Påven avslutar sitt Brasilienbesök i Aparecida helgedomen och inviger biskopskonferensen

Oförglömlig! var påvens kommentar på sin resa till Brasilien som nu är slut. Det intensiva besöket nådde sin kulmen i Aparecida där han igår förmiddag, firade mässan framför den stora Mariahelgedomen och senare på eftermiddagen invigde den femte biskopskonferensen för Sydamerika och Karribien.

Sydamerika är inte bara hoppets kontinent, sa påven. Sydamerika är även kärlekens kontinent. I eukaristin hittar man kraften att bemöta alla de utmaningar som Sydamerika och Karribien står inför. Det är när man möter Kristus i Eukaristin, i det kristna livets kärna, som ens evangelisations-engagemang och dragning till solidariteten vaknar till liv. Det är bara i Eukaristin som kärlekens civilisation kan gro. Där har den sitt ursprung, och det är bara tack vare Eukaistin som Sydamerika och Karribiern kan bli Kärlekens kontinent.

Det är tron på Gud som har gett liv åt dessa länders kultur under de senaste fem seklena. Det är samma tro som idag måste ta itu med de allvarliga utmaningar som hotar samhället och den katolska identiteten i dess befolkning. I Eukaristin blir man Kristus lärjungar och missionärer, för att endast om man rotad i honom kan man vara det. Det är först då som man blir människa, och kan besvara omvärlden på adekvat vis. Var trogna lärjungar så blir ni goda missionärer.

Men att prioritera tron innebär inte att man har rätt att överge de stora ekononomiska politiska och sociala problem som Sydamerka härjas av. Man får inte fly från verkligheten in i den andliga världen. Förra seklets dominerande destruktiva tendenser var marxismen och kapitalismen, vilket vi idag ser resultaten av.

Den Sydamerikanska befolkningen har rätt till ett liv fritt från våld och hungersnöd. Hur ska kyrkan svara på dessa utmaningar som fattigdom och hunger är? Kapitalismen och marxismen lovade att man kunde lösa det genom att skapa strukturer. Ideologiska lovord som visade sig vara falska. Om strukturerna inte bygger på värden faller de. Och om Gud inte är närvarande i värdena visar de sig inte i sin fulla kraft. Påven puktualiserar dett med orden.

Kyrkan kan inte förvandlas till ett politiskt parti. Den skulle inte kunna göra mer för de fattiga och för rättvisan då. Det skulle innebära att den gjorde mindre, för Kyrkan skulle förlora sin självständighet och sin moraliska auktoritet, vilket är det som sker om man intar en partisk ställning. Kyrkan kan vara rättvisans och de fattigas advokat just pga att den inte identificierar sig med politikerna eller med parti-intressen. Det är i sin självständighet som kyrkan kan orientera medvetandet och erbjuda en valmöjlighet som går utöver det politiska området.

Påven talade så vidare om familjen. De är mänsklighetens arv, och en av Sydamerikas största och viktigaste skatter. Det är viktigt att skydda den, speciellt idag, i en tid då familjen blir lidande av etisk relativism, och lagstiftningar som går emot äktenskapet och familjen, som t.ex främjar aborten. Påven kritiserade även den manliga överlägsenheten över kvinnan som fortfarande dominerar många sydamerikanska familjer, och han underströk kvinnans fondamentala roll i samhällets utveckling och framtid. Vidare nämde påven det stora pastorala ansvar som Kyrkan har mot familjernas behov. Det krävs en kraftfull och intensiv pastoralvård.

Återigen talade påven till ungdomen. Ni måste vara fria och inte fastna i de olika modenas nät, utan utforska livets djupare mening med nyfikenhet. Ungdomen fastnar för det som verkar lättillgänglig glädje och hamnar lätt i drogernas och alkoholens grepp. Slutligen gjorde påven en gripande åkallan:

Stanna Herre, med dem i vårt samhälle som är allra svagast. Stanna med de fattiga och med de ödmjuka. Med infödingarna och afroamerikanerna som inte alltid har hittat stöd och plats för sina kulturers rikedom och deras visdom. Stanna Herre med våra barn och med våra ungdomar, som är kontinentens hopp och rikedom.