I väntan på påvens tredje encyklika bör vi begrunda de första två.

(05.03.09) Vatikanens dagstidning Osservatore Romano publicerade idag en artikel med titeln ”I väntan på påven Benedictus XVI:s sociala encyklika”. Och det är vad vi alla gör. Vi väntar på påvens kloka svar på den sociala kris som världen befinner sig i. Men påven, som vet att frågan komplicerad och kräver både ekonomisk och etisk kompetens, vill inte förhasta sig. Anars brister trovärdigheten, sa han då han mötte Roms församlingspräster den 26:e februari, och en av dem frågade honom om encyklikan.

Påven svarade prästerna att vi måste besvara denna fråga med den etik som har formats i vårt medvetande av evangeliet. Det är därför som vi måste fördöma de grundläggande fel som nu visar sig när USA:s banker faller. I grunden är det människans själviskhet som är synden, eller som vi läser i brevet till det kristna i Kolossai, själviskheten är avguderi. ”Döda därför det jordiska hos er: otukt, orenhet, lidelser och onda lustar och själviskheten, detta avguderi”(Kol 3,5).

Vi måste fördöma detta avguderi som går emot den sanna Guden och förfalskar bilden av Gud, med en annan gud, ”mammon”. Och vi måste göra det modigt och konkret. Moralismer hjälper inte om de inte är underbyggda med kunskap om verkligheten, som bidrar med att förstå vad som konkret kan göras för att förändra på situationen. Och för att göra detta krävs det, naturligtvis, kunskap om sanningen och den goda viljan hos alla. "

Vi läser i artikeln i Osservatore Romano: ”Den internationella växande krisen som berör män, kvinnor och familjer i rika och fattiga länder sår rädsla omkring sig, och det finns stor förväntan på påvens encyklika. Men påven själv vill inte vara sedd som ett orakel. Han föredrar att vi återtar vårt förnuft till fånga, för utan förnuft är det svårt att ta emot, värdera och uppskatta det kristna förlaget på en lösning.

Artikeln i Osservatore Romano uppmanar till att under tiden läsa om påvens encyklika ”Spe Salvi” – ”I Hoppet är vi räddade”. Påven har en tanke om hur vi kan ta oss ur den ekonomiska krisen. Men inte i den meningen att han ger oss särskilda ekonomiska recept för att smidigt kunna återställa kapital och arbete, familjers och företags ekonomiska behov. Men eftersom vi inte kan komma ur den här krisen utan hopp, behöver vi ett mer trovärdigt hopp att tillförlita oss på än det som finansmarknaden och de ekonomiska teorierna erbjuder oss. För att lyckas måste vi återhämta våra skäl att leva. Vi kan komma över den ekonomiska depressionen om vi segrar över våra ideals depression ideal och vårt vissnande hopp.

Det är i detta vägskäl mellan vårt hjärta och vår kapacitet att förvalta resurser som påven har ordet. Påven vill att våra stora principer om kärleken, som utmärker de kristna, ska synas i konsekvenserna. Han uppmanar oss att ta evangeliet på allvar. Att återuppliva känslan av att tillhöra kyrkan innebär att man tillhör "den stora kristna familjen". Påvens avsikt är att hitta ett sätt att uppmuntra dagens generation att lita på Gud, och att göra honom delaktig i varje personligt och kollektivt livsval.

Påven förnekar inte politiken, vetenskapen, tekniken, ekonomin och andra materiella resurser deras autonomi när han säger att de inte är "tillräckliga för att tillfredställa de stora förhoppningar som vi alla strävar efter". Påven påminner helt enkelt om att de ensamma inte är tillräckliga för att lösa alla slags problem.

Benedictus XVI är rätt påve för en tid i kris, eftersom han kan lugna och peka på en väg att komma ut ur krisen, och inte var och en för sig utan snarare tillsammans. Redan innan bankernas katastrofer öppnade den ekonomiska avgrunden som hotar alla, hade han lagt fram två grundstenar: först kärleken och strax därefter hoppet. Så i väntan på den tredje encyklikan läser vi om de första två där många svar redan finns.