40 år efter Padre Pios död - kardinal Bertone belyser helgonets smärta över världens synder

(23.09.2008)
Idag för 40 år sedan, den 23 september 1968, lämnade Padre Pio jordelivet och klev in i det himmelska riket, och för att fira denna högtid reste Vatikanens statssekreterare, kardinal Tarcisio Bertone till San Giovanni Rotondo, en liten by på den italienska stövelns sporre, där Padre Pio levde som kapucinermunk under sitt 81 år långa liv. Under sitt besök berättade han att under år 2009 planerar Benedictus XVI att besöka San Pio i San Giovanni Rotondo.

Kardinal Bertone firade mässan i den mycket stora moderna kyrka som byggts intill klostret där Padre Pio levde. Redan under sitt liv var strömmen av pilgrimer till helgonet stor. Många sökte honom för bikt, eftersom ryktena spred sig över hans övernaturliga kapacitet i biktstolen. Efter hans död har vallfärderna fortsatt till hans grav, och platsen är en av de mest besökta pilgrimsmål i världen, med cirka 9 miljoner pilgrimer om året. Därför har by vuxit och idag finns det 120 hotell och en kyrka som rymmer tusentals människor.

Under sin predikan beskrev Kardinal Bertone Padre Pio med de evangeliska ordens beskrivning av den sanna människan: ”En god och trogen tjänare”. ”Han levde hela sitt liv i riktning mot himlen, som många av hans skrifter vittnar om. Han sökte inte efter annat än att älska Kristus och lida för honom – och förbrukas för sina medmänniskor skull, vilket hans långa dagar i biktstolen vittnar om, och hans sömnlösa nätter i bön framför den korsfäste Kristus”.

 
Framför allt är Padre Pio känd genom de tusentals helbrägdagörelser och andra kraftgärningar som finns dokumenterade i samband med hans liv, skriver Peter Haldorf i en artikel om Padre Pio. Blinda blev seende, lama började gå, döva hörde och cancersvulster försvann mirakulöst genom hans förböner. Dagligen tog han emot stora skaror av människor som sökte sig till honom för samtal och bikt. De som kom till honom berättade efteråt hur det var som att han hade "känt dem". Med sitt profetiska seende visste han, likt sin mästare, "vad som fanns i människan". Ofta hände det även att han i biktstolen talade språk som han själv inte kunde.

Kardinal Bertone valde även att i sin predikan understryka att Padre Pio var Kyrkans son. Padre Pio var nämligen inte älskad av alla under sin livstid, Denne enkle, obildade och bryske syditalienske kapucinmunk var raka motsatsen till den strävan efter modernitet och kultur som dominerade den katolska kyrkans förnyelse under 1900-talet och som kulminerade i det Andra Vatikankonciliet 1962-1965. Han motarbetades av många framstående människor i den katolska kyrkan, vilket var mycket smärtsamt för honom. ”Men inte i de mest utsatta situationer valde han att försvara sig, och föredrog lydnadens milda tystnad, en sårande men fruktbar tystnad.”, sa kardinal Bertone.

”Det finns en annan anledning varför denna dags firande är av betydelse”, fortsatte kardinalen. För 90 år sedan, i september 1918, märkte Gud Padre Pio med Jesu sårmärken, stigmate. En händelse som Padre Pio in i det längsta försökte dölja, men som snart blev vida känt. När hans stigmatisering blivit känd lindade han varje dag sina händer och fötter för att så långt som möjligt dölja de oavbrutet blödande såren. Padre Pio generades av de omfattande undersökningarna av sina sår han tvingades utstå, och all medicinsk expertis stod utan förklaring.

Som om det inte var nog utgick från såren en blomsterliknande väldoft som förundrade omgivningen. Jesu blödande sårmärken som Padre Pio fick denna morgon kom han att behålla under femtio år, och de tynade först mysteriskt strax före hans död. Men kardinal Bertone uppmanade oss att inte stanna framför det extraordinära i denna händelse. ”Det är i ljuset av dessa händelser som vi ska tyda hans budskap”, sa kardinal Bertone under förmiddagens mässa, ”han inbjuder oss att upptäcka värdet i Kristi lidande, och det bidrag som var och en av oss måste ge, enligt den helige påven Leone Magno’s lära ”Kristus passion sträcker sig till seklernas slut” (Sermo 70,5).”

Kardinal Bertone valde även att tala om den Heliga mässans centrala roll i Padre Pios liv. I den finner man sammanfattningen av hela Padre Pios liv, sa han. Padre Pio firade mässan varje morgon klockan 5, och den tog upp till 2 timmar. Deltagare har beskrivit det som om han kallades till ett inre deltagande som tycktes så tungt att han knappt kunde bära det. Han rörelser tydde sig svåra, han lyfte upp det välsignade sakramentet i 8-10 minuter, medan svett rann ner för hans panna, medan hans ögon lyste. Padre Pio upplevde korsfästelsens dramatik i sin egen kropp med uppriktig intensitet.

Redan som 15-åring gick Padre Pio i kloster. 23 år gammal vigdes han till präst, tidigare än tänkt eftersom hans överordnade inte trodde att han hade långt kvar att leva, bräcklig som hans hälsa var. I biografierna läser vi om hans familjära relation både med sin skyddsängel och med Maria, och om hur Satan ofta härjade honom: som man läser i hans dagbok den 10 juni 1911: Djävulen vill ha mig för sig själv, till varje pris”.

Och kardinal Bertone avslutade sin predikan med att säga att för oss kan Padre Pios öde tyckas som ett största privilegium, men han upplevde det skrämd och rädd, som om han vore dömd. Kristus gav Padre Pio sina smärtsamma sår för att göra honom delaktig i frälsningen. Han var skrämd, inte över Guds kärlek till världen, utan över de smärtor som världens synder medförde Kristus. Han lät sig bli barmhärtighetens och fridens kanal, liksom den Helige Franciskus, hans ordensgrundare hade bett om att få vara. En bönens och smärtans man.

Och så kommer vi till den 23 september, då Padre Pio, iklädd sin munkkåpa, och med rosenkransen i handen, mumlade ”Jesus, Maria!” och somnade in. Men den som älskar kan inte dö, för kärleken är för alltid, och vinner alltid över döden. Padre Pio saligförklarades den 2 maj 1999, och redan tre år senare, den 16 juni 2002, helgonförklarades han, av Johannes Paulus II, som även hade fått möjlighet att bikta sig för honom, på 80-talet. Den 3 mars 2008 öppnades Padre Pios grav. Fram till idag har helgonet vilat i en marmorgrav i kryptan under kyrkan i San Giovanni Rotondo, medan köer av pilgrimer ringlat förbi för att be helgonet om medling. Sedan den 24 april 2008 vilar helgonet kropp i en glaskista, som är en vanlig sed i den katolska kyrkan.