Kyrkan är djupt och oåterkalleligt förpliktigad att fördöma antisemitism. Benedictus XVI tar emot judisk delegation i Vatikanen

(12.02.09) Idag klockan 12 tog Benedictus XVI emot en judisk delegation i Vatikanen under en privat audiens. De var den amerikanska judiska organisationens presidentkonferens. Två av de judiska deltagarna höll först sina tal till påven och han talade slutligen till dem. Ett långt tal på engelska som man kan beskriva som personligt i vilket han uttrycker aktning och vänskap.

Påven uttrycker sin glädje att ta emot rabbinerna i Vatikanen och tackar Rabbinen Arthur Schneider och Alan Solow för deras ord. Påven påminner om mötet med den judiska världen i New York och Washington DC, under sin resa till USA i april förra året, då han träffade några av deltagarna under dagens audiens. Rabbinen Arthur Schneider välkomnade påven i Synagogan Park East i New York bara några timmar före firandet av Pesah. Möten under vilka påven upplevde broderlig uppskattning och uppriktig vänskap. ”Det är dessa möten som gör det möjligt för oss att visa varandra vår respekt. Jag vill att ni ska veta att ni är välkomna till påven hem, till Peters hus”, sa påven.

Påven uttryckte sedan sin tacksamhet över de olika tillfällen som han under de senaste åren har haft att umgås med sina judiska vänner. Han talade om besöket i synagogan i Köln, under sin första resa som påve. ”Det var rörande att möta den judiska komuniteten i den stad som jag känner så väl och i vilken de första judiska församlingarna slog sig ner i Tyskland redan under Romariket.

Benedictus XVI talar vidare om sin resa till Polen ett år senare, i maj 2006, då han besökte koncentrationslägret Auschwitz. ”När jag gick genom ingången till denna grymhetens plats där oändligt lidande hade utspelat sig, mediterade jag över det otaliga antal fångar, så många av dem judar, som hade beträtt att samma väg in i Auschwitz fångenskap, och i alla andra koncentrationsläger.

Abrahams barn, överväldigade av sorg och degraderade, hade lite stöd förutom deras tro på deras fäders Gud, en tro som vi kristna delar med er, våra bröder och systrar. Vår fattningsförmåga brister då vi försöker förstå vad som pågick i dessa ökända läger. Hela människosläktet känner djup skam över den grymma brutalitet som visades ert folk. Och påven upprepade här det han sa då han besökte Auschwitz: ”Det Tredje Riket ville krossa hela det judiska folket, förinta dem från registret över jordens befolkningar. Orden i Psaltarpsalmen förverkligades på ett fruktansvärt vis: ”De dödar oss, som får vid slakten”.

Dagens möte skedde i samband med den amerikanska judiska organisationens årliga ledarskaps resa till Israel. ”Även jag förbereder mig för att besöka israel, ett land som, liksom för judarna, är Heligt för oss kristna, eftersom vår tro har sina rötter där. Från kristendomens tidigaste dagar har vår identitet och varje aspekt av vår liv och dyrkan varit intimt förenade med våra fäders forntida religionen.

Relationen mellan judendom och kristendom har en tvåtusenårig historia som går genom många olika faser, många av dem mycket smärtsamma att minnas, sa påven vidare. Nu när vi kan mötas i en anda av försoning, får vi inte tillåta att gånga svårigheter får oss att dra tillbaka våra utsträckta händer. Vilka familjer har inte haft problem av olika slag? Det Andra Vatikankonciliets deklaration ”Nostra Aetate” var en milsten på resan mot försoning, och den gav tydligt de riktlinjer som har präglat Kyrkans hållning i den Judisk-kristna relationen. Kyrkan är djupt och oåterkalleligt förpliktigad att fördöma antisemitism och att fortsätta att bygga på goda och varaktiga relationer mellan våra två samfund.

Om det finns något som sammanfattar denna förpliktelse, är det ögonblicket då min älskade föregångare påven Johannes Paulus II bad Gud om förlåtelse vid klagomuren i Jerusalem - förlåtelse för all den orättvisa som det judiska folket har fått lida.  Jag gör nu hans bön till mitt eget, sa påven och upprepade orden inför de samlade judarna: ”Våra fäders Gud, som valde Abraham och hans ättlingar att göra ditt Namn känt för världen, vi är djupt bedrövade av över allt det som under historiens gång har vållat dessa dina barn lidande, och genom att be om Din förlåtelse vill vi ingå äkta broderskap med judiska folket”. (26 mars 2000)

Det hat och förakt mot män, kvinnor och barn som visades i Shoah var ett brott mot Gud och mot mänskligheten. Detta bör vara klart till alla, speciellt för de som står i traditionen till de Heliga Skrifterna, enligt vilka varje människa är skapad till Gud avbild och likheten till Gud (Gen 1:26-27). Det kommer aldrig i fråga att det är något annat än oacceptabelt att förneka eller förminska detta ruskiga brott. Nyligen intygade jag offentligt att Shoah måste vara en varning mot att glömma, förneka eller reducera betydelsen, därför att våld som begås mot en enda människa, är våld mot alla " (Januari 28, 2009).

Detta ruskiga kapitel i vår historia får aldrig glömmas. Minnet kallas med rätta är memoria futuri, en varning till framtiden och uppmanar till att sträva mot försoning.  Att minnas är att göra allt i vår makt för att förhindra att en sådan katastrof återupprepar sig inom människofamiljen genom att bygga broar av hållbart vänskap.  Det är min innerliga bön att minnet av detta hemska brott förstärker vår beslutsamhet för att läka såren, som under så långt har befläckat relationerna mellan kristna och judar.  Det är min uppriktiga önskan att vänskapen oss emellan nu ska växa starkare än någonsin, så att kyrkans oåterkalleliga förpliktelse att ha en respektfull och harmonisk relation med det judiska folket, ska bära frukt i överflöd.