"Våldet måste förkastas!" Benedictus XVI:s oro inför världens nationalistiska spänningar

(25.08.2008)
Under gårdagens Angelusbön uttryckte Benedictus XVI sin djupa oro över de växande internationella spänningarna, och hans appell var denna söndag en uppmaning till staterna att undvika de förgångna tidernas tragiska motsättningar. ”Vi behöver fördjupa vårt medvetande om att vi är en familj av nationer”, sa påven som under sin reflektion talade om påvens mission är att, i Kristus, förena mänskligheten i en enda familj.

Benedictus XVI belyste med bitterhet risken att samarbetet och förtroendet staterna emellan progressivt fördärvas, istället för växa i medvetandet om att vi är en ”familj av nationer”, som hans företrädare Johannes Paulus II visade i sitt tal till FN 1995.

Vi måste fördjupa vårt medvetande om att samma öde förenar oss och att som sista instans är det ett transcendentalt öde, sa påven och citerade sitt fredsbudskap från 2006 (01.01.06, n. 6), och på detta vis undvika att de nationalistiska motsättningarnas återkomst, vars tragiska följder har spårat historien. Den senaste tidens världs händelser försvagar tilltron om att dessa erfarenheter och tendenser definitivt hör till det förgångna, sa påven.

”Men vi får inte ge efter för pessimismen!”, fortsatte han. ”Vi måste snarare anstränga oss ännu mer effektivt för att vi inte ska lockas att lösa de nya situationerna med gamla system. Våldet måste förkastas!” Svaret ligger i rättigheternas moraliska kraft, de balanserade och öppna förhandlingarna för att minska motsättningarna, och då främst förhandlingar som berör relationen mellan territorier och folkgrupperna, för att garantera att löftena hålls och att det allmännas bästa efterstävas. Dessa är de främsta tillvägagångssätten, som ihärdigt måste följas och drivas med kreativitet, för att bygga på fruktsamma äkta sanna uppriktiga relationer, och för att försäkra nutidens och framtidens generationer, tider av samförstånd och en moralisk och civil utveckling.

Påven åkallade slutligen ”Maria, Fredens drottning” för att nationernas ansvariga agerar med generositet för att återställa fredens och rättvisan som överlägsna värden”, bortom övriga motiveringar. Men innan denna appell hade påven talat denna söndags evangelium, om att påvens mission är just den att, i Kristus, förena mänskligheten i en enda familj.

Denna uppgift, som påven har, är oumbärlig, och gör det omöjligt för honom att identifiera sig med en enda nation, med en kultur. Kyrkan tillhör alla folk. Påven måste förmedla den förnyande kraften som Guds kärlek för med sig, till alla människor, som är märkta av splittringar och motsättningar. Framför det enorma ansvar som denna uppgift för med sig, växer min insikt om vikten av den uppgift som Herren har anförtrott mig, sa påven, att tjäna Kyrkan och världen. Det är därför jag ber er mina kära bröder och systrar, att stödja mig med era böner, så att vi tillsammans, trogna Kristus, kan vittna om hans levande närvaro i vår tid.

Benedictus XVI påminde oss om Petrus högtidliga yttrande när han beskriver Jesus som, “Kristus, den levande Gudens son” och underströk med kraft att Kristus är en ”skatt” som är värd att offra allt för. Han är vännen som aldrig överger oss, eftersom han känner till våra hjärtans djupaste förväntningar, han är den utlovade Messias, som kommit till jorden för att skänka mänskligheten frälsning och för att släcka törsten på liv och kärlek som bor i varje människa. Vilken vinst det vore för mänskligheten om hon tog emot denna förkunnelse, som för med sig glädje och fred!”. Så avslutade Benedictus XVI söndagens Angelusbön inför den jublande folksamlingen i Castelgandolfo, vars hjärtan han återigen fyllt med hopp och glädje.