Helgonen uppmuntrar oss att fortsätta vår jordiska vallfärd mot det eviga livet, sa
Benedictus XVI som uppmanar dagens människor att se bortom vår jordiska existens
(03.11.2008) Alla Helgon helgen
kom till Rom med sol och värme efter flera dagars åska och storm, vilket var passande
till dessa två högtider, Alla Helgon och Alla Själar. Benedictus XVI höll två Angelusböner
under helgen, både på lördagen och på söndagen. Under lördagen talade han om den variation
som finns på helgon, och att det som förenar dem är deras gränslösa kärlek till Gud.
Påven jämförde helgonens skönhet med en underbar botanisk trädgård, där
man står häpen inför Skaparens fantasi i variationen av växter och blommor. På samma
sätt är världen en trädgård där Guds Ande med enastående fantasi har framkallat en
mångfald heliga män och kvinnor, i alla åldrar, levnadsförhållanden, folkslag, språk
och kulturer.
Alla är de olika varandra, med den egna personlighetens
sällsamhet och andliga karisma. Men alla bär de samtidigt samma sigill, Jesu sigill,
dvs spåret av hans kärlek, som han vittnade om genom korset. Alla är de i glädjen,
i festen utan ände. Men alla har de liksom Kristus erövrat detta mål genom prövningar
och svårigheter. Alla har de uppoffrat sig för att ta del i Uppståndelsens glädje,
sa Benedictus XVI under sin reflektion.
Alla Helgons högtid utvecklade
sig under det första millenniet som en högtid för att gemensamt fira martyrerna, förklarade
påven. Martyrskapet kan man även betrakta som gränslös kärlek till Kristus, vilken
visar sig då man osjälviskt tjänar Gud och sin nästa, på saligheternas väg.
Det
är vägen i Kristi fotspår som helgonen har ansträngt sig för att vandra, medvetna
om sina mänskliga brister. Under sin tid som människor har de varit fattiga i anden,
tyngda av sina synder, ödmjuka, törstande efter rättfärdigheten, barmhärtiga, renhjärtade,
fredsmäklare och förföljda för rättfärdighetens skull. Och Gud har gett dem sin glädje,
som de har fått försmak av under jordelivet, och som de nu lever i fullkomlighet.
Nu är de tröstade, förlåtna, mättade. Nu är de jordens arvingar, och Guds barn, sa
påven. Med andra ord: Himmelriket tillhör dem.
Idag upplever vi att vi
vår uppmärksamhet riktar sig mot himlen, sa påven. Himlen som uppmuntrar oss att fortsätta
vår jordiska vallfärd. Vi upplever att det i våra hjärtan tänds ett hopp om att få
förena oss med familjen av helgon, ett samfund som vi av nåd redan tillhör.
Och
påven avslutade lördagens Angelusbön med att citera den berömda sången: ”Oh when the
Saints go marching in. Må längtan att vara bland helgonen brinna i alla kristna, och
hjälpa dem att komma över allt lidande. Låt oss alla ta Marias hand och låta henne
leda oss mot vårt himmelska fosterland, tillsammans med de saliga av varje nation,
folk och språk.
Efter Angelusbönen hälsade påven till alla de som deltagit
under helgonloppet i salesianernas regi. Påven uttryckte sin glädje över initiativet
som tyder på både den glädje och den ansträngning som det innebär att springa tillsammans
på vägen mot helighet.
Under söndagens Angelusbön, på Alla Själars
dag tog Benedictus XVI upp en mycket viktig aspekt i vår tid. Mer än någonsin måste
vi evangelisera verkligheten om döden, sa påven. Döden som idag utsätts för vidskeplighet,
måste upplevas i Kristi ljus, sa påven och citerade aposteln Paulus som förklarar
att ”ni behöver inte sörja som de andra, de som inte har något hopp”.
Idag
är det viktigt att evangelisera verkligheten om döden och det eviga livet, sa påven,
eftersom den kristna sanningen riskera att blandas med vidskepelse och mytologier
av alla slag. Påven frågade sig om dagens män och kvinnor fortfarande önskar det
eviga livet eller om existensen på jorden har blivit deras enda objektiv och horisont.
I
verkligheten vill alla nå det salig livet, den fullkomliga glädjen, som den helige
Augustinus säger. Vi vet inte helt vad den är eller hur den är, men vi känner oss
attraherade av den. Detta är universellt hopp, som förenar alla människor på alla
platser. Uttrycket evigt liv, vill ge ett namn till denna väntan som är omöjlig att
undantrycka. Det eviga livet, som inte oändlig ständig följd utan en fördjupning i
den oändliga kärlekens ocean, i vilken tiden, före och efter, inte längre finns.
Fullkomligt liv och fullkomlig glädje: det är det vi hoppas på och väntar på genom
Kristus.
Och påven uppmanade oss att förnya vårt hopp om det eviga livet,
som grundar sig i Kristi död och uppståndelse. Jag är uppstånden och nu är jag alltid
med dig säger Herren, min hand stödjer dig. Var du än faller, faller du i mina händer.
Dit ingen kan följa dig och dit du inte kan ta något med dig, där väntar jag på dig
för att omvandla mörkret till ljus.
Det kristna hoppet riktar sig inte
endast till sig själv, utan även till de andra. Våra existenser är knutna till varandra.
Det goda och det onda som vi gör berör alltid även de andra. Det är därför en pilgrimssjäl
på jorden kan hjälpa en själ som renas efter döden, sa påven, och det är därför som
kyrkan uppmanar de troende att be för sina döda och besöka deras gravar.