Pauli tro är inte opinion, den är erfarenheten av Kristi kärlek. Benedictus XVI tillsammans med Bartolomeus I i enhetens tecken

(30.06.2008)
På söndagen firade den katolska kyrkan sina apostlar Petrus och Paulus, och som varje år var strömmen troende som beger sig till Rom för att fira de två apostlarna stor. I år inföll dock även invigningen av det paulinska året denna helg, vilket gjorde att festen fick ännu mer uppmärksamhet. Till invigningen var den ekumeniske patriarken av Konstantinopel, Bartolomeus I inbjuden och Benedictus XVI hade honom vid sin sida under helgens alla högtider.


Det var i ekumenikens tecken som Benedictus XVI tillsammans med Bartolomeus I hyllade minnet av aposteln Paulus och överlämnade pallierna till de 41 nya metropoliterna under den högtidliga mässan i Peterskyrkan på söndagsmorgonen. Under predikan talade de båda två. Bartolomeus I uttryckte sin glädje över återigen kunna ”omfamnas i fredens namn, hoppfulla om dagen då fullkomlig enhet råder”, en längtan som finns i varje kristet hjärta. Denna gemensamma längtan måste uppmana oss att fortsätta den svåra ekumeniska dialogen, och med gudomlig hjälp se bortom de märkbara problemen.


Benedictus XVI som talade efter patriarken gjorde en reflektion över apostlarna Petrus och Paulus martyrium, och underströk att martyrernas blod inte åkallar hämnd. Martyrernas blod försonar, med den kraft som kärleken segrar över hatet och våldet. Apostlarnas väg förde dem till Rom för att grunda den universella enade kyrkan, som man inte kan identifiera med en stat eller kultur, utan som alltid är allas kyrka. En kyrka som förenar mänskligheten bortom landsgränser och världsliga konflikter, och som gör Gud närvarande på jorden - Gud och hans förenande kärleks kraft.


Ju mer vår yttre gemenskap växer globalt, desto större blir behovet av inre enhet, som endast kommer ur Guds fred, fortsatte påven. En enhet som med Kristus gör oss till bröder och systrar. Detta förblir ständigt Petri uppgift.
Enhet var alltså temat under den traditionella riten då 41 ärkebiskopar fick ta emot sina pallier. Pallierna, som ligger över axlarna på biskoparna, liksom ett får ligger över axlarna på en fåraherde, och i denna symbolik, är nu er uppgift att bära de bortsprungna fåren tillbaka hem, sa Benedictus XVI till biskoparna. Detta är symbolen på hur vi med Kristus älskar de sökande, de som ställer frågor, de övertygade och de ödmjuka, stora och små.


Benedictus XVI påminde även biskoparna om ingen är ensam herde. Han sa: Pallierna är även tecken på kollegium, biskopskollegiet. Att vara ”vi” och inte ”jag” är en del i att vara herde. Man är herde med varandra och detta ”med” binder oss till Petrus och hans efterträdare som är en garant för enheten.


Den Helige Ambrosius hyllar Petrus och Paulus i en hymn som belyser deras jämlikhet, där det är deras tro på Kristus som kröner dem till hjältar. Petri tron är ett kors (Petrus blev korsfäst) och Pauli krona är halshuggningen, hans martyrskap.


Under Angelusbönen som följde mässan, bad påven för att det paulinska året ska hjälpa de kristna att växa i enhet. Han bad för evangelisationen och för att Kyrkans kommunion. Paulus inbjuder oss att vara missionärer, sa han.


Dagen innan då Benedictus XVI talade under invigningen av det paulinska året, sa han att de tvåtusen år som gått har inte gjort Paulus mindre viktig, eller hans lära förbi. Paulus hör inte till det förgångna, hans tro talar till oss än idag.


Hans tro är erfarenheten av att vara älskad av Jesus, inte som någon anynym, utan som Paulus. Denna kärlek omkastar hans innersta och förvandlar honom. Paulus tro är inte en opinion, en teori om Gud och om världen. Hans tro är erfarenheten av Kristi kärlek, och därav är hans tro brinnande kärlek till Kristus, sa påven.


Paulus sökte inte efter ytlig harmoni. Han strävade efter Sanningen. Sanninge var för viktig för honom för att kunna sätta den på spel för världslig vinning. Den sanning som han upplevt i mötet med den Uppståndne, var värd förföljelser och lidande. Motivationen som drev honom var längtan att förmedla Jesu kärlek. Allt Paulus gjorde och genomled kan man bara förklara i ljuset av denna kärlek.


Under invigningen talade även Bartolomeus I och han sa att den låga som Paulus brinnande kärlek tände i de första kristna församlingarna i Mellanöstern, brinner än som en synlig och levande vittnesbörd om den eviga Sanningen om att Kristus är Uppstånden.