En kultur som inte söker Gud och är tillgänglig att lyssna till honom leder till humanismens undergång. Benedictus XVI talar till den franska kulturvärlden.

(12.09.2008)
Efter förmiddagens välkomsceremoni vilade Benedictus XVI i Paris apostoliska nuntiatur, där han under eftermiddagen även kort tog emot representanter från Frankrikes judiska kommunitet. Strax efter det, klockan 17.30, begav han sig till det medeltida College des Bernardins. Ett kollegium som grundades av cistercienserorden i mitten på 1200-talet, då en intellektuell revolution skakade Europa och den monastiska världen byttes ut av universiteten som kunskapens platser. Kollegiet utvecklades till ett teologiskt undervisningscentrum men beslagtogs under den Franska revolutionen på 1700-talet, och efter det har det fått vara både, fängelse, brandstation, förråd, polisskola osv till biskopsdömet slutligen köpte tillbaka det. Efter 5 års restaurering öppnade det på nytt för allmänheten den 4 september och ska nu återigen bli en plats för utbildning dialog och debatt. Det var den nyligen bortgångne kardinal Lustiger, som drivit igenom att platsen återigen blev n mötesplats mellan den kristna kunskapen och de kulturella intellektuella strömmarna.

Benedictus XVI visit på College des Bernardins är därför som en återinvigning vilket påven tog upp i början av sitt sex sidor långa tal till 700 representanter för den franska kulturvärlden, en mångfaldig publik av troende och icke troende. Påven började med att tala om den europeiska kulturens rötter och teologins ursprung i västerlandet och hur knutet dessa två är till den monastiska världen. Det var i klostren som skatterna från tidigare kulturer bevarades och användes som hänvisning i formandet av den nya kulturen. Hans reflektion gick vidare till vilken munkarna avsikt hade varit.

Det första som man måste understryka är att det inte var munkarnas avsikt att skapa kultur, sa påven. Deras objektiv var att söka Gud. Quaerere Deum. I tidens förvirring då inget verkar stå emot, ville de göra det essentiella: anstränga sig att hitta det som gäller och förblir för alltid, hitta livet själv. De ville ägna sig åt det verkligen viktiga och lämna det sekundära åt sidan. De sökte bortom världen och döden, bortom det provisoriska, efter det definitiva.

Men detta var ingen ökenexpedition, fortsatte påven. Det var inte att söka i totalt mörker. Gud hade lagt ut tecken, eller snarare han hade öppnat en väg. Uppgiften var att finna den och följa den. Denna väg var hans Ord. I sökandet efter Gud behövs ordets kultur, sa han och citerade Jean Leclerq som säger att i längtan efter Gud finns törsten efter ord. I det bibliska Ordet är Gud på vandring mot oss och vi mot honom. Man måste tränga in i ordets hemligheter, förstå dess struktur och sätt att utrycka sig. Det är därför som sökandet efter Gud kräver ordets kultur, och därför blir profana kunskaper viktiga då de visar vägen mot språket.

Den största delen av Benedictus XVI tal om munkväsendet, som man sammanfattar i de två latinska orden ”ora et labora” – be och arbeta, berörde det första ordet ”be”. Benedictus XVI talade om hur ordets och bönens väg inte endast är den individuella, mystikens enskilda väg, utan en väg som introducerar till samhörighet med alla som vandrar i tron. Han talade om hur människan inte endast överger Gud, när hon tar avstånd från honom, utan hur hon samtidigt även överger sig själv, sin mänskliga natur eftersom människan är skapad till Guds avbild. Allt eftersom sinnenas olika dimensioner ökar blir det tydligare att Ordet inte förlorar värde utan uppenbarar sig i sin storhet och värdighet.

Benedictus XVI fortsatte att tala om Bibeln, Böckernas Bok i vilken Gud går människorna till mötes. Han talar vidare om hur svårt det är att se att de olika delarna som skrevs under mer än tusen år skapar en enhet. Uppenbara spänningar råder och Skriften behöver hjälp att tolkas, och den behöver en församling som lever den. Där finner den sin enhet. Det nya Testamentet kallas ”Skrifterna” och inte ”Skriften” och med detta plural blir det uppenbart att Guds Ord når oss genom människornas ord, genom hennes historia. Han talar vidare om att bibelns natur utesluter allt det som idag kallas för fundamentalism.

