Första internationella mötet för zigenare som verkar i Kyrkans tjänst

”Med Kristus i tjänsten för zigenarfolket” - detta var temat för den första världskonferensen för präster, diakoner och ordensmedlemmar av zigenarfolket, som den 23 och 24 september hölls i Rom hos Sankt Vincentsystrarna - och hade organiserats av det Påvliga rådet för själavård åt migranter och nomader.
Idén till att samla präster och ordensfolk, som är zigenare, hade man fått av ett dokument, som publicerades av rådet för en tid sedan och som gäller ”vägledningar för pastoralen bland zigenarna”. Detta dokument talar bl.a. om att utbilda zigenarna själva för de pastorala uppgifterna bland deras folk. I mötet i Rom deltog drygt 40 zigenare från tio europeiska länder samt från Brasilien och Indien som verkar i Kyrkans tjänst. Med anledning av detta möte har Vatikanradion gjort en intervju med sekreteraren i det Påvliga rådet för själavård åt migranter och nomader, ärkebiskopen Agostino Marchetto, som säger:
”Zigenarna uppgår till omkring 36 miljoner och de är spridda lite överallt i världen - i Europa, i både Nord- och Sydamerika och i en del länder i Asien. Man anser att 18 miljoner zigenare lever i Indien - som är ursprungslandet för detta folk. Vad gäller den europeiska kontinenten talar Europarådets siffror om ett antal mellan nio och tolv miljoner - med en ansenlig koncentration av zigenare i Östeuropa. Även i USA lever nästan en miljon zigenare. Zigenarbefolkningen utgörs av olika grupper och etnier - bland vilka Rom, Sinti, Manousche, Kalé, Yéniches och Xoraxané.
Vi tror att det finns ett hundratal zigenare som verkar i Kyrkans tjänst. Ett betydligt antal av dem finns i Indien, med ett tjugotal präster - och sedan följer Ungern med ett tiotal präster och så Slovakien och Spanien. Frankrike är hittills det enda landet, där ledaren av Pastoralen för zigenarna är en deras egen präst, och som bistås av en annan präst, tre permanenta diakoner, två ordenssystrar och en lekman - alla zigenare.
Vad kallelserna beträffar så uppkommer de bland zigenarna - precis såsom i andra miljöer - tack vare vittnesbördet och alla de initiativ som utförs för zigenarna, framförallt för ungdomen, med möjligheten till en kontinuerlig personlig kontakt med präster och ordensfolk, som gör att de blir aktivt engagerade i Kyrkans liv. Ett exempel på detta är salesianernas mission i Slovakien, de religiösa skolorna i Frankrike, bönemötena och vallfärderna som gäller hela familjer.
Naturligtvis förblir familjen den första och viktigaste platsen, där kallelserna uppstår, där man hör Guds röst som kallar - särskilt om det är en miljö som utmärks för en kristen atmosfär, öppen för de som verkar i pastoralen. För att förbli i Italien, finns det här en grupp personer, som sedan mer än 30 år tillbaka, varje torsdag träffas för att be om nya kallelser bland zigenarna. Med tanke på att nomadismen är det som speciellt utmärker deras kulturella identitet, så kan det förvåna att det även existerar kallelser till det kontemplativa livet, till klausur, i en sådan miljö. Vi har, i själva verket, en karmelitnunna i Spanien och en benediktinnunna i Italien.
Och vad gäller problemen, som dessa ”zigenare i Kyrkans tjänst” får ta itu med, så är de många, såsom marginaliseringen och fattigdomen, den osäkra situationen som de s.k. zigenarlägren innebär, svårigheten att få zigenarbarnen till att gå i skolan - med följande höga analfabetism, alla fördomar gentemot zigenarna, som kan förvandlas till former av rasism, svårigheterna för zigenarna till att få arbete, yrkesutbildningen och sjukvården. Och till dessa får man lägga känslan av undervärdighet, misstron, likgiltigheten från det omgivande samhället. Allt detta inverkar naturligtvis på zigenarnas kallelser. Så kan t.ex. en del präster och ordensmedlemmar inte vilja visa sig som vad de är, d.v.s. zigenare, av rädsla för att i sin tur bli diskriminerade. Inte få av deras familjer betraktar, dock, kallelsen såsom en gåva och en verklig förmån för sina barn, men fruktan för att de skulle kunna förlora sin etniska identitet, kan ibland göra att de motsätter sig ett sådant livsval.
Sedan år tillbaka sporrar Kyrkan de katolska zigenarna till att vara apostlar, protagonister i sin egen pastoral. Genom att följa denna linje vill vi, med detta internationella möte, stödja dem i deras kallelse och uppmuntra dem till att inta platsen som tillkommer dem - nämligen rättigheten i evangeliseringen och främjandet av sina etniska bröder. Under detta möte kommer vi att lyssna på deras observationer och förslag på hur man i Kyrkan och i samhället skall skapa eller utvidga platser för autentisk gemenskap och solidaritet med zigenarna - och på hur man konkret skall främja rättvisan, den ömsesidiga respekten och utrotandet av varje form av diskriminering och rasism”.