Människans behov av tystnad och meditation

Påven har alltså reträtt och tystnaden är märkbar. Hur viktigt är det för oss människor att göra just så. Dra oss tillbaka, söka tystnad, säga nej till aktiviterer och välja, prioritera stunder av stillhet. Fader Enzo Bianchi pratar med oss om detta. Han är generalföreståndare i den monastiska kommuniteten Bose.
Han säger så här. Det är avgörande för människans andlighet. Även detta lär vi oss av Jesus som ofta drog sig tillbaka för att i ensamhet be, meditera och skapa utrymme för en dialog med Fadern. Kristendomens historia visar att detta behov har alltid värderats. I vårt vardagsliv når vi alla en punkt då vår prestation sjunker, och våra krafter tar slut. Då behöver vi näring, även andlig näring. Det är viktigt att lära sig att prioritera och välja i sitt vardagsliv så att vi skapar de nödvändiga utrymmen då vi kan dra oss tillbaka och ge vår själ näring. Och sen är det naturligtvis ännu mer berikande, om man lever ett intensivt och aktivt liv ,att ta sig tid några dagar för reträtt och andliga övningar, vilket är att göra precis det orden säger. Andliga övningar. Vilket innebär att lyssna, att se över sitt liv och att be. Detta ger vårt liv ny vigör.
När man säger andliga öviningar tänker man på Sant Ignatius av Loyola som utvecklade ett sätt att praktisera andliga övningar. Men andliga övningar är något man värderar i alla kristna samanhang. Klostertraditionens historia är baserad på det. Redan ökenfädernas uppmaning var: "fuge, tace, quiesce". "Dra dig tillbaka, till tystnad, hitta friden". Sant Ignatius har mer meditation i sina övningar, klostertraditionen grundar sig på bön, den karmelitanska andligheten är karakteriserad av kontemplationen. Alla olika accenter på samma behov av denna ihärdiga längtan efter Gud, sökande efter Sanningen som hör till människans natur.
Enzo Bianchi fortsätter: Om man inte väljer att lämna världen för att dra sig tillbaka i kloster blir det ett högre krav på vår kapacitet att värdera och prioritera stunder av andliga övningar. Vi klagar ofta på att vårt liv är fullt av stress och hektiska situationer. det är naturligtvis sant. men det är även sant att vi har vår makt att prioritera kvar och det är den vi ska använda väl. Att bara finna en stund, i ett rum där vi kan dra oss tillbaka, lite ensamhet, med avstängd telefon, där röster och ljud inte distraherar, och då ställa oss inför Gud. Utan att göra det krångligt, men istället i full enkelhet. Enkla frågor, lyssna, försöka förstå skala av och gå tillbaka till vår källa. Det är inte svårt. Många människor som lever hektiska liv, med arbete och aktiviteter, i bullriga städer lyckas göra det. Det det handlar om att värdera den stunden och finna den ett utrymme. En kvart varje morgon, eller en timme i veckan. Vårt liv skulle utan tvekan utvecklas av den bönen, av den relationen med Gud, som vi får då vi stannar upp och lyssnar på honom.
Slutligen säger fader Bianchi att även denna fasta gav oss påven ett fastebudskap med inspiration från bibeln, och i detta fall från evangelierna. Påven uppmanar oss till att ställa oss under Kristius på korset, tillsammans med Maria och Johannes, och liksom de, aldrig släppa honom med blicken. Titta på honom som berättar för oss. Han berättar för oss om Gud och han berättar för oss om mänskligheten, och om människan som Gud har tänkt honom. Detta är verkligen den kristna övningarnas övning. Att fixera blicken på Kristus på korset. Så förnyar vi vårt liv, så förnyar vi vår tro och så lär vi oss att vara människa och hur vi ska bemöta våra medmänniskor.