Benedictus XVI firade en minnesmässa på 3-årsdagen av Johannes Paulus II bortgång.
Han omfamnade korset och hade en orubblig tillit till den Uppståndne Kristus. "Var
inte rädda!"
(02.04.2008) Igår firade påven Benedictus XVI en Helig Mässa på treårsdagen av sin
företrädare Johannes Paulus II:s bortgång. Det var en strålande vårdag i Rom och solen
sken över cirka 50000 pilgrimer som sökt sig till Petersplatsen för att hylla minnet
av en påve som lämnat spår i många av världens hjärtan. Påven Benedictus XVI höll
en predikan som inte bara beskrev en företrädare, utan även en nära vän.
Den
2 april har blivit ett datum som har satt sig fast i kyrkans minne, sa han. Ett hav
av människor i bön på Petersplatsen tog emot nyheten om hans död, och under flera
dagar var denna kyrka och detta torg världens hjärta. Från världens alla hörn kom
människor för att för att vörda den avlidne påvens kvarlevor, vilket var ett tecken
på hur många själars kärlek och uppskattning som han vunnit under sin tid som påve.
Liksom för tre år sedan, har det inte heller idag gått många dagar efter Påsk.
Kyrkan är fortfarande genomsyrad av uppståndelsens mysterium. Vi kan se hur hela min
älskade företrädares liv går i den Uppståndne Kristus tecken. Han hade en otrolig
tro på Jesus, med vilken han förde en oupphörlig, intim dialog. Utav många av hans
mänskliga och övernaturliga gåvor hade han en otrolig andlig och mystisk känslighet.
Det räckte med att se honom be, han försvann i Gud och allt omkring honom verkade
som främmande för honom i dem stunderna. Han kallade mässan kärnan i hans dag och
i hela hans existens. Och det var i Eukaristin som han fann den andliga energin att
leda Guds Folk i vandring.
Johannes Paulus II dog på kvällen före den andra
Påsksöndagen. Liksom aposteln Paulus säger, ty har vi dött med honom, ska vi också
leva med honom, har vi härdat ut, ska vi också härska med honom ( 2 Tim. 11)-12. Redan
som barn hade Karol Wojtyla, tillsammans med hela sitt folk, mött korset på sin väg,
och han beslutade sig tidigt att bära det tillsammans med Kristus, och följa hans
spår. Med honom levde han och med honom ville han även dö.
Redan från första
början på sin tid som Petri efterföljare, hade Johannes Paulus II nästan som ett motto
den bibeltext som vi just har läst, sa påven Benedictus XVI vidare. Var inte rädda!
(Mat. 28,5). Han sa det flera gånger i sin vandring mot millennieskiftet 2000, och
sedan vidare under det nya seklets gryning. Var inte rädda! Han uttalade alltid dessa
ord med styrka, först svängande sin herdestav som slutade med den korsfäste Kristus,
och sedan när hans krafter började tryta, nästan klamrade han sig vid korsstaven,
fram till sin sista Långfredag, då han deltog vid Via Crucis från sitt privata kapell
med korset i famnen. Hur kan vi glömma detta hans sista och tysta vittnesbörd om hans
kärlek till Jesus.
Bilden av denna trohet fyllt av mänskligt lidande, visade
alla världens troende hela hemligheten med det kristna livet. Johannes Paulus II:s
”Var inte rädda!” grundade sig inte i tilliten till mänskliga krafter, men bara i
Guds Ord, i Kristi död och uppståndelse. Allt eftersom han blev fråntagen allt, och
till sist även sin förmåga att tala, så syntes hans tillit till Kristus med växande
påtaglighet. Liksom för Jesus lämnade hans ord platsen för den yttersta uppoffringen,
vilket han gjorde genom att överlämna sig till faderns famn. Dem som var i närheten
av honom i hans dödsstund berättar att hans sista ord var: Låt mig gå till Fadern.
Efter ett liv levt i längtan att möta Faderns ansikte.
Påven talade även om
den internationella apostoliska kongressen tillägnad Guds Barmhärtighet som inleddes
idag. Guds barmhärtighet var nyckeln i Johannes Paulus II:s lära i hans långa pontifikat,
sa påven. Denna kongress vill fördjupa sig i det skriftliga arvet av hans lära med
detta tema. Han vädjade alla troenden att vittna om Guds barmhärtiga kärlek. Det var
därför han helgonförklarade Syster Faustina Kowalska, som profetiskt agerade som Barmhärtighetens
apostel.
Johannes Paulus II hade personligen upplevt det 20:e seklets tragedier,
och han frågade sig länge vad som kunde stoppa detta hav av ondska. Svaret fanns bara
i Guds kärlek. Bara den Gudomliga Barmhärtigheten har möjlighet att sätta en gräns
för ondskan, bara Guds kärlek kan sätta stopp på egoismens och hatets destruktiva
kraft, och besegra de ondas maktmissbruk. Det var därför som han sa när han besökte
Polen för sista gången 2002 att ”det finns ingen annan källa till hopp för mänskligheten
förutom Guds Barmhärtighet.” Idag tackar vi Gud för att han har gett Kyrkan en
så trogen och modig tjänare. Och vi tackar Maria för att hon ständigt beskyddade honom
och hans tjänst. Vi ber att han ska fortsätta att medla från Himlen för oss alla,
och speciellt för mig, som Försynen har kallat att förvalta hans ovärderliga andliga
arv.
Vid samma tidpunkt som påven Johannes Paulus II avled, klockan 21.37
inleddes en bönevaka vid påvens grav i Vatikankryptan. Det var kardinal Ruini som
ledde denna vaka och deltagarna var framförallt ungdomarna. Även under den högtidliga
mässan på förmiddagen var antalet unga pilgrimer uppenbart.
Johannes Paulus
II hade en otrolig förmåga att tala till ungdomar. Han uppmuntade dem och han uppmanade
dem. Han kallade ungdomarna för det tredje millenniets modiga ”sentinelle”, det italienska
ordet som beskriver personer som håller utkik. Han gav ungdomarna en uppgift: Ni kommer
att engagera er för att beskydda den sanna freden, som grundar sig på försoning och
rättvisa, i sanningens och barmhärtighetens namn.
Att vara kristen har aldrig
varit lätt, och det är det inte idag heller, sa han vid ett annat tillfälle, att följa
Kristus kräver mod och radikala val som ofta går motströms. Var inte rädda.