Katekes 19 om Kristus och Kyrkan: Aposteln Tomas

Katekes 19

Vi fortsätter våra möten med de tolv apostlar som valdes ut direkt av Jesus och ägnar idag vår uppmärksamhet åt Tomas. Han är alltide med i de fyra apostlalistorna i Nya testamentet och placeras i de tre första evangelierna invid Matteus (jfr Matt 10:3; Mark 3:18; Luk 6:15), medan han i Apostlagärningarna befinner sig bredvid Filippos (jfr Apg 1:13). Hans namn kommer av en hebreisk rot, ta’am, som betyder “en av ett par, en tvilling”. Johannesevangeliet kallar honom också flera gånger ”Didymos” (jfr Joh 11:16; 20:24; 21:2), som på grekiska betyder just ”tvilling”. Det är oklart varför han kallades så.

Det är framför allt det fjärde evangeliet som ger oss några upplysningar för att teckna de viktigaste dragen i hans personlighet. Den första gäller hans maning till de andra apostlarna när Jesus i en farlig stund av sitt liv valde att bege sig till Betania för att återuppväcka Lasaros och så komma farligt nära Jerusalem (jfr Mark 10:32). Vid det tillfället säger Tomas till sina medlärjungar: “ Låt oss gå med för att dö med honom” (Joh 11:16). Han var alltså föredömligt besluten att följa mästaren på ett sätt som kan lära oss mycket. Han var fullständigt beredd att bejaka Jesus och rentav att identifiera sitt öde med hans och att vilja dela dödens yttersta prövning med honom. Det viktigaste är faktiskt att aldrig skiljas från Jesus. När evangelierna använder verbet ”följa” är det just för att säga att dit han beger sig, dit måste också hans lärjunge gå. På så sätt kan man definiera det kristna livet som ett liv med Jesus Kristus, ett liv som tillbringas tillsammans med honom. Paulus skriver något liknande när han försäkrar de kristna i Korint: ”ni finns i mitt hjärta för att dö och leva tillsammans med mig” (2 Kor 7:3). Det som sker mellan aposteln Paulus och hans kristna måste förstås gälla ännu mer