Den Heliga Stolens permanente observatör vid FN talade på 60-årsdagen av den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna

(13.12.08)
Under det speciella möte som FN:s generalförsamling höll för att fira 60-årsdagen av den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna talade också den Heliga Stolens permanente observatör hos FN, ärkebiskopen Celestino Migliore. Han framhöll hur denna deklaration utgjorde en fundamental händelse för det internationella livet och för de enskilda staterna. Genom denna deklaration kan folk, stater och internationella institutioner även idag återupptäcka människans verkliga innebörd, hennes konkreta mänsklighet, den individuella och samtidigt kollektiva dimensionen av hennes rättigheter, och särskilt det verkligen universella värdet av den mänskliga värdigheten, sa mons. Migliore.

Deklarationen visar, i själva verket, klart att de mänskliga rättigheterna, som man ber skall tillämpas och försvaras, inte endast är ett uttryck för lagligheten, utan finner sitt upphov och syfte i etiken och i det naturliga förnuftet som är gemensamt för alla människor. Man kan verkligen säga att hela människofamiljen, genom denna deklaration, har bekräftat att respekten för rättigheterna är frukt av rättvisan och garanti för fred. Genom det internationella försvaret av de mänskliga rättigheterna har personer, folk, stater och regeringar visat viljan till att undvika konflikter och motsättningar för att istället gå en gemensam väg som utgörs av kooperation och integration.

Många av er som är närvarande här idag har fortfarande ett levande minne av Benedictus XV I:s ord i denna sal den 18 april i år. Han knöt samman de mänskliga rättigheterna och deras beskydd med två fundamentala målsättningar - främjandet av det gemensamma bästa och försvaret av människans frihet.

Av den internationella verksamheten, och särskilt FN:s, ser vi hur tanken om det gemensamma bästa är ett väsentligt villkor för att fatta effektiva beslut vad gäller säkerheten, kooperationen för utvecklingen, liksom även den speciella verksamheten av humanitär natur, som FN alltmer är kallad till att utföra i samband med händelser och situationer som allvarligt komprometterar människan, hennes värdighet och hennes rättigheter.

Det gemensamma bästa är väl uttryckt i uppmaningen om ”att handla mot varandra i en anda av broderskap”, som den universella deklarationen riktar till alla medlemmar av människofamiljen. För vi kan inte förneka att den första kränkningen av de mänskliga rättigheterna utgörs av bristen på levnadsvillkor som betraktas som väsentliga, när det råder en orättvis fördelning av rikedomarna, levnadsförhållanden som utmärks för fattigdom, hunger och brist på läkarvård. Det är inte en händelse att det första av FN:s millennium mål just gäller övervinnandet av denna situation, som angår en betydande del av världsbefolkningen.

Den universella deklarationen har gjort de mänskliga rättigheterna och dess försvar till en av de främsta målsättningarna för det internationella samfundet och staternas liv. Rättigheterna är inte en retorisk uppmaning, utan frukten av de ansvarsfulla handlingarna från var och en. Handlingar som är nödvändiga i en värld, som förfogar över lämpliga medel och specialiserade strukturer för att göra slut på den skandal som hungern och fattigdomen är, garantera en säkerhet som respekteras, beskydda livet i varje ögonblick.

Att fira denna dag betyder att ställa människan och hennes rättigheter i det internationella samfundets hjärta för att övervinna hindren som finns på mänsklighetens väg.