1. Varje år erbjuder fastetiden oss ett lägligt tillfälle
att fördjupa innebörden och värdet av vår kristna existens. Den stimulerar oss att
återupptäcka Guds barmhärtighet, för att vi i vår tur blir mer barmhärtiga mot våra
bröder. Under fastetiden anbefaller Kyrkan de goda gärningar som konkret främjar denna
process av inre förnyelse hos de troende, nämligen bönen, fastan och givandet
av allmosor. I år vill jag i detta traditionella fastebudskap dröja vid allmosan,
som utgör ett konkret sätt att komma de nödlidande till hjälp, och som samtidigt är
en asketisk övning att frigöra sig från bundenheten vid de jordiska ägodelarna. Hur
stark makten av den materiella egendomen är och hur entydigt vårt beslut måste vara
att inte göra den till en avgud, det bekräftar Jesus med eftertryck i orden: ”Ni kan
inte tjäna både Gud och mammon” (Lk 16:13).
Att ge allmosor hjälper
oss att övervinna denna ständiga frestelse, ty givandet av allmosor lär oss att med
andra dela det som vi genom Guds godhet har fått. Detta är innebörden av de särskilda
kollekter för de fattiga som genomförs under fastetiden i många delar av världen.
På detta sätt förbinder sig den inre reningen med ett uttryck för den kyrkliga gemenskapen
som redan urkyrkan kände. Om detta talar den helige Paulus i sina brev angående kollekten
till församlingen i Jerusalem (jfr 2 Kor 8-9; Rom 15:25-27).
2.
Evangeliet lär att vi inte är ägare utan förvaltare av den egendom som vi har. Den
får därför inte betraktas som en oantastlig besittning, utan den är ett medel genom
vilket Herren kallar envar av oss att förmedla hans omsorg om vår nästa. Som Katolska
Kyrkans Katekes understryker, har den materiella egendomen, genom sin universella
bestämmelse, ett socialt värde (jfr nr 2404).
I Evangeliet är Jesu klander
av den som vill ha och bruka de jordiska rikedomarna bara för sin egen vinning tydligt.
Inför de människomassor som saknar allt och som lider av hunger är orden i Första
Johannesbrevet en hård tillrättavisning: ”Om någon, som har vad han behöver här i
världen, ser sin broder lida nöd, men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds
kärlek förbli i honom?” (! Joh 3:17). Med ännu större tydlighet ljuder ropet
om att dela med sig i de länder som till den övervägande delen har en kristen befolkning,
eftersom deras ansvar gentemot de många som lever i misär ock elände väger tyngre.
Att komma till deras hjälp är i första hand en akt av rättfärdighet och rättvisa,
innan den är en akt av kärlek.
3. Evangeliet visar på ett typiskt kännetecken
för kristet allmosegivande: det skall ske i det fördolda. ”När du ger allmosor, låt
då inte vänstra handen veta vad den högra gör”, säger Jesus; ”ge din allmosa i det
fördolda” (Mt 6:3-4). Strax dessförinnan hade han sagt att man inte skall berömma
sig av sina goda gärningar, för att inte riskera att gå förlustig lönen i himmelen
(jfr Mt 6:1-2). Lärjungens omsorg gäller att se till att allt sker till Guds
större ära. Jesu uppmaning lyder: ”Så skall också ert ljus lysa inför människorna,
så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader som är i himmelen” (Mt
5:16). Allt är inriktat på Guds ära och inte på vår egen. Kära bröder och systrar,
må medvetandet om detta följa varje hjälpande handling för vår nästa. Då undviker
man att förvandla den till ett medel att göra sig själv gällande. Om vi, när vi utför
en god gärning, inte söker Guds ära och våra medmänniskors sanna väl, utan framför
allt strävar efter personlig vinning eller helt enkel andras bifall, då motsvarar
vi inte Evangeliets anda. I det moderna samhället, där allt görs synligt, måste man
vara mycket vaksam när det gäller denna frestelse. Evangeliets välgörenhet är inte
bara filantropi. Den är fastmer en konkret akt av kärleken – caritas – som
är en teologal dygd, vilken kräver den inre omvändelsen till Guds kärlek och till
kärleken till bröderna. Den efterliknar Jesus Kristus, som har utgivit sig själv för
oss, ända till döden på korset. Hur mycket borde vi inte tacka Gud för de många människor,
som fjärran från mediesamhällets strålkastare i obemärkthet och i kristen anda utför
storslagna gärningar för att hjälpa sin nästa i nöd? Det nyttar föga att skänka åt
andra av egna tillgångar, om vårt hjärta därigenom blir uppblåst av fåfäng ära. Därför
söker den som vet, att Gud ”ser i det fördolda” och skall belöna i det fördolda, inte
mänskligt erkännande för de utförda barmhärtighetsverken.
4. Den Heliga Skrift
inbjuder oss att betrakta allmosan med en djupare blick, att se den utöver den rent
materiella dimensionen, och den lär oss att det ligger större glädje i att ge än i
att få (jfr Apg 20:35). När vi handlar i kärlek, uttrycker vi sanningen i vårt
väsen. Vi är nämligen inte skapade för oss själva, utan för Gud och för våra medmänniskor
(jfr 2 Kor 5:15). Varje gång som vi av kärlek till Gud delar våra tillgångar
med vår behövande nästa, får vi erfara att livets fullhet kommer av kärleken och att
vi får allt tillbaka som fridens och den inre tillfredsställelsens välsignelse och
glädje. Ja, ännu mer: den helige Petrus nämner bland allmosegivandets andliga frukter
även syndernas förlåtelse. ”Kärleken – så skriver han – gör att många synder blir
förlåtna” (1 Petr 4:8). Som fastetidens liturgi ofta upprepar, erbjuder Gud
oss syndare förlåtelsens möjlighet. Att dela vår egendom med de fattiga gör oss beredda
att ta emot syndernas förlåtelse. Nu tänker jag på alla dem som är tyngda av bördan
av det onda som de har gjort, och som därför känner sig långt borta från Gud, och
är rädda och nästan oförmögna att vända sig till Honom. . Medan givandet av allmosor
för oss närmare vår nästa, för det oss även närmare Gud, och det kan bli till ett
medel för en sann omvändelse och leda till försoning med Honom, liksom med våra bröder
och systrar.
5. Givandet av allmosor fostrar till en kärleksfull storsinthet
och generositet. Den helige Giuseppe Benedetto Cottolengo brukade säga: ”Räkna aldrig
mynten som ni ger ut, ty så säger jag alltid: När ni ger en allmosa och den vänstra
handen inte får veta vad den högra gör, då får heller inte den högra veta vad den
själv gör” (Detti e pensieri, Edilibri, nr 201). I detta sammanhang är episoden med
den fattiga änkan i Evangeliet av stor betydelse, hon som av sin fattigdom i templets
offerkista lade allt hon ägde, ”allt hon hade att leva på” (Mk 12:44). Hennes
lilla obetydliga slant blir till en vältalig symbol. Denna änka ger inte Gud något
av sitt överflöd. Hon ger det som hon är. Hon ger sig själv helt och hållet. Denna
gripande berättelse är innesluten i den bibliska skildringen av de dagar som omedelbart
föregår Jesu lidande och död. Jesus blev fattig för att göra oss rika genom sin fattigdom
– så skriver den helige aposteln Paulus (jfr 2 Kor 8:9). Han har utgivit sig
själv helt och hållet för oss. Fastetiden nödgar oss – även genom givandet av allmosor
– att följa hans exempel. I Jesu skola kan vi lära oss att göra en gåva av vårt liv.
Genom att efterlikna honom växer vår beredvillighet att inte bara ge av våra tillgångar,
utan skänka oss själva. Är inte hela Evangeliet sammanfattat i det enda kärleksbudet?
Bruket att under fastetiden ge allmosor blir därför ett medel som hjälper oss att
gå framåt på vår kristna kallelses väg. När den kristne ger ut sig själv utan beräkning,
vittnar han om att det inte är den materiella rikedomen som dikterar tillvarons lagar,
utan kärleken. Kärleken är den som ger allmosan dess värde, som allt efter vars och
ens möjligheter och tillgångar inspirerar till olika former av hängiven generositet.
6. Kära bröder och systrar! När vi under fastetiden förbereder oss på Påsken,
inbjuds vi till en andlig ”träning”, så att vi växer till i kärleken och känner igen
Kristus själv i de fattiga. I Apostlagärningarna berättas det vad aposteln Petrus
sade till den lame vid tempelporten som bad om en allmosa: ”Silver och guld har jag
inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stå upp och gå!”
(Apg 3:6). Med allmosan skänker vi något materiellt. Den kan vara ett tecken
på en större gåva, som vi ger till andra med ord och vittnesbörd om Kristus, i vars
namn det sanna livet är. Fastetiden nödgar oss därför att genom personliga och gemensamma
ansträngningar komma Kristus nära och vittna om hans kärlek. Maria, Herrens Moder
och trofasta tjänarinna, må hjälpa de troende i deras ”andliga kamp” under fastetiden,
att på rätt sätt bruka bönens, fastans och allmosans vapen. Förnyade i vår ande går
vi då Påskens stora högtid till mötes. Med dessa önskningar meddelar jag gärna er
alla den Apostoliska välsignelsen.