vilken han förklarar att ”Utveckling är fredens nya namn”. För 40 år sedan förtydligade Paulus VI i den, att folkets progress inte ska reduceras till ekonomisk utveckling och tillväxt, utan han förklarar progressen ur mänsklig, teologisk och kulturell synvinkel. Det kristna hoppet lyser centralt i encyklikan, endast det kan förverkliga det som mänskligheten längtar efter och väntar på, vilket inte endast är materiell välfärd, utan omfattar människans och människornas fullkomliga utveckling. Encyklikan understryker jordens gåvors destination är universell: påven uppmanar till världsomfattande solidaritet, och talar för en ny internationell ordning där varje folk själv står för sin utveckling i ett ansvarsfullt förhållande till mänskligheten.


Vi får vänta 12 år, till 1979, på nästa sociala encyklika, Redemptor Hominis, Johannes Paulus II:s första encyklika som han ger ut endast 5 månader efter sin vigning. Han skriver den nästan som ett manifest för sitt pontifikat, och prioriterar att analysera den samtida människans problem. Utan att säga det direkt analyseras kommunismen i encyklikan, ett system som baserar sig på ateismen, något som påven upplevt i egen person i i sitt födelseland Polen. ”Ateismen har programmerats, organiserats och strukturerats i ett politiskt system”, läser vi. Påven understryker att vi har ett naturligt behov av Gud, för att kunna vara människor och kommunismen förnekar denna existensiella aspekt av människan, och kan omöjligt tillfredställa människans behov. Han tar även om jordens ekologiska problem, och utsugningen av naturresurser, liksom den hotande militärmaktens tillväxt: "en ofattbar självdestruktivitet, inför vilken alla historiens naturkatastrofer tycks blekna”.


Denna encyklika tar även upp den teknologiska och materialistiska utvecklingen, som representerar människans storhet, men materialismen - varnar påven – ignorerar den mänskliga personen och riskerar att göra henne till slav under sina egna produkter. Människan är inte skapt för att producera och lägga på lager. Påven fördömer även den ekonomiska obalansen och uppmärksammar de fattigas problem.


Till 90-årminnet av den första sociala encyklikan skriver Johannes Paulus sin andra sociala encyklika, Laborem Exercens, som helt riktar in sig på arbetet. Han beskriver här arbetet som den nyckeln till den sociala frågan, och han sätter människan centralt. ”Den främsta grunden för arbetets värde är människan själv: ”arbetet är för människan och inte människan för arbetet”. Johannes Paulus II opponerar sig mot ekonomiska och materialistiska koncept om arbetet, inom vilket både liberalismen och kommunismen kan klassas. Människans primat på arbetet leder till arbetarens rättigheter som just rätten till arbete, rättvis lön, och stöd till de svagaste arbetarna.
 
Sollicitudo Rei Socialis kommer ut 20 år efter Populorum Progressio, 1987, och belyser den dramatiska obalansen och den växande klyftan mellan världens fattiga länder och de rika länderna. Den tar upp utnyttjandet av arbetskraft, internationella skulder, bostadsbrist, underutveckling och arbetslöshet. Encyklikan kan ses som en uppmaning att återvända till den autentiska mänskliga utvecklingen som centrerar sig på personens värde, och har sitt ursprung i strävan efter det allmänna bästa, folkens jämlikhet och internationell solidaritet.


Den senaste sociala encyklikan är Centesimus Annus, som påven Johannes Paulus II skrev 1991, på 100-årsjubileet av Reerum Novarum. Titeln betyder just det hundrade året. I denna encyklika uppmanar nu Johannes Paulus II vid slutet av sitt pontifikat, till att söka bristerna i den socialistiska ekonomin liksom i markandsekonomin, till att lyfta de fattiga ländernas skuldbörda eller stryka den helt, till nedrustning. Han varnar för konsumism och uppmanar de rika länderna att minska onödigt slöseri och slutligen belyser han behovet att bilda institutioner för att kontrollera vapenmakten.


Benedictus XVI:s sociala encyklika är nu väntad med iver, för att se hur han besvarar den globala finanskrisen och de stora internationella konflikterna som härjar jorden.