Benedictus XVI belyser ödmjukheten -det kristna livets främsta dygd under Angelusbönen

(29.09.2008)
Idag firar den katolska kyrkan ärkeänglarna Mikael, Gabriel och Rafael, och eftersom ärkeängel Gabriel är Vatikanradions skyddshelgon firade radion i sedvanlig ordning mässa i vårt interna kapell på förmiddagen. Denna gång var det kardinal Attilio Nicora som var inbjuden av radion för att fira mässan. Under predikan talade han om ängeln, budbäraren, som fått i uppgift är bära budskapet till Maria.


När man talar om ängelns möte med Maria landar ofta reflektionen på budskapets innebörd, men idag valde kardinal Nicora att reflektera över ängelns sätt att utföra sin uppgift och han underströk främst två punkter som är viktiga för alla som har som uppgift att framföra budskap och som arbetar med kommunikation: änglar är trogna budbärare.


Idag firar vi även Mikael, sa kardinal Nicora, som med svärd försvarar tron. Men till skillnad från Mikael är Gabriels uppgift att beröra hjärtat. Det är kanske lättare att föra fram ett budskap med svärd och slå omkring sig, sa kardinalen, men är inte en ödmjuk och respektfull budbärares ord mycket mer inbjudande. Det är hjärtat som är målet för budskapet, och budbärarens uppgift är att belysa budskapet, inte sig själv, och framföra, det så att hjärtat tar emot det.


Ängelns budskap från Gud kräver alltid ett svar till Gud. Och naturligtvis är det omöjligt att inte reflektera över Marias svar till Ärkeängeln Gabriel. Vi människor resonerar automatiskt med att vi förväntar oss saker. Vi kräver. När ängeln framför till Maria att hennes son är kung, skulle hon ha så typiskt för människan kunnat resonera i termer som; ”jag är kungens moder, jag kräver, jag har rätt till, jag förväntar mig”. Istället tar Maria emot gåvan, att bli upphöjd som kungens moder med orden: jag är en tjänarinna. Jag är Herrens tjänarinna. I det svaret visar Maria att nåd innebär att ansvarsfullt tjäna och förvalta en gåva och uppgift.


Benedictus XVI har nu återvänt från Castel Gandolfo till Vatikanen, och i och med detta är sommaren definitivt slut. Efter Angelusbönen tackade Benedictus XVI för sommaren och för den vila som vistelsen i Castelgandolfo varit för honom. En vila som vi dock inte får glömma avbröts av den långa resan till Världsungdomsmötet i Sydney.


Under gårdagens Angelusbön gick Benedictus XVI tankar till Johannes Paulus I, eftersom hans dödsdag infall just den 28 september för 30 år sedan, och han tog honom so exempel när han sammanfattade dagens liturgiska texter i ordet humilitas: ödmjukhet.


Vi läser om fadern som ber sina söner att arbeta i vingården, och texten visar oss skillnaden på den som ser sig som syndare och gör Herrens vilja och den som med högmod ser sig själv som god. I dagens evangelium understryker Jesus att han föredrar syndare som omvänder sig, och han lär oss att det krävs ödmjukhet för att kunna ta emot frälsningens gåva.


Påven citerade aposteln Paulus Filipperbrev: ”fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva.”(Fil 2,3) och han påminner om att det var det Kristus gjorde som inte ” vakade över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss” (Fil. 2,6-7).


Verbet som används -ekenosen – på grekiska, avstod, betyder skriftligt, att han tömde sig själv, och detta belyser tydligt Kristi djupa ödmjukhet och kärlek. Kristus är den ödmjuka tjänarens främsta föredöme.


Och dessa bibeltexter påminner oss om det motto som Johannes Paulus I hade valt: Humilitas – ödmjukhet. Ett enda ord som sammanfattar det viktigaste i det kristna livet, och som pekar på den dygd som är oumbärlig för den som är kallad att tjäna kyrkan.


I en av de fyra audienser som utgör Johannes Paulus I korta pontifikat sa han bland annat: “Jag begränsar mig till att uppmana er till en dygd, som Herren visar att han håller mycket kär, när han säger: lär av mig som mild och ödmjuk av hjärtat. Även om ni har gjort stora saker, säg till er själva: vi är onödiga tjänare. Vi gör för det mesta raka motsatsen när vi istället visar upp oss. (Johannes Paulus I, s. 51-52). Ödmjukheten är hans andliga arv, och tack vare denna dygd behövdes det inte mer än de 33 dagar som hans pontifikat varade för att han skulle bli älskad av de troende, sa Benedictus XVI.


Johannes Paulus I lära byggde på folkets vishet: en lära vars enkelhet var grunden till en stabil och rik lära. Vi måste känna oss små inför Gud, sa han under samma audiens, och la till att, han inte skämdes för att känna sig som ett barn inför sin mamma: man tror på sin mamma. Jag tror på Gud och på det han har avslöjat. Låt oss göra hans vittnesbörd till vår skatt, avslutade påven, och låt oss odla samma ödmjukhet, som gjorde honom kapabel att tala till alla, speciellt till de små och till de som ansågs vara långt från tron.

Påven önskade en god oktober månad, rosenkransens månad, och han uttryckte sitt hopp om att kunna besöka Mariasanktuariet i Pompei den 19 oktober, där Rosenkransens Maria vördas.