Kardinal Zen talar om situationen i Hong Kong och om Fader Allegra

(16.07.2008)
Biskopen i Hong Kong, kardinalen Joseph Zen, har nu framfört ett förslag om att nästa biskopssynod skall avslutas med saligförklaringen av fader Gabriele Allegra, en franciskanmissionär, som ägnade sitt liv åt att översätta Bibeln till kinesiska. ”Biskopssynoden, som hålls i oktober skall ägnas åt Guds ord”, säger kardinal Zen, ”och saligförklaringen av fader Allegra skulle utgöra en mycket signifikativ händelse”. Synoden skall äga rum i Rom mellan den 5 och 26 oktober och dess tema blir ”Guds Ord i livet och i Kyrkans mission”.


Under sitt ad limina-besök i juni hade kardinal Zen och dennes hjälpbiskop, Mons. Tong, möten med Kongregationen för helgonförklaringar och framhöll åter sitt stöd till saligförklaringen av fader Allegra.


Fader Allegra föddes på Sicilien år 1907 och blev franciskanpräst år 1930. Följande år reste han som missionär till Kina och bland sina avsikter var att översätta Bibeln till kinesiska. Efter studier i Shanghai avslutar han tillsammans med några medarbetare, år 1944, översättningen av det Gamla Testamentet. Året därpå grundar han i Peking ett Bibelcentrum - Studium Biblicum Franciscanum.

Men på grund av det omvälvande kriget blev han år 1949 tvungen att flytta till Hong Kong. År 1968 går en dröm i uppfyllelse och han publicerar hela Bibeln på kinesiska. År 1971 publicerar han även ett Bibel-lexikon på kinesiska. Han dör i Hong Kong år 1976. Fader Allegra var av alla känd såsom en man av stor barmhärtighet och vishet - och han kallades för ”Kinas helige Hieronymus, efter kyrkofadern som gav den första latinska översättningen av de Heliga Skrifterna.


Saligförklaringsprocessen för fader Allegra började år 1984 och man har redan kommit en bit på vägen. Fader Allegras översättningsverk är alltjämt av värde för de bibliska studierna i Kina, men även i Hong Kong, Taiwan, Macao och Singapore.

Elva år efter att Hong Kong återgått till Kina är befolkningen märkt att sorgsenhet. De enda tecknen på hopp kommer från tron på Gud. Så sa biskopen i Hong Kong, kardinalen Joseph Zen, häromdagen under ett bönemöte, som hölls i Victoria Park, och i vilket omkring 48.000 personer deltog under en stickande sol. Kardinalen pekade framförallt på ledarskapet i området, som inte bryr sig om befolkningens anhållan om demokrati och större välfärd. Han talade däremot i berömmande ordalag om de kinesiska ledarna, särskilt för deras engagemang i samband med jordbävningarna i Sichuan.


”Varje år minns vi dagen, då Hong Kong återgick till Kina. Varje år är vi fulla av sorg. Varje år förnyar vi vårt hopp. Om vi ser omkring oss, så fylls vi av sorgsenhet, maktlöshet och förtvivlan. Detta är redan det elfte året och vi har ännu inte något att säga till om. Demokratin förblir ett tomt löfte. Den allmänna rösträtten är fortfarande en dröm. Och de verkliga herrarna, vad har de gjort för Hong Kong? Vad har de gjort för oss, från den förmånliga ställning som de innehar?


I det 34:e kapitlet i Hesekiels bok säger Herren: ”Ve Israels herdar, som bara vallar sig själva! Är det inte fåren som herdarna skall valla? Ni använder mjölken, gör kläder av ullen och slaktar de bästa djuren. Ni vallar inte fåren. Ni har inte hjälpt de svaga, inte botat de sjuka, inte förbundit de skadade. Ni har inte hämtat hem de bortsprungna, inte letat efter de vilsegångna. Och de starka fåren har ni behandlat hänsynslöst. Och Herren säger: jag skall rycka mina får ur deras gap”.


Någon har lovat, sa kardinal Zen vidare: ”Jag skall ägna mig åt befolkningens behov”. Men det har inte gjorts något åt det trängande behovet för 60% av befolkningen. De nuvarande prioriteterna tycks vara skapandet av en ny politisk organisation och en ny aristokrati för att tjäna, vem vet, vilka intressen.


Det har sagts ”vi skall inte ägna oss åt de politiska diskussionerna längre, utan koncentrera oss på att lösa problemen för folket”. Men bryr man sig verkligen om folket? Till vems förmån blev det ansenliga ekonomiska överskottet? Vi präster har ingen familj, men Kyrkan tar hand om oss när vi blir gamla. Men de andra äldre personerna? Har vi ett samhälle som bryr sig om dem? Är detta ett sätt att uppfostra de nya generationerna?


Vi har verkligen all anledning till att var pessimister, men vi är troende. Vi tror på Gud och förlitar oss på Hans barmhärtighet”.