Det verklighetstrogna svaret på människans existens finns i Guds Ord. Benedictus XVI inleder biskopssynoden arbete.

(07.10.2008)
Endast Gud Ord kan ge det mänskliga livet den stabilitet, som det inte kan finna någon annanstans: varken i pengar eller i karriären, som den senaste tidens finanskris visar. Detta är en av de reflektioner som karaktäriserade Benedictus XVI:s inledningstal då biskopssynodens arbete startade på måndagsmorgonen.
Att vara realistisk för en troende innebär att vända upp och ner på den betydelse som ordet har i vanliga fall. Realistisk innebär att man stödjer sin existens på Guds Ord. Benedictus XVI grundade sina tankar denna morgon på psaltarpsalmen 118; han talade om den klippa som den Bibliska läran erbjuder människan att bygga sin existens på, och på dess flyktiga svaga motsats, som det internationella dagslägets scen beskriver väl.
”Den som endast vill bygga synliga och påtagliga saker –som berömmelse, karriär och pengar – bygger på sand. Synbarligen är detta verklighet. Men en dag kommer allt detta vara förbi, sa påven. Det ser vi idag när de stora bankerna faller: dessa pengar försvinner, de är inget. Och detta gäller alla dessa saker som till synes verkar vara viktiga – i verkligheten kommer de i andra hand. Den som bygger sitt liv på denna verklighet, på det materiella, på berömmelse och på allt yttre iögonfallande, han bygger på sanden.”
Och påven jämförde detta osäkra, ovissa, otrygga bygge, med att bygga på den sanna verkligheten. Verklighetstrogen är den som i Gud Ord – som kan anses som svaghet - finner grunden till allt. För att vara realistiska måste vi ändra på vår ide om att det materiella påtagliga representerar vår trygghet. Realister är vi om vi bygger vårt liv på det som förblir för alltid, och inte på det som förgår.

Och påven använde sig av Jesu ord vid Bergspredikan (Mat 5-7) om att Guds Ord inte förgår. ”Om vi ser på ordet ur mänskligt perspektiv, på vårt mänskliga ord, är det nästan ingenting, en andedräkt. Så fort det är uttalat, försvinner det. Det verkar inte vara mycket, och ändå har redan det mänskliga ordet en otrolig kraft. Det är ord som skapar historien, det är ord som formar tankarna, tankarna som sedan blir till ord. Det är orden som bygger verkligheten. Ännu mer är därför Guds Ord grunden till allt, den sanna verkligheten”, sa påven.
Påven talade vidare om risken att människan med sina begränsningar inte finner ”Ordet” i orden. ”Detta är en stor fara när även vi läser Skrifterna, att vi begränsar de till mänskliga ord, ord från det förgångna, historia från det förgångna, och att vi då inte upptäcker nutiden i det förgångna, att den Helige Anden talar till oss idag i den förgångna tidens ord. På detta vis låter vi inte Ordet beröra vårt inre. (…) Att läsa skrifterna är inte bara att läsa en text. Det är att röra sig mot Gud Ord i de mänskliga orden.
De mäskliga orden är som trappstegen i en trappa, som leder oss upp till Guds Ord och ner i hans djup. Även frälsningshistorien är mer än historien om en liten vilsen planet i ett oändligt universum. Det är inte något oviktigt som hände av en slump, utan den är alltings mening, och allting är skapat för att mötet med Gud och hans skapelse ska förverkligas. Kyrkan och dess apostolat arbetar oavbrutet för att detta möte ska förverkligas i varje tid.

Och här underströk påven kyrkans mission, att förkunna Evangeliet, att evangelisera, inte är en ecklesiastisk kolonisation, där vi önskar värva mer folk till vår grupp. Det handlar om att gå över våra kulturella gränser in i den universalitet som förenar oss alla, som gör alla till bröder. Och han bad Herren att vi skulle kliva in i bredden av hans Ord och öppna oss till mänsklighetens universella horisont, den som förenar oss med alla våra olikheter.

Ordet synod har sina rötter i grekiskan och betyder möte, sammankomst. Det var Paulus VI som den 15 september 1965 beslutade att bevara samarbetet och koncilieandan som biskoparna utvecklat under det Andra Vatikankonciliet. Arbetet omfattar att mötas, ge varandra råd, dela erfarenheter och samarbeta.