Kyrkan firar idag den helige Franciskus av Assisi

Vid 23-års ålder hör Franciskus inom sig den Korsfäste, som från bilden på krucifixet i San Damianokapellet säger till honom: ”Franciskus, gå och bygg upp min Kyrka, som du ser håller på att falla ihop!” Detta skulle bli början till den Katolska Kyrkans största klosterorden.

Få helgon i Kyrkans historia har haft en så stark dragningskraft som den Helige Franciskus av Assisi. Människor av alla kulturer, åldrar och religioner fascineras av Franciskus inre och yttre frihet från det materiella samt av hans stora respekt och kärlek till skapelsen. Många vill göra honom till en förebild för det som de står för.
 
Franciskus är naturligtvis en modell för dem som har fred, dialog och respekt för naturen som ideal. Det är dock viktigt att komma ihåg att han var mer än så. Annars undervärderar man honom, sa påven i samband med att han reste till Assisi, Fransiskus hemstad, för att fira Fransiscus omvändelse, i mitten av juni. I år firar kyrkan 800-års jubileet av Fransiskus omvändelse. Fransiskus var allt det, men mycket mer. Framför allt var Fransiskus en omvänd man, sa påven vid det tillfället.

Det är det som gör hans dragningskraft så stark. Sanningen är oss närmare än vi är oss själva. Vår dragning till den, är i vår mänskliga natur. Och människor som väljer att följa Sanningen är attraktiva. De människor som älskar och beundrar Franciskus ser i honom de ideal som de själva dras till: en innre glädje och frihet, friden, enheten med Gud och omvärlden.

Franciskus genomsyrades av förnöjsamhet, hans inre glädje grundade sig i hopp, hans frihet var ett tecken på evangeliets befriande kraft, och hans kärlek var stor eftersom den hade sina rötter i Gud. Glädjen som föds när man inte längre är bunden till det skapade, utan bara till Skaparen.

Fransickus frihet stod inte i kontrast till valet att lyda Kyrkan. Tvärtom föddes hans frihet just av detta. Franciskus karisma och mission var att visa att Evangeliet är anförtrott Kyrkan, att det måste förkroppsligas i Kyrkan. Han valde att gå lydnades väg, och omfamnade underkastelsen, den naturliga underkastelsen som alla har framför sin Skapare. Omfamnar man den insikten blir man fri.

En annan anledning till Franciskus frihet var den självvalda fattigdomen, vilket frigjorde honom från många av världens bekymmer. “Den som inte äger något, har Allt”. Han förstod konsten att ta emot allting som en gåva. Samtidigt kunde han konsten att avstå. Han ville inte äga det som han ansåg hade blivit anförtrott honom som ett lån, han hade i uppgift att förvalta. I Kristus upptäckte Franciskus att en människas värde och storhet inte beror på vad hon äger, snarare på vad hon ger. Hans fattigdom var inte social misär, utan behovslöshet.

Franciskus var övertygad om, att freden kan man bara bygga på förlåtelse. Han betraktade ingen som sitt fiende, utan såg i alla en bror eller syster. Denna känsla av broderskap vidgade han även till universiellt plan och allt skapat. Och han visade en slags ljuv vördnand inför “broder sol” och “syster måne”.

Men om vi skulle stanna vid dessa aspekter av Franciskus skulle vår beskrivning av helgonet fortfarande vara tom, och beskivningen skulle inte kunna lära vår tids människor hur man kan uppnå dessa ideal. Det sulle vara som att vilja plocka frukten, utan att ha vårdat trädet och rötterna. Hur kunde Franciskus liv ge så goda frukter?

Friheten, glädjen, friden var ingenting som Franciskus uppnådde av en slump. De är frukter av Franciskus omvändelse, av hans medvetna val att leva ett icke själviskt liv, och att göra botgöring. Botgöring är ett ord som ofta återkommer i Franciskus skrifter. Att inte sätta sig själv, sitt eget behag och sin egen vilja i centrum är nyckeln. Det var på självförsakelsens väg som Franciskus fann nyckeln till livet. På detta vis besegrade han egoismen. Att stå ut med varje prövning,pina, och kval utav kärlek till Kristus.

Detta är vägen som i kristet språk kallas korsets väg. Om man korsfäster sin egoism vinner man över människans största svaghet, att tänka bara på sig själv och sitt eget bästa. Franciskus fick pröva på frukten av detta beslut. Självförsakelsen resulterade i på förnöjsamhet, frihet och frid. En sanning som vi idag måste påminna oss om.

Franciskus, en rik köpmannason, med en framtida riddarkarriär lämnade allt. Inte för att gå i kloster, vilket under medeltiden även det tillhörde till det etablerade samhället. Under medeltiden fanns det många rörelser som polemiserade mot kyrkan, och tog avstånd från kyrkan. Franciskus såg kanske till det yttre ut som om han tillhörde en av dessa rörelser, men trots att han var radikal i sina val, var hans attity den motsatta. Han var inte stridslysten. Han anklagade ingen och kritiserade ingen.

Franciskus uppmuntrades av den lokale biskopen och senare av påven. Han visade att man kunde välja fattigdomen utan att komma i konflikt med kyrkan. Han visade att det inte gick att förbättra Kyrkan genom att angripa den. Franciskus hade inte planerat att grunda en orden. Han hade själv valt att inte gå med i någon. Men människorna som strömmade till honom, för att leva som han, var så många att det inte gick att hantera som ett informellt sällskap. År 1209 begav sig Franciskus och en skara bröder till påven Innocentius III få en kortfattad ordensregel godkänd. Påven godkände med glädje Franciskus orden.

Franciskus exempel är en utmaning, för han är inget undantag. Hans liv är konsekvent och personligt genomfört, inte ett lätt och pittoreskt liv. Hans liv var fyllt, som allas liv, med prövningar och lidande, men levt i en fullkomlig öppenhet mot Gud, i övertygelsen att Gud är god.

Igår under audiensen uppmanade Benediktus XVI oss att imitera Franciskus radikala sätt att leva evangeliet. Franciskus lär oss att vara ödmjuka, enkla och rena, och att vinna kärleken genom att avstå från världens egendomar, sa påven.