Benedictus XVI vallfärdar till Mariasanktuariet i Pompei "en stad som vittnar om att kärleken är världens motor"

(20.10.2008)
Klockan tio i söndags förmiddag landade Påvens helikopter i Pompei, där drygt 50.000 troende hälsade honom varmt välkommen. Det var tredje gången som en påve besökte Sanktuariet tillägnat Jungfru Maria av rosenkransen. På den stora öppna platsen framför sanktuariet firade Påven en högtidlig mässa under den strålande oktober solen. Många minns vi när påven besökte Neapel och regnet öste ner från en öppen himmel under hela tiden besöket varade.

Benedictus XVI fortsätter sina vallfärder till världens olika Mariasantuarier; efter Lourdes, Loreto, Cesteochova, Aparecida och Efesus, så hade nu turen kommit till Pompei för att vörda Rosenkransens drottning, Jungfru Maria. I sitt hälsningstal räknade ärkebiskopen Carlo Liberato upp verk som kommit till, tack vare en lekmans kärlek till Maria; skolor, matbespisningar, hem för föräldralösa barn, till barn till fångar, till fattiga utstötta, knarkmissbrukare, alkoliserade,m.m. Men inte för att skryta preciserar ärkebisopen ”Rosenkransen är vår styrka”. Pompei’s borgmästare talade om söderns människor: ”vi bor i en del av landet, som ofta hemsöks av olyckor och katastrofer men som ändå är vacker och rik på gott”.

Påven anförtror alla åt Maria, och tänker då framför allt på de människor som lider därför de övergivits i deras ensamhet och fattigdom. Han uppmanar dem att alltid ha tillit till Marias moderliga omsorg. Evangeliet är verkligen den goda nyheten som förkunnar för oss att Gud är med oss och kommer för att befria oss:

”Där Han finns, där har det onda besegrats, och där triumferar livet och freden, och allt är förnyat av hans kärlek.”

Ja, sade påven vidare, Guds kärlek har denna makt - att förnya alla ting, till att börja med människans hjärta, som är hans mästerverk, och där den Helige Anden bäst sätter in sitt omvandlingsverk. Med sin nåd, förnyar Gud människans hjärta genom att förlåta hans synder, samt försonar och ingjuter i honom en impuls att göra gott.”

Visst, fortsätter Påven, är det nödvändigt att ständigt förnya sig för att inte fastna i den moderna mentalitetens bekvämlighet. Kärleken måste ständigt stå på den kristna gemenskapens program. Och det nya Pompei, även med dess mänskliga begränsningar, är ett exempel på denna kärlekens kultur, som uppstått och utvecklat sig under Maria moderliga blick.

En liten stad av Maria och kärlek, men inte isolerad från världen, och inte som man brukar säga ”en katedral i öknen”, utan införlivad i detta område, för att befria det och främja det. Kyrkans historia, tack vare Gud, är rik på erfarenheter av detta slag och ännu idag så kan man räkna åtskilliga på jordens alla hörn. Det är erfarenheter av broderskap, som visar upp ett ansikte av ett annorlunda samhälle. Kärlekens styrka är oemotståndlig, Det är kärleken, som får världen att gå framåt.

Påven påminner sedan om Pompei’s historia: en stad, som förstördes av ett vulkanutbrott, och som sedan lever upp på nytt tack vare en mans omvändelse. En man, som liksom aposteln Paulus hade förföljt kyrkan. En man långt från tron, som förändras radikalt därför han möter Guds sanna ansikte, som förvandlar öknen i vilken han bor.

Dit Gud kommer, blommar öknen! Även den Salige Bartolo Longo, vittnar genom sin personliga omvändelse om denna andliga styrka, som omvänder människans inre och gör honom i stånd att utföra stora verk enligt Guds plan. Denna stad, som grundats av honom, tillade påven, är alltså ett historiskt bevis på hur Gud omvandlar världen: genom att fylla människans hjärta med kärlek, som gör det till en motor för religiös och social förnyelse till de sämst lottades tjänst

Här i Pompei förstår man att kärleken till Gud och kärleken till nästan inte går att skiljas åt. Här är den genuint kristna befolkningen, den som dagligen med stora uppoffringar tar itu med livet, och har kraft nog att hålla fast vid det goda utan att
gå med på kompromisser. Här vid Marias fötter, så återfinner familjerna kärlekens glädje, som styrker dem och håller dem enade.

Under Angelusbönen, som påven bad efter mässan, anförtrodde påven den pågående biskopssynoden i Rom åt Rosenkransens Maria. Påven bad att synoden skulle bära frukt med en autentisk förnyelse i alla kristna gemenskaper. Påven påminde vidare om att denna söndag var världsdagen för mission, och uppmuntrade alla kristna att be rosenkransen för alla missionärer och evangelisationen.