Den som ber förlorar aldrig hoppet. Benedictus XVI talar om Edith Stein och Maximilian Kolbe under onsdagens audiens

(13.08.2008)
Benedictus XVI har återvänt från sin semester i Bressanone i norra Italien till sitt sommarresidens i Castelgandolfo strax söder om Rom. Och eftersom värmen är tryckande i storstaden håller han dagens audiens där.

Benedictus XVI började dagens audiens, som främst var en reflektion över bönens betydelse, med att rikta sina ord till alla dem som skriver till honom. Så många skriver till mig, sa påven, om sin glädje och om sin oro, om sina planer, arbets- och familjesituationer, knutna till den osäkerhet som mänskligheten lever i, och de ber om mina förböner.

Jag vill att ni ska veta att jag aldrig upphör att be för er varje dag, speciellt då jag firar den Heliga Mässan och under rosenkransbönen. Jag vet, fortsatte påven, att det största jag kan göra för kyrkan är att be, för då lägger jag tillitsfullt min uppgift i Herrens händer.

Påven talade vidare om hur viktig bönen är för att behålla hoppet. Den som ber förlorar aldrig hoppet, inte ens när han befinner sig i svåra och mänskligt desperata situationer. Detta lär oss bibeln och detta vittnar kyrkans historia om. I ofantliga situationer är det bönen som har drivit helgonen och det kristna folket framåt på sin vandring. Och påven nämner här två helgon som kyrkan firar i dessa dagar och som båda två utsattes för svåra prövningar och dog martyrdöden i Auschwitz.

Edith Stein, eller Teresa Benedikta av Korset, som var hennes namn som karmelitnunna, vars fest kyrkan firade den 9 augusti och Maximilian Maria Kolbe, som kyrkan firar imorgon den 14 augusti. Skenbart kan det tyckas att deras existens var ett misslyckande och nederlag, sa Benedictus XVI, men i just deras martyrium lyser den segrande Kärleken, som vinner över egoismens och hatets mörker.

Under den nazistiska förföljelsen lär Maximilian Kolbe ha sagt: Hatet är inte en skapande kraft, det är endast kärleken”. Och det var kärleken som drev honom till hans hjältelika osjälviska uppoffrande, när han tog en annan fånges plats som hade blivit vald att avrättas. Denna kärlek nådde sin kulmen i Hungersbunkern den 14 augusti 1941.

Edith Stein följde jans spår året därpå, den 6 augusti. Tre dagar innan hennes dramatiska slut, sa Edith till sina medsystrar i karmelitklostret i Echt: Jag är beredd att bemöta allt. Jesus är här ibland oss. Jag har bett och jag säger med hela mitt hjärta, Ave Crux, spes unica”, ”Var hälsad Kors, enda hopp” De som kunde vittna om massakern berättar att Edith Steins, beteende utmärkte sig i mängden. Teresa Benedikta av Korset, iklädd sin karmelitdräkt, gick medvetet mot döden, full av frid och lugn, medan hon gav de andras behov all sin uppmärksamhet. Det var bönen som var hennes hemlighet, detta helgon ett av Europas skyddshelgon. Efter att ha nått sanningen i det fredliga kontemplativa livet, fick hon i djupet uppleva korsets mysterium, sa påven och citerade Johannes Paulus II:s apostoliska brev ”Spes aedificandi”.

”Ave Maria” var Maximilian Kolbes sista ord, medan han sträckte fram sin arm mot nazisten som sprutade in karbolsyra. Det är gripande hur källan till lugn och mod, finns då man ödmjukt och tillitsfullt anförtror sig till Maria, avslutade påven, och uppmanade oss alla att anförtro oss till henne som varje stund vakar över oss, med moderlig omsorg, från himlen.