Det finns inget hopp utan bön, endast illusioner, sade Benedictus XVI under askonsdagens
mässa i kyrkan Santa Sabina.
På askonsdagen ledde Benedictus XVI den traditionella ceremonin på Aventinen, en av
Roms kullar. Det började klockan 16.30 med en stunds bön i benediktinernas klosterkyrka
Sant’Anselmo. Detta moment inledde botgörings processionen mot dominikanernas kyrka
Santa Sabina som ligger bara 200 meter från Sant’Anselmo. Vid processionen deltog
även kardinaler, ärkebiskopar, biskopar benediktinmunkar och dominikanbröder, samt
ett antal troende.
Väl i den antika kyrkan Santa Sabina, firar den Helige
Fadern Mässan, under vilken han strödde aska på deltagarnas huvud, och uppmanar till
omvändelse. Askan kommer från de palmkvistar som välsignats på Palmsöndagen året innan,
och som bränts; en ritual som påminner den befriade människan att använda sin frihet
rätt.
Benedictus XVI började sin predikan på askonsdagen med orden: Om advent
är tiden då vårt hopp riktar sig mot Honom-som-kommer, är fastan den tid då vårt hopp
finns i Honom-som-förde-oss-från-döden-till-livet. Båda två är förnyelsevandringar,
vilket även syns i liturgin eftersom adventstiden och fastetiden båda bär den lila
färgen.
Hela predikan under askonsdagen gick i hoppets och bönens klanger,
och påven återkommer till sin encyklika Spe Salvi, där han beskriver hoppets
verksamhetsområden; i bönen och i lidandet. Bönen livnär hoppet. Ingen kan hindra
oss från att vända oss till vår Fader. Jesu 40 dagar i öknen, som fastetiden härrör
till, var framför allt en tid för bön. Liksom i Getsemani då Jesu bön var fylld med
dödsångest. I båda fallen visar sig bönen även vara något annat, nämligen ett utmärkt
redskap för att vinna i den andliga kampen mot det onda.
Bönen fylld med hopp
är alltså ledmotiv under fastan, då vi får uppleva Gud som vårt enda hopp om räddning.
Både den bön som de troende ber tillsammans, liksom den dialog, på tumanhand en själ
för med Gud i ensamhet.
Framför en stor fara behöver man ett ännu större hopp,
och större är bara det hoppet som kan räkna med Gud. Bönen har även en annan dimension,
fortsatte Benedictus XVI, nämligen förmågan att frigöra oss från egoismen. Om vi för
en dialog med Honom som är Sanningen, kommer undangömda lögner fram i ljuset. Utan
bönen riskera människan att sluta sig i sig själv, och vårt medvetande, som ska vara
ekot av Gud, krymper istället till en självupptagen monolog, som bara lyssnar till
självförsvar.
Den sanna bönen är aldrig egocentrisk, och den manar oss att
gå ut ur oss själva. Bönen är därför världens motor, eftersom den håller världen öppen
för Gud. Därför finns det inget hopp utan bön, endast illusion. Och illusioner styr
oss i banor som flyr verkligheten.
Benedictus XVI sade även några ord om lidandet.
Påsken som vi är på väg till ger lidandet en mening, som börjar med Guds med-lidande
i överflöd. In i mänsklighetens historia klev lidandets evangelium, vilket är den
andra sidan på kärlekens evangelium. Gud kan inte lida, men han vill och kan med-lida.
Kyrkans historia är rik på bönens och lidandets vittnen. Människor som har
förbrukats för andras skull utan förbehåll, till priset av svårt lidande. Ju större
vårt hopp är, desto större är vår förmåga att lida av kärlek till sanningen och det
goda, och finna mening i att bidra med vardagens små och stora smärtor till Kristus
stora med-lidande med oss.