Kroppen får aldrig behandlas som ett objekt, sa Benedictus XVI under Livsakademins kongress om organdonationer

(07.11.2008) Att donera organ är ett säreget sätt att vittna om sin kärlek, sa påven då han började sitt tal till de samlade deltagarna vid den påvliga Livsakademins internationella kongress. ”Eftersom vi lever i tider som alltmer präglas av egoism, är det avgörande att understryka det sanna begreppet om att livets logik följer gåvans logik. Kärleken medför ansvaret att göra livet till en gåva till de andra, nödvändigt om man vill förverkliga sig själv, vilket Jesus lär oss, att endast ”den som mister sitt liv ska rädda det” (Luk 9,24).

Benedictus XVI fortsatte att tala om hur den medicinska forskningens framsteg har bidragit till ett mer värdigt och bättre liv för personer som lider, och att transplantationer av organ innebär en erövring för medicinsk vetenskap, liksom säkerligen ett tecken på hopp för många personer. ”Detta hade inte kunna ske om inte forskarnas kompetens och läkarna hade kunnat räkna med donatorernas generositet och altruism”, sa påven, som dock påpekade att antalet tillgängliga organ inte täcker de många sjukas behov för att överleva.

Benedictus XVI:s reflektion påpekade vidare de risker som är knutna till organdonationer då det ökade behovet av organ bortser från etiska principer, och han citerade sin första encyklika ”Deus Caritas Est” nör han sade att "Kroppen får aldrig behandlas som ett objekt”.

Den mäskliga kroppen, tillsammans med anden utgör en enhet som bär Guds avbild. Om man bortser från denna dimension ser man människan i ett perspektiv som inte omfattar den totala individen. Det är därför nödvändigt att alltid främst värna om och respektera personens värdighet och främja dess identitet. Vad gäller transplantationen får man endast donera organ om det inte betyder en fara för personen och dess identitet och att motiveringen alltid är moraliskt giltig.

Att köpa och sälja organ bestrider logiken om gåvan och är därför moraliskt olagliga handlingar. Denna organmarknad, vars offer främst är oskyldiga personer, som barn, måste mötas av vägran från forskarnas och läkarnas sida. Detta måste fördömas. Samma etiska princip måste följas vad gäller skapandet eller förstörandet av människoembryon i terapeutiskt syfte. Endast iden att ett embryo kan vara av forskningsmaterial motsäger alla kulturella civila och etiska baser som den mänskliga värdigheten grundar sig på.

Benedictus XVI talade vidare om då släktingar donerar bort patientens organ när de är dödsförklarade. ”Här är det viktigt att komma ihåg att organen endast får transplanteras ”ex cadavere”, på lik, vars värdighet dock fortfarande måste respekteras. I dödsförklaringen får det inte finnas en minsta tveksamhet, och om det gör det måste försiktighetsprincipen gälla.

Värdet av denna gest i gåvans tecken, måste personen som tar emot organet vara väl medveten om; han har tagit emot en gåva som går utöver den medicinska vården. Det han tar emot är främst en vittnesbörd om kärlek, mer än ett organ, och detta måste framkalla ett lika generöst svar, som främjar generositetens och gåvans kultur.

I organtransplantationens läkarvård är det viktigt att vara medveten om den omfattar problem som direkt berör många människoliv. Därför är det viktigt att skingra missförstånd och fördomar, misstro och rädsla. Och ersätta dem med garantier och säkerhet, så att vi alla blir medvetna om den stora gåva som livet är.