Missionen kommer ur hjärtat, sa Benediktus XVI vid söndagens Angelusbön
Temat för den åttionde världsdagen för missionen som firades i går, söndag , var
”Barmhärtigheten, missionens själ” och vid Angelusbönen på Peterplatsen talade Benediktus
XVI just om Paulus ord i korinterbrevet som säger : ” Kristi kärlek lämnar mig inget
val”. Missionen kommer ur hjärtat och när vi stannar för att bedja framför korset
med blicken vänt mot det genomstungna bröstet , kan vi bara inom oss känna glädjen
över att vara älskade och önskan att själva älska och bli till ett barmhärtighetens
och försoningens instrument. Detta hände för den unge Fransiskus från Assisi för 800
år sedan i San Damianos kyrka som på den tiden bara var en ruin. Uppifrån korset,
som idag finns i Santa Klaras kyrka i Assisi hörde Fransikus Jesus säga till honom:
Gå och reparera mitt hus som, som du ser har blivit en ruin. Med ”mitt hus” menade
Kristus givetvis inte kyrkan som var byggd av tegelstenar utan gemenskapen av levande
människor som behövde renas , hela den mänskligheten i vilken Gud vill ha sin boning
. Missionen är sålunda en arbetsplats för alla inom familjen som vill förverkliga
Guds rike, för den som vill helga sitt liv till Herren, för den som vill följa den
Gode Herden och för den som speciellt börjar att förkunna om Kristus för alla som
ännu inte hört om honom. Må den Heliga Maria hjälpa oss att med förnyad kraft, leva
missionens glädje och mod, var och en på den plats där försynen satt oss. Vi
ska även höra Påvens speciella hälsning till muslimerna denna dag då de firar avslutningen
på Ramadam . Till er alla vänder jag mig med min hälsning om frid och fred.
Nyheterna från Irak om den allvaliga situationen av osäkerhet och om våldet mot många
oskyldiga för att de är sunniter, shiiter eller kristna, utgör en allvarlig kontrast
mot denna glädjens atmosfär. Jag känner oron inom den kristna gemenskapen och
försäkrar att jag står dem nära, liksom jag även står alla offer nära , och för
alla ber jag om kraft och tröst. Jag ber er dessutom att ena er med mig i min
vädjan till den Allsmäktige för att han må giva nödvändigt mod och tro till religionens
ansvariga och till de politiska ledarna både de lokala och ute i världen, för att
kunna stödja de folk som håller på att återupbygga sina fosterland och som söker en
gemensam balans i ömsesidig respekt och i medveetandet om att det flertaliga antalet
komponenter i ett land är en viktig del av dess rikedom.