Vi bör gå till bikt som om det vore vår sista bikt. Fader Gabriele, biktfader i Peterskyrkan, talar om försoningens sakrament.

(16.02.09) Att återupptäcka bikten. Detta var uppmaningen som påven Benedictus XVI gav oss under söndagens Angelusbön, då han påminde oss om att det är synderna som skiljer oss från Gud, och om man inte ödmjukt anförtror Guds barmhärtighet sina syndet, leder de till att själen dör. I biktens sakrament renas vi av Guds oändliga barmhärtighet, och vi återförenas med Himlens Fader och de heligas samfund, och Gud skänker oss kärlek, glädje och frid. Detta var påvens ord i söndags, och vi ska idag fördjupa oss i biktens sakrament.

I Peterskyrkan är alltid biktstolarna bemannade och för det mesta får man stå i kö en liten stund och vänta på sin tur. Vatikanradion har intervjuat en av de präster som har som uppgift att ta emot bikt i Peterskyrkan, agostinerfadern Gabriele Ferlisi som säger så här.

Bikten är ett av de mest mänskligt vackra sakrament. Vi behöver det eftersom det är ett personligt möte med den förlåtande Jesus. Den erfarenhet som bikten lämnar efter sig är glädje. Glädjen som man upplever är så stor att man inte kan önska något mer – det är en glädje som överväldigar själen.

Påven Benedictus XBI uppmanar ofta om att skilja på att vara medveten om synden och dåligt samvete. De är två skiljda saker - förklarar fader Gabriele vidare - Det dåliga samvetet sätter människan och den sårade stoltheten i centrum, vilket leder till ångest och orolighet. Dåligt samvete ger oss aldrig lugn utan gör oss endast upprörda. Om vi istället ser till den smärta som medvetandet om synden leder till, ser vi att medvetandet om synden sätter Gud i centrum, där Guds kärlek skadats. Och då vet man att Gud alltid är beredd att förlåta, denna smärta över synden leder till frid och lugn. När man upplever denna smärta hör man den Helige Augustinus ord: ”Jag är inte intresserad över vad ni varit hitintills, var det som ni hitintills inte har varit”.

Utav allt mänskligt lidande är inget större än att vara medveten om sina synder, är ett annat av den Helige Augustinus ord. Men varför drar sig då människan för att bikta sig. Även där svarar den Helige Augustinus: Eftersom den som bekänner sin skuld för en människa blir oftast dömd och straffad. Men den som bekänner inför Gud blir befriad.

I bikten är det viktigt att vara tydlig och säga alla de allvarliga synderna, men viktigast är mötet, understryker fader Gabriele vidare. Att söka Jesus, möta honom, bli emottagen, uppleva att han lyssnar, förstår och förlåter. Det är inte ett möte hos psykologen, det är ett möte med Jesus som förlåter.

Och fader Gabriele förtydligar – Bikten gör inte att vi aldrig syndar mer, men den ger oss den nåd och den kraft som vi behöver för att kämpa bättre. Den som biktar sig måste ha denna andliga drivkraft att vilja anstränga sig, för om man går till bikt med medelmåtta, blir allting medelmåttigt. I själen måste vi varje gång gå till bikt som om det vore vår sista bikt. Gud vet att vi är svaga, men han ser den goda viljan och han uppmanar oss att fortsätta framåt.

Fader Gabriele avslutar med att uttrycka sin tacksamhet över sitt uppdrag som biktfader i Peterskyrkan, och beskriver värdet genom att säga att om det hade varit det enda han hade gjort som präst, så hade han varit helt nöjd.

Om man vill läsa mer om biktens sakrament eller försoningens sakrament som det även kallas finns det en bok på svenska med titeln ”Herre förbarma dig – biktens helande kraft”. Det är den amerikanska författaren Scott Hahn som skrivit den och bokförlaget Catholica har gett ut den.