Påvens sista dag i Österrike

En tacksam och rörd Benediktus XVI tog farväl till Österrike igår kväll, vid slutet av en lång dag, med fullspäckat program. Vid åtta-tiden på kvällen lyfte påvens plan och efter att ha landat på Ciampino flygplatsen i Rom klockan 21.30, for han genast upp till residenset i Castelgandolfo. Det sista han sa på flygplatsen innan han klev på planet, var att Österrike ska använda sina kristna rötter, och med dem bidra till Europas uppbyggnad och till befolkningarnas förståelse sinsemellan. Men låt oss nu göra en återblick över söndagen.
Söndagen började med att Benediktus XVI välkomnades av 20 000 personer, många av dem barn, vid Stefansdomen mitt i Wien. Den gotiska katedralen med det 136 meter höga klocktornet, reser sig omringad av trånga smågator. Katedralen byggdes i början av 1100-talet i romansk stil, men förstördes av en brand på mitten av 1200-talet, och byggdes då upp pånytt, men denna gång i den spirande gotiska stilen. Katedralen, uppkallade efter den helige Stefan, kyrkans första martyr och hästarnas skyddshelgon, är väl värd ett besök.
Den två timmar långa mässan inne i katedralen var mycket vacker. Musiken till mässan var Joseph Haydens Missa Cellensis, i Jungfru Marias ära, komponerad 1782. Man kunde se hur påven, som uppskattar vacker musik, njöt. Utanför katedralen följde de troende även denna dag mässan på stora tv-skärmar, trots det ihållande regnet. Påven talade under mässan om vikten av att låta söndagen vara Herrens dag och en vilodag.
Han sa: I ordet söndag, "dominico" på latin, finns det en betydelse inflätad, som vi måste göra oss påminda om. Söndagen är Herrens gåva, en relation med den uppståndne Jesus, som de kristna behöver för att vara kristna. Den relationen kan man inte bara leva andligt, utan den måste levas konkret, kroppsligt, i en församling.
Närheten med Gud skänker vår tid, och på det viset våra liv, en ordning inombords. En kärna, nödvändigt för vår själ, och för orienteringen av våra liv. Vi behöver mötet med Gud, som ger oss utrymme och frihet, och som hjälper oss att se bortom vardagens aktiviteter, mot målet vår livsvandring leder till. En stor del av västvärlden har förlorat söndagens mening, och vi har gjort om våra helger till fritid, ofta med modernt hektiskt tempo. Fritid är säkerligen något vackert, men om fritiden inte har en kärna, som den kommer ifrån, eller en riktning, emot vilken den går, blir resultatet en tom tid, som inte stärker eller muntrar upp oss. Som kardinal Faulhaber en gång sa: Ge till själen hennes söndag, och ge Söndagen sin själ.
Påven fortsatte: Om vi lyssnar på orden i dagens evangelium, blir vi skrämda. Om man inte lämnar alla sina ägodelar och sin familj kan man inte följa mig. Men Herre, vad säger du?, vill vi invända. Kärnan av det han säger gäller för alla, inte bara för de som gör ett radikalt val i livet att lämna allt, som t.ex helgonen Fransiskus och Klara, Moder Teresa osv. Om man vill ha sitt liv för sig själv, förlorar man det. Om man skänker sitt liv, får man det tillbaka. Med andra ord; bara den som älskar hittar livet. Och i kärleken måste man alltid kliva ur sig själv. Om man vill ha andra människor för sig själv, förlorar man både sig själv och de andra.
Efter mässan gick påven ut på torget för att hälsa på folket, och där följde Angelusbönen med ett kortare budskap. Påven stannade vid en grupp barn som hade ritat teckningar och skrivit brev till påven. Jag ser i er barn små medarbetare i den tjänst som påvens och kyrkans ger världen. Det finns många barn som inte har mat, läkarvård, skola, och många saknar fred och trygghet. Fortsätt så här, sa han, förlora inte er missionsanda.
Det festliga mottagandet fortsatte vid cistercienserordens kloster Heiligenkreuz, som ligger cirka 3 mil från Wien. Där väntade cirka 15 000 människor på Benediktus XVI, som vid 17-tiden klev in genom de höga klostermurarna som härstammar från 1100-talet, akompanjerad av munkarnas sång. Heiligenkreuz är det äldsta cistercienseklostret i världen, och det största i Europa. Det ligger vid Österrikes heliga väg, som är landets vallfärdsväg till Mariazell.
Påven var tagen av den intensiva andliga stämningen som uppfyllde besöket och han sa: Klosterlivets kärna är tillbedjan, att leva som änglarna. I desperata försöken att bevisa tron i den moderna forkningen, kan teologin förlora sin trosanda. Om det i teologin inte finns utrymme för tron, upphör den att vara teologi. Von Bathasar sa, då teologin knäböjer i tillbedjan, kommer inte Österrikes kyrka sakna frukt.
En timme senare, då påven lämnade klostret väntade en annan verklighet inom kyrkan honom, när han mötte Österrikes volontärarbetare, katoliker och civila. Detta möte skedde i Wiens berömda konserthall, och påven tog tillfället i akt att uppmuntra, med värme volontärerna att fortsätta sitt arbete i de utsattas tjänst. Han sa: Man kan inte lämna över ansvaret av kärleken till sin nästa i statens och politikens händer. Kärleken till sin nästa kräver ett personligt och frivilligt engagemang. I volontärararbetarens frivilliga engagemang hittar vi nyckelndimensionen av den kristna bilden av Gud, och av människan. En dimension grundad på kärleken till Gud, och kärleken till människan.
I ett samhälle där allt ska räknas allt och allt ska betalas, där relationen mellan männsikorna är uppbyggda på ett tvångsmässigt sätt av rättigheter och plikter, upplever man en känsla av välsignelse när man ser människor som engagerar sig kärleksfullt och gratis, liksom livet i sig är kärleksfull gåva som vi fått oförtjänt och gratis. Det finns dom som inte låtsas se, och förblir likgiltiga. Detta är den kalla strömmen i vår tid. Kristus lär oss inte sluta ögonen utan att öppna ögonen. Öppna ögon skapar mänsklig närhet, solidaritet, deltagande och mening.
Wiener Philarmoniker konsertorkester inramade påvens ord i klassiska toner. Och eskorterad av Buckner och Mozarts arior lämnade Benediktus XVI Österrike. " i hoppet om att detta land, rikt på kultur och andlighet, låter sin nationella och internationella politik inspireras, i utvecklingen av vägar som leder till tillit mellan folk och länder.