Katekes 22 om Kristus och kyrkan: Judas Iskariot och Mattias

Vi avslutar idag detta porträttgalleri av de apostlar som kallats direkt av Jesus under dennes jordeliv och kan då inte undgå att nämna den som alltid nämns sist i listorna på de tolv: Judas Iskariot. Vi tar upp honom tillsammans med den person som utsågs till att ersätta honom, Mattias.

Redan själva namnet Judas väcker hos kristna en instinktiv avsky och fördömelse. Innebörden av tillnamnet ”Iskariot” är omstridd. Den vanligaste förklaringen är att det betyder ”en man från Keriot” och alltså syftar på den by han kom ifrån, nära Hebron, som nämns två gånger i bibeln (jfr Jos 15:25; Am 2:2). Andra tolkar det som en variation av termen “sicarius”, som om det anspelade på en krigare som är beväpnad med den dolk som på latin heter sica. Slutligen finns det forskare som menar att tillnamnet helt enkelt är en transkription av en hebreisk-arameisk rot som betyder: ”han som skulle överlämna honom.” Detta tillnamn förekommer två gånger i det fjärde evangeliet: efter Petrus trosbekännelse (Joh 6:71) och sedan under smörjelsen i Betania (Joh 12:4). Andra stycken visar att förräderiet redan pågick genom att säga: “han som förrådde honom” under den sista måltiden efter förkunnelsen av förräderiet (Matt 26:25) och sedan när Jesus grips (Matt 26:46,48; Joh 18:2,5). Men när listorna på de tolv talar om förräderiet har det redan inträffat: “ Judas Iskariot, han som förrådde honom” säger Markus (3:19); Matteus (10:4) och Lukas (6:16) har liknande uttryck. Själva förräderiet inträffade i två moment, först i planeringen, när Judas kom överens med Jesu fiender om trettio silvermynt (jfr Matt 26:14-16), och sedan med utförandet genom den kyss han gav åt mästaren i Getsemane (jfr Matt 26:46-50). I vilket fall betonar evangelisterna att Judas var apostel helt och fullt: han nämns upprepade gånger som “en av de tolv” (Matt 26: 14,47; Mark 14:10,20; Joh 6:71; Luk 22:3). Jesus själv säger en gång till apostlarna om honom att han är ”en av er” (Matt 26:21; Mark 14:18; Joh 6:70; 13:21). Petrus säger längre fram att Judas “var en av oss och hade fått samma uppdrag som vi” (Apg 1:17).

Det rör sig alltså om en gestalt som hör till gruppen av dem som Jesus valt ut som sina närmaste följeslagare och medarbetare. Det väcker två frågor om hur dessa händelser skall förklaras. Den första är varför Jesus valde denne man och gav honom sitt förtroende. Judas hade visserligen hand om gruppens kassa (jfr Joh 12:6b; 13:29a) men beskrivs också som ”tjuv” (Joh 12:6a). Mysteriet med valet av Judas blir barra större av att Jesus fäller en mycket sträng dom över honom: ” ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd! Det hade varit bäst för den människan om hon aldrig hade blivit född” (Matt 26:24). Än större är mysteriet om hans eviga öde, eftersom vi vet att Judas “ångrade sig. Han lämnade tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna och de äldste och sade: ‘Jag har syndat och förrått oskyldigt blod.’” (Matt 27:3-4). Även om han sedan gick bort och hängde sig (jfr Matt 27:5), är det inte vi som skall döma honom i Guds ställe, som är oändligt barmhärtig och rättvis.

En annan fråga gäller varför Judas uppförde sig som han gjorde. Varför förrådde han Jesus? Det finns olika hypoteser. Somliga förklarar det med att han var girig på pengar. Andra ger en messiansk tolkning: de menar att Judas var besviken över att Jesus inte hade en politisk och militär befrielse av landet på sitt program. Men evangelierna betonar en annan aspekt. Johannes säger uttryckligen att “djävulen hade ingett Judas, Simon Iskariots son, att förråda Jesus” (Joh 13:2). På samma sätt skriver Lukas att “ Satan for in i Judas, som kallades Iskariot och som var en av de tolv” (Luk 22:3). På detta sätt går man utöver de historiska orsakerna, och vad som hände förklaras med Judas personliga ansvar när han så ömkligt gav efter för en frestelse från den Onde. I vilket fall förblir Judas förräderi ett mysterium. Jesus behandlade honom som en vän (jfr Matt 26:50), men i sina uppmaningar att att följa honom på Bergspredikans väg våldförde sig Jesus inte på någons vilja och hindrade inte Satans frestelser utan respekterade människans frihet.

Människohjärtat kan förvisso perverteras på många olika sätt. Enda sättet att undvika det är att inte anlägga ett individualistiskt och självständigt synsätt, utan att i stället hela tiden försöka se på saker och ting ur Jesu synvinkel. Varje dag måste vi försöka vara i full gemenskap med honom. Vi skall komma ihåg att också Petrus ville motsäga honom och förhindra det som väntade honom i Jerusalem, men fick en sträng förebråelse: ” Håll dig på din plats, Satan. Dina tankar är inte Guds, utan människors” (Mark 8:32-33)! Efter sitt fall ångrade sig Petrus och fann förlåtelse och nåd. Också Judas ångrade sig, men hans ånger urartade i förtvivlan och blev så till självförstörelse. För oss är det en uppmuntran att alltid minnas vad Benedictus i slutet av det viktiga femte kapitlet av sin ”Regel”: ”Förtvivla aldrig om Guds barmhärtighet”, som Johannes säger (1 Joh 3:20). Därför måste vi minnas två saker. För det första: Jesus respekterar vår frihet. För det andra: Jesus väntar på att vi skall vara redo att ångra oss och omvända oss; han är rik på barmhärtighet och förlåtelse. Och när vi tänker på den negativa roll som Judas spelade måste vi komma ihåg att händelserna i sista hand styrdes av Gud. hans förräderi ledde till Jesu död, och Jesus förvandlade detta straff till en plats för räddande kärlek och självutgivelse till Fadern (jfr Gal 2:20; Ef 5:2:25). Verbet ”förråda” är en version av ett grekiskt ord som betyder ”överlämna”. Ibland är dess subjekt rentav Gud själv. Det var han som av kärlek “överlämnade” Jesus för oss alla (jfr Rom 8:32). I sitt hemlighetsfulla räddande projekt låter Gud Judas oförlåtliga gest bli ett tillfälle för Sonen att ge ut sig själv helt och hållet för att återlösa världen.

Till sist kan vi påminna om honom som efter påsken valdes att ta förrädarens plats. I kyrkan i Jerusalem föreslogs två av gemenskapen varpå man drog lott: ”Josef Barsabbas, som kallades Justus, och Mattias” (Apg 1:23). Man valde den senare, som “upptogs som den tolfte bland apostlarna” (Apg 1:26). Vi vet inte mer om honom, än att han hade varit med Jesus hela tiden (jfr Apg 1:21-22) och förblev honom trogen ända till slutet. Till storheten i denna hans trohet kom så Guds kall att ta Judas plats, som för att kompensera hans förräderi. Av detta kan vi till sist lära oss att även om det inte saknas ovärdiga och svekfulla kristna i kyrkan, har var och en av oss till uppgift att väga upp det onda de gör med vårt kristallklara vittnesbörd om Jesus Kristus, vår herre och frälsare.

(061018)