"En präst bör vara 'i världen' men inte 'av världen'". Benedictus XVI viger 19 diakoner till präster

(04.05.09) Kyrkans hörnstenar, den Gode herdens trovärdiga vittnen, och inte män som är smittade av ett samhälle som inte erkänner Gud, och ännu mer inte har någon avsikt att söka honom. Dessa var påvens ord på skärtorsdagen och påven återkom till dem under mässan i Peterskyrkan på söndagen då han vigde 19 diakoner i Roms stift till präster. Med den klarhet som Benedictus XVI alltid har då han bemöter prästämbetet, talade han under sin predikan, då han la ut den väg som prästen bör följa; då han bör vara ”i världen” men inte ”av världen”.

Me andlig och symbolisk intensitet lade han sina händer på 19 män, inte alla unga, som valt att följa apostlarna – 13 italienare och 6 diakoner som representerade den övriga världen: en nigerian, en diakon från Haiti, en från Kroatien, Tjeckien, Chile och Sydkorea.

I sin reflektion talade han just om hur världen har svårt att acceptera präster eftersom den inte erkänner Gud.

"Det är sant, och vi präster upplever det ’världen’ (…)förstår inte den kristne och evangeliets ministrar. Lite, för att de inte känner Gud, och lite eftersom de inte vill kännas vid honom. Världen vill inte lära känna Gud för den vill inte bli störda av hans vilja - därför vill den inte lyssna på hans ministrar, de skulle kunna rubba på detta. (…)Denna världen (...) i evangelisk mening, undergräver kyrkan, smittar dess medlemmar och ministrarna själva (...) Det är en attityd, ett sätt att tänka och leva som förorenar kyrkan, och därför krävs en ständig vaksamhet och rening."

För att inte falla i denna risk, måste prästen ingå full gemenskap med Kristus, både "sakramentalt" och "existentiell", för att kunna vara ”vigd i sanningen”, sa påven. Medlen för att uppnå denna gemenskap, förklarade han, är bönen – den Kristuscentrerade bönen – för att i bönen förbli man i Kristus. Prästämbetet är knutet till detta ”förbli”, och därför knutet till bönen.

Daglig mässa, tidegärnen, eukaristisk tillbedjan, lectio Divina, rosenkransen och meditation: här finner prästen sin livsnerv. Den prästen som ber, och som ber bra, tömts gradvis på sig själv och blir mer och mer enad med Jesus, den Gode Herden.

Aposteln, och med andra ord prästen får sitt namn, dvs sin identitet, genom Kristus. Allt han gör, gör han i hans namn.