Men vad är orden utan Anden. Benedictus XVI tar aposteln Paulus till hjälp till att förklara att utan Anden är orden meningslösa. ”Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv” (2 Kor 3:6) och vidare ”Herren, det är Anden, och där Herren är, där är frihet” (2Kor 3:17). Vår egen uppfattning, den egna åsikten och tolkningen, är inte den befriande Anden, sa påven och berörde ett av det moderna samhällets stora problem. Med dessa or om Anden och friheten öppnar sig vida horisonter, fortsatte påven, men samtidigt får godtycket och subjektiviteten klara gränser. En gräns som tvingar den enskilde liksom församlingar till förbindelse utöver orden: intellektets och kärlekens förbindelser. Denna spänning mellan förbindelse och frihet har format hela den västerländska kulturen. Och även idag utmanar den vår generation som befinner sig mellan subjektivt godtyckande å ena sidan och fundamentalistisk fanatism å andra sidan. Det vore förödande om den europeiska kulturen idag tolkade friheten som totalt fri från förbindelser, och på det viset oundvikligt främja både fanatismen och godtycket. Godtycklighet och avsaknad av förbindelser är inte frihet, utan dess förintelse.

Men efter att ha begrundat ordet ora, be talade Benedictus XVI vidare om det andra ordet i munkväsendet – labora. I den grekiska världen ansågs det fysiska arbetet höra tjänarna till, medan de fria människorna bara ägnade sig år andlig tankeverksamhet. Helt annorlunda var det i den judiska världen där den store rabbinen även utövade ett hantverk. Munkväsendet anammade denna tradition: manuellt arbete hörde till munkarnas liv. I den grekiska världen kunde gudarna inte smutsa ner sig med materia, men annorlunda är det för den kristna Guden. Han den enda Sanna Guden är även Skapare. Han arbetar, och fortsätter att arbeta med och i historien. Och så blir människans arbete ett uttryck för att hon liknar Gud, och på detta vis har människan möjlighet att delta med Gud i världsskapelsen. Utan ordets kultur och arbetets kultur, kan inte Europa utvecklas.

Och här återvänder Benedictus XVI till början av sitt tal. Vad gjorde munkarna när den gamla ordningen och säkerheterna vacklade, jo, de började söka Gud. Detta är den sanne filosofens agerande – att söka bortom de näst bortersta. Men för att människan ska söka Gud måste det finnas en förkunnelse till människan om att i Ordet gömmer sig livet, så att det i människan föds en övertygelse om detta.

Slutligen talar Benedictus XVI om Paulus tal inför Areopagen i Aten. Detta var inte en slag akademi där de lärda träffades för att tala om sublima saker, utan en religiös domstol som opponerade sig mot främmande religioner. Paulus anklagades för att förkunna främmande gudar. Men Paulus svarade dem att i sin väntan hade han upptäckt ett av deras altare med inskriften: Åt en okänd Gud (Ap 17,23). Och Paulus svarar de att "det som ni dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. Paulus förkunnar den Gud som människorna ignorerar, men samtidigt känner. I människans djupaste tanke och i hennes djupaste inre existerar Gud. I börja av allt måste det finnas kreativt förstånd, inte oförstånd, inte en blind slump, men frihet.

Men även om alla människor på något vis vet detta, förblir denna vetskap overklig. Som Paulus säger: De har haft kunskap om Gud … Deras tankemöda ledde dem ingenstans och deras oförståndiga hjärtan förmörkades. (Rom 1,21). Det nya med den kristna förkunnelsen är att nu kan man säga: Han har visat sig. Personligen. Detta är inte ett blint faktum, detta är Logos. Det är ett förståndigt faktum, även om förståndets ödmjukhet krävs för att ta emot det. Människans ödmjukhet som besvarar Guds ödmjukhet.

Idag är vår situation inte så annorlunda från den som Paulus mötte i Aten. För många har Gud blivit den Store okände. Men liksom då står frågan om den Okände Guden kvar, bakom alla bilder på falska gudar. Och i Guds frånvaro rör sig frågorna runt honom.
 Inte mindre är vårt behov idag: Sök Gud, och låt honom finna dig. En endast positivistisk kultur, som förflyttar frågan om Gud till vetenskapliga och subjektiva områden, leder till förståndets kapitulerande, till förnekandet av dess högsta möjligheter och därför till humanismens undergång, vars följder inte är andra än mycket allvarliga. Det som grundade den europeiska kulturen, sökandet efter Gud och tillgängligheten att lyssna till honom, är ännu idag grunden för varje sann kultur.