"De är förtvivlade!" - Ärkebiskopen i Kirkuk vädjar om att hjälpa de kristna irakierna
(15.05.2008) ”Västerlandet måste ta emot de kristna irakierna, som har lämnat
sitt land - och samtidigt göra politiska påtryckningar på USA och regeringen
i Baghdad, så att de kristna som beslutar att stanna kvar i sitt land kan
göra det i säkerhet och vara respekterade. De kristna i Irak utgör, i själva
verket, en rikedom för den universella Kyrkan och får inte bli bortglömda
och övergivna inför det projekt för en fullständig islamisering av landet,
som extremisterna håller på att utföra”.
Detta är appellen, som mons.
Louis Sako, kaldeisk biskop i Kirkuk, har riktat från Freiburg i Schweiz,
under en föreläsning på universitetet där. ”De kristna måste inse hur svår
tragedin är för de kristna i Irak. De är landets äldsta befolkning och utgör
en signifikativ del av dess kultur. Men ofta är de offer för våldsaktioner
bara för att de är kristna”, säger mons. Sako. ”De kristna irakierna känner
sig ensamma, isolerade och bortglömda. De tror inte på en säker en framtid
på grund av den stora tystnaden från världssamfundets sida, och även från Kyrkan
- förutom Påven och en del europeiska biskopar”.
”Det är uppenbart”,
säger mons. Sako, ”att många människor i Västerlandet inte vet någonting
om de kristna i Orienten och glömmer att de finns där sedan kristendomens
början. Bara för trettio år sedan utgjorde vi 5% av befolkningen i Irak
och idag är vi mindre än 3%. Den förra regimens fall och den amerikanska invasionen
har skapat en mycket instabil situation. Landet har blivit ett aktionsområde
för terroristerna. Den kulturella klassen har skingrats".
"Sedan
år 2006 har situationen förvärrats ännu mer. Extremisterna - vars ledare är
utlänningar - har framhävt slutmålet att skapa en islamisk stat. De uppmanar
om ”heligt krig” - Jihad - stödjer och uppmuntrar våldet. Det explosiva
bältet har blivit raka vägen till Himlen. Attackerna mot kyrkor, kidnappningen
av präster i Baghdad och i Mosul, mordet på tre präster, två diakoner och
den kaldeiske ärkebiskopen i Mosul har fullständigt förstört hoppet för många
kristna”, säger mons. Sako.
"Och utvandringen av de kristna sker just
i denna kontext. Det finns 100.000 flyktingar i Syrien, 30.000 i Jordanien,
tusentals kristna flyktingar i Libanon, Egypten och Turkiet. De vet att deras
vistelse i dessa länder inte kan vara annat än tillfällig och att återvända
hem är såsom en dröm! De är förtvivlade! Många andra - framförallt de fattigaste
människorna - tar sin tillflykt till det kurdiska området i norra Irak, som
de var tvungna att lämna under Saddams regim".
"Den kurdiska regeringen
har, tack vare ingripandet av finansministern, som själv är en kristen, återuppbyggt
husen i de kristnas hembyar, men det saknas hälsovårdsstrukturer, skolor och
arbete. I byarna på Ninive-slätten lever 7.000 familjer, som har kommit från
Mosul, Baghdad och Basra. Hyran är hög - många ungdomar kan inte gå i skolan
eller på universitetet".
"Vad skall man då göra för de kristna?",
säger mons. Sako. "Att med stor publicitet utföra en plan för mottagande av
de kristna irakierna i utlandet, skulle kunna ha svåra följder för de som
vill stanna i Irak. Den som ger sig iväg, försvagar de som stannar och ger
ytterligare en anledning till islamisterna att göra påtryckningar till att
lämna landet. Att på detta sätt uppmuntra emigrationen innebär att tömma Irak
- och kanske Orienten - på sina kristna invånare. Det är att beröva landet
detta särskilda element för andlighet, öppning och möjlighet till dialog".
"Västerlandets
diplomatiska och politisk hjälp skall koncentrera sig på USA och den irakiska
regeringen - och även på staterna som ger stöd åt islamiseringen av Irak
- för att göra så att människornas värdighet och fundamentala friheter
respekteras och för att stoppa förföljelsen och den etniska rensningen".
"Vad
gäller de kristna familjerna, som redan har emigrerat till Europa, är det en
skyldighet att integrera dem och legalisera deras närvaro. För dem som har
flytt till de närliggande länderna, så skall de tas emot, som verkligen är
hotade eller som har släktingar som redan är bosatta i Västerlandet - de
övriga borde få hjälp med att bege sig till de städer, där säkerheten är
garanterad, t.ex. till norra Irak".
"Kyrkorna i Västerlandet måste
hjälpa oss - jag tror att det för närvarande endast är Kyrkan som kan göra
någonting, genom att hjälpa oss, inte endast med orden, utan konkret, för
att stanna i vårt land. Prioriteten gäller öppningen av skolor och institut för
yrkesutbildning, även av sjuksköterskor - och förverkligandet av små jordbruksprojekt,
liksom projekt som gäller ekonomi och hälsovård. Allt detta kommer säkert
att skapa arbetstillfällen så att de kristna invånarna skall kunna hysa
hopp om att kunna stanna kvar i sitt hemland Irak”.