Forskningsutvecklingen kan inte rädda människan, sa Benedictus XVI under Angelusbönen den 1:a advent. Kristi kärlek förmelar ett orubbligt hopp.

Forskningen bidrar med mycket för mänskligheten, men forskningen kan inte befria mänskligheten, sa Benedictus XVI under gårdagens Angelusbön. Relationen mellan hoppet och tron stod i centrum på Adventstidens första söndag. Påven talade om deras roller i historien och om hur dessa värden måste evangeliseras konstant.
Det är advent och Guds folk börjar återigen sin vandring, för att förbereda sig för att ta emot Kristus. Kristus är den densamme igår, idag och imorgon. Historien däremot är alltid i rörelse och den behöver ständigt bli evangeliserad. Historien behöver förnyas inifrån, och den enda sanna nyheten är Kristus. Det är i Kristus som historien fullbordar sig, och som människans och jordens framtid blir ljus.
Advent är tiden som väcker längtan efter Jesus i våra hjärtan, väntan på honom ”som är, som var och som kommer”. Jesus som kom till Betlehem för 20 sekler sedan, kommer varje stund till de själar som är beredda att ta emot honom, och han kommer att komma vid tidens slut. Den troende är därför alltid vaksam, fylld av hoppet att få träffa Gud.
Det är därför som denna söndag är en passande dag för att erbjuda mänskligheten min andra encyklika, som jag har tillägnat det kristna hoppet. Encyklikan börjar med aposteln Paulus ord: Vi är räddade i hoppet (Rm 8,24). Här liksom vid andra tillfällen i det nya testamentet är hoppet knutet till tron. Hoppet är en gåva som förändrar livet för dem som tar emot det. Detta har många helgon vittnat om. Men vad är det då som gör detta hopp så stort och tillförlitligt att vi kan säga att vi har vår räddning i det?
Jo, då vi lär känna Gud, och upptäcker att Guds hjärta är gott och barmhärtigt, ett fadershjärta, då föds hoppet. Gud är god. Jesus visade Guds ansikte på korset och i uppståndelsen. Han visade ansiktet på en Gud, vars kärlek är så stor att den förmedlar ett orubbligt hopp. Inte ens döden kan rubba detta hopp, för livet för den som lägger sin tillit i den kärleksfulle Faderns händer, öppnar sig för evighetens perspektiv.
Den moderna forskningen begränsar tron och hoppet till människans privata, individuella sfär, så till den grad att det idag är uppenbart att människorna och världen behöver Gud, annars förlorar de sitt hopp. Forskningsutvecklingen bidrar med mycket gott, men forskningen kan inte befria människan, befrielsen kommer från kärleken. Kärleken kan rädda människan och göra hennes privata och sociala liv gott och vackert. Det är därför vårt största och slutgiltiga hopp är garanterat av Gud, som med Jesus har gett oss vårt liv. Kristus är vårt hopp och det är honom vi väntar på.
Låt oss gå mot Kristus med Maria, de goda handlingarnas vandring, för hoppet, liksom tron, visar sig i kärleksfulla handlingar. Med dessa ord avslutade Benedictus XVI den första adventssöndagens Angelusbön.
Under förmiddagen hade påven besökt Malteserordens 70 år gamla sjukhus i Rom, och där firat adventsmässa med de sjuka, familjemedlemmar och sjukvårdspersonal. Malteserordens stormästare Andrew Bertie tog emot påven tillsammans med kardinal Pio Laghi som är ordens beskyddare.
Advent är den hoppfulla väntans tid, sa påven till de samlade. I den till bredden fyllda paviljongen, var stämningen gripande som alltid när smärta och kärlek befinner sig i samma rum. Vi behöver alla hoppas på små och stora saker i vår vardag, fortsatte han, men utan det största hoppet räcker de inte. Vårt stora hopp är Gud - Han kan ge oss det som vi inte kan nå själva.
Symboliskt valde påven att överlämna sin nya encyklika för första gången, till ett sjukhus där hoppet prövas dagligen av lidandet. ”Läs den, sa han, och sök det hopp som vi behöver för att bemöta vår svåra vardag. Tappa inte modet. I Jesus hittar ni det stöd och den tröst ni behöver.”
Benedictus XVI vände även sina ord till sjukvårdspersonalen. Visa den sjuka tecken på att ni tjänar Kristus, sa han, och låt era ord och era handlingar genomsyras av barmhärtig kärlek.
Påven talade även om meningen med att vaka, att uppmärksamt vänta. Kristus tröttnar aldrig på att vara delaktig i våra liv, men det är vi som måste släppa in honom. Vi måste se till att låta oss snärjas in i materialism och vardagens bekymmer så till den grad att vi inte längre är uppmärksamma på vad Kristus säger till oss. Vi måste vaksamt lyssna, och på det viset förbereda oss inför julen.
Efter mässans slut besökte påven intensivvårdsavdelningen där patienterna antingen ligger i koma eller nyligen har vakat upp. Långsamt gick han från säng till säng, sa några ord till familjemedlemmarna, men han behöver inte många ord för att uttrycka det universella budskapet, hans blick talade medan han tog patienternas händer och klappade dem på kinden.