Människan finner friheten då hon tjänar sin nästa. Benedictus XVI talar till Roms seminarister

(24.02.09) Även om det har gått ett par dagar vill vi idag se tillbaka till det tal som påven Benedictus XVI höll i fredags då han som varje år besökte Roms prästseminarium, i samband med att man firar seminariets Mariabild ”Madonna della Fiducia – Tilliten Moder. Påven talade till seminaristerna om frihet, med tanke på Aposteln Paulus ord ”Ni är kallade till frihet”.

Friheten har alltid varit människans dröm ända sen början, men speciellt i vår moderna tid. Vi vet att Luther inspirerades Paulus brev till Galaterna och hans sammanfattning var att monastiska regler, hierarkin, läroämbetet var slaveri man var tvungen att frigöra sig ifrån. Efter det kom Upplysningstiden som drevs av längtan efter frihet, och som ansåg sig att ha funnit den. Även marxismen presenterade sig som vägen till frihet.

Benedictus XVI gick vidare i sin reflektion och frågade: vad är frihet? Hur kan vi bli fria? Aposteln Paulus hjälper oss att förstå denna komplicerade verklighet som friheten är, sa påven, ur antropologisk och teologisk synvinkel. Paulus säger: låt inte friheten bli ett tillfälle att leva efter köttet. Med köttet menar inte Paulus kroppen, utan köttet är uttrycket för det absoluta jaget, jaget som vill vara allt och vill ha allt. Det absoluta jaget är inte beroende av något eller någon, det verkar definitivt vara fritt. Jaget säger: jag är fri om jag inte är beroende av någon och om jag kan göra allt jag vill. Men det är just detta ’absoluta jag’ som är köttet; det är degradering av människan, inte frihetsförvärv. Libertinismen är inte frihet, det är snarare frihetens motsats och misslyckande.

Paulus lägger fram en stark paradox när han fortsätter: ”utan tjäna varandra i kärlek”. Paradoxalt nog förverkligar sig friheten då vi tjänar. Vi blir fria om vi blir varandras tjänare. Paulus förklarar hela frihetsproblemet i ljuset av sanningen om människan. Om människan reducerar sig till att följa köttets begär, och förhöja sig själv till gudomlighet, inleds hon i lögnen. För i verkligheten är det inte så, förklarade påven. Människan är inte det absoluta, jaget kan inte isolera sig och bara följa sin egen vilja. Det går emot sanningen om vår existens. Sanningen om människa är att hon är en skapelse, Guds skapelse, och vi lever i förhållande till Skaparen. Vi är varelser i relation. Endast om vi accepterar detta träder vi in i sanningen, annars faller vi i lögnen, och i lögnen förintas vi.

Vi är skapelser, och därför beroende av vår Skapare. Under Upplysningstiden och främst i ateismen är detta ett beroende det är nödvändigt att frigöra sig från. I verkligheten vore detta beroende bara ödeläggande om Skaparen, Gud, vore en tyrann, inte god – om han vore som mänskliga tyranner. Om denna Skapare istället älskar oss och vårt beroende innebär att vara omfattade i hans kärleks rymd, i det fallet är vårt just vårt beroende vår frihet. Detta är den första punkten sa påven sammanfattningsvis: att vara en skapad varelse betyder att man är älskad av Skaparen, här är sanningen om vår existens, och här finns samtidigt vår kallelse till kärleken.

Men varelsernas relationsberoende omfattar även en annan typ av relation: vi är i relation med Gud, men tillsammans, som mänsklig familj, är vi även i relation med varandra. Med andra ord är den mänskliga friheten att å ena sida vara i Guds kärlek, men även att vara ett med sin nästa och för sin nästa. Det finns ingen frihet mot sin nästa. Om jag gör mitt jag till absolut, blir jag de andras fiende och jag kan inte längre leva med andra, livet blir grymt och misslyckat. Mänsklig frihet är det endast om man delar friheten med de andra. Det är i att vara tillsammans som vi kan träda in i samspel med friheten.

Och här sammanfattar påven alltså den andra mycket viktiga punkten. Det är först när vi accepterar den andra, accepterar det som kan tyckas som en begränsning av min frihet av respekt för den andra, är jag på väg mot den gemensamma friheten. Det är först när jag ingår i det nät av beroende av varandra som utgör den mänskliga familjen, som jag är på väg mot frihet.

Vi ser att människan behöver ordning och rättigheter för att kunna förverkliga sin frihet i gemenskap med andra. Och hur ska vi finna den rätta ordningen där ingen är förtryckt och där alla kan ge sitt bidrag för att forma denna konsert av friheter. Om det inte finns en sanning som alla människor har gemensamt, återstår bara positivism och man har en känsla av tvång och måsten. Här föds upproret mot ordningen och rättigheterna som om det rörde sig om slaveri.

Men om vi finner Skaparens ordning i vår natur, sanningens ordning som ger var och en av oss sin plats, ordning och rättighet, så kan dessa istället vara frihetens redskap mot egoismens slaveri. Att tjäna varandra blir frihetens redskap. Det första vi måste respektera är sanningen: frihet mot sanningen är inte frihet.

Aposteln Paulus fortsätter med att säga: lagen sammanfattas i detta bud: ’Du ska älska din nästa så som dig själv’. Ni känner säkert till den Helige Augustinus ord, sa påven och citerade sitt favorithelgon: ”Älska och gör vad du vill”. Det som Augustinus säger är sant, om vi har förstått vad ’att älska’ betyder. Om vi är enade med Kristus och i enhet med hans kropp, i hans sakrament, då vi lyssnar till hans Ord, blir Guds vilja vår vilja. Vår vilja identifierar sig med Hans vilja och då blir vi verkligt fria och vi kan göra vad vi vill, eftersom vi vill med Kristus, vi vill i sanningen med sanningen.

Påven avslutar med att kommentera den sorgliga situations som Paulus beskriver i Galaterbreven. ”Men om ni biter och sliter i varandra är det fara att ni gör slut på varandra . . . låt er ande leda er”. Paulus beskriver här den polemik som föds då tron degenererar i intellektualism och då ödmjukheten byts ut mot arrogans där man tror sig vara bättre än de andra.

Vi vet väl att detta sker även idag då var och en vill vara överlägsen den andre och med intellektuell arrogans vill låta tro att de är bättre, istället för att träda in i kommunion med Kristus och med Kristi Kropp som är kyrkan. På detta vis föds destruktiv polemik och en karikatyr av kyrkan, som istället borde vara en själ och en kropp. Vi måste även idag, på uppmaning av aposteln Paulus, göra vårt samvetes rannsakan, och inte tro att vi är bättre än andra, utan vara ödmjuka som Kristus, ödmjuka som Maria, lydiga i tron. Bara så öppnar sig sanningen och kärlekens frihet även för oss.

Så avslutade påven Benedictus XVI sitt tal till seminaristerna och tackade Gud att han visat oss sitt ansikte i Kristus, att han skänkt oss Maria, helgonen och kallat oss till enhet, så att vi enade i hans vilja kan finna glädjen, kärleken och friheten.