Påven möter diplomaterna vid Heliga Stolen

Vi träffas inte av formalitet sa Påven i sitt tal som vi här ger en sammanfattning av. Det här är ett tillfälle att stärka vårt hopp och engagera oss alltmer i fredens och värlsutvecklingens kamp. Så här i början av året inbjuds vi till att kasta en blick över världssituationen och undersöka de utmaningar som vi är kallade att bemöta gemensamt.
De viktigaste frågorna är naturligtvis knutna till de miljontals människor, framför allt kvinnor och barn, som lider av hunger, vattenbrist och hemlöshet. Hungerskandalen som snarare ökar än minskar är oacceptabel i en värld som förfogar över ekonomi, kontakter och medel för att få ett slut på den. Denna skandal kräver att vi ändrar på våra liv, att vi snarast ändrar på de ekonomiska strukturer som missleder världsekonomin och att vi rättar till de utvecklingsmallar som är odugliga och inte garanterar den respekt som miljön och mänsklighetens utveckling kräver. Jag ber återigen de rika nationernas ansvariga att välja nödvändiga åtgärder för att stabilisera en balans, så att de fattiga staterna, ofta rika på naturresurser, kan ta fördel av sina rikedomar. Världens ointresse i denna fråga är oroväckande. Det är även nödvändigt att accelerera strykningen eller reduceringen av tredje världens statsskulder, olycksbådande och kvävande för de vulnerabla befolkningarna.
Samma sak gäller nedrustningen. Symtomen på en progressiv kris är tydliga, förhandlingarna svåra på alla plan, även vad gäller massdestruktiva vapen, samtidigt som de militära kostnaderna ökar på världsplanet. Dessa allvarliga frågor måste bemötas globalt med långvariga intentioner. Säkerhetsfrågorna försvåras av terrorismen, som vi måste fördöma fullt och fast.
Likaså behöver de organisationer som arbetar för att underlätta vid naturkatastrofer och andra krissituationer större hjälp i arbetet att skydda och stödja de behövande. Detta gäller även invandrarfrågan. Migrationen, människor som lämnar sina hem och fosterland, pg av flykten från våld eller sökandet av ett värdigare liv, är inte ett problem som kan stoppas eller kontrolleras med våld. Detta måste bemötas med mänsklighet, rättvisa och medlidande.
Påven fortsätter:
Alla attentat och hot mot livet är oroväckande, från befruktningen till döden. Det är oroväckade att se att hur livet undervärderas och banaliseras och hur våld mot livet legaliseras av forskningen. Samma sak gäller familjen, som det moderna samhället försvagar och ifråntar dess specifika och oersättliga sociala roll. Jag vill passa på att framhäva alla de initiativ som har som mål att värna om livet och familjen, nödvändiga för alla våra gemensamma utmaningar i världen. FN startade rådet för mänskliga rättigheter det gångna året för att försvara människans rättigheter, då framför allt rätten att leva och utöva sin tro.
Om vi förflyttar oss till den politiska situationen möter vi Afrika med många krig och konfliktsituationer. Freden är ofta förlöjligad och sårbar.Darfours drama fortsätter, och breder ut sig mot Tchad och Centralafrikanska Republiken. Övriga världen verkar stå handlingsförlamad inför denna konflikt som pågått i fyra år. Jag ber alla involverade att agera effektivt och med beslutsamhet. Det är inte acceptabelt att så många oskyldiga lider, såras och dödas. Jag hoppas att Rwandas långa försoningsprocess går framåt för att landet efter folkmorden hittar en stabilitet i rättvisan, liksom i sanningen och försoningen. I Uganda vill jag lyckönska förhandlingarna mellan de olika parterna i en grym konflikt som tvingade många barn att bli soldater. Ett gott slut på denna skulle tillåta många flyktingar att återvända hem. Vi måste komma ihåg att de involverades goda vilja att förhandla är det enda sättet att få ett slut på konflikterna och uppnå en stadigvarande fred. Även om omvärlden inte överger Afrika finns det goda tecken på att den afrikanska kontinenten kommer att ta ett större ansvar vad gäller det egna ödet. Detta är bra. Jag vill här passa på att lovorda alla de personer som dagligen engagerar sig i arbetet med att gynna de projekt som bidrar till att utveckla och organisera det sociala och ekonomiska livet i tredje världen.
Under min resa till Brasilien i maj kommer jag att få en närblick på detta stora land, det övriga Latinamerika och Karibien. Det är viktigt att belysa de ekonomiska problem som innebär instabilitet i statsgrunden. Kampen mot knarkhandeln, mot korrumptionen, mot orättvis inkomstfördelning, mot arbetslöshet, kampen för bättre möjligheter till undervisning, för att förminska sociala avikelser , olika integrationsprocesser, är alla avgörande i utvecklingen av denna kontinent där fattigdom plågar stora delar av befolkningen. Apropå de många valen under det gångna året i Sydamerika är det viktigt att påminna om att demokratin berör hela befolkningen och är till för att främja hela samhällets utveckling, enligt solidaritets, rättvise- och biståndsprinciper, och inte endast några av dess komponenter. Man måste vara på sin vakt mot den risk som en demokratisk armé utgör, då den kan förvandla demokratin till en relativismens demokrati vars antropologiska modeller knappast är kompatibla med människans och naturens värdighet.
Min uppmärksamhet går också till Colombia. Man måste ge tillbaka de kidnappade till sina anhöriga och återinföra en känsla av säkerhet och frid i landets befolkning. Om Cuba säger jag som min föregångare: Världen måste öppna sig mot Cuba och Cuba mot världen, och vidare ber jag omvärlden att vara uppmärksam mot Haiti där våld och fattigdom härjar. Folket på Haiti behöver återvinna möjligheten att vara skapare av sin egen utveckling, i ett klimat av försoning och samförstånd.
Påven förflyttar sig vidare i sitt tal till Mellan Östern och Asien:
Mellanöstern är en källa för stor oro. Det var därför som jag valde det som destination för mitt julbudskap för att visa min andliga närhet. I det stora politiska schackspelet om olika regioner uppmanar jag till broderskap mellan olika religiösa och sociala grupper, i hoppet om att de positiva signaler vi fått de senaste veckorna stabiliserar sig mot en framtid i fred. Kyrkan tröttnar inte på att säga att de militära lösningarna inte leder någon vart, vilket vi såg i Libanon förra sommaren. Det finns inga halva lösningar. Libanons integritet har rätt till respekt, israelerna har rätt att leva i fred i sitt land och palestinierna har rätt till ett enväldigt och fritt land. Om folken i de olika regionerna känner att deras förväntningar tas i anseende känner de sig mindre hotade och den ömsesidiga tilliten ökar. Samma tillit skulle Iran få om landet bemötte omvärldens legitima oro apropå frågan om kärnvapen. Jag uppmanar Irak att avsluta sitt blodiga våld som lägger landet på knä och istället arbeta på att bygga upp och ena landets befolkning.
Kina och Indien är länder med stora befolkningar i full ekonomisk utveckling. Min lyckönskan är att den växande platsen på den internationella scenen ska gagna den egna befolkningen och övriga nationer. Samma sak gäller Vietnam som nyligen har nått den internationella världshandelns organisation. Mina tankar går till alla kristna kommuniteter i Asien, små men dynamiska,och jag hoppas att de ska få leva och handla i en legitim rätt till religionsfrihet. I Korea ruvar spänningar under den pågående nedrustningen av kärnvapnen, och jag hoppas att hjälpen från humanitära organisationer till den mest sårbara delen av befolkningen ska kunna nå sitt mål.
Påven fortsätter:
Nu närmar vi oss Europa. Rumänien och Bulgarien gör inträde i Europa Unionen. Två länder med lång kristen tradition. Vi kan inte förneka det starka inflytande den kristna traditionen har haft på Europas folk och Europas länder. I oktober mindes vi upproren i Budapest för 50 år sen och med tanke på de dramatiska händelserna under 1900-talet måste Europa väva sig samman i vänskap och broderskap, och visa sin iver i solidaritet mot de fattigaste och minsta. Det är viktigt för att få bort spänningar från det förgångna. Jag ber alla dem som på den Europeiska kontinenten lockas av terrorism att avsluta varje sådan aktivitet, som endast leder till rädsla bland folken och föder hat. Det är endast en återvändsgränd.
Påven avslutar: Jag har velat beskriva en situation som för oss innebär en utmaning. En utmaning att hjälpa världen att lyfta fram det goda, det kloka, viljan att kämpa mot allt som sårar, förnedrar och dödar människan. Framtiden är god om vi alla arbetar gemensamt för människan. Människan är värd så mycket kärlek i Guds ögon. Kyrkan ställer sig ointresserat bredvid varje man som vill tjäna människans bästa och verka för freden. Alla kan vi tillsammans skapa en bättre mänsklighet, det enda som kan säkra en rättfärdig, fridfull och medmänsklig värld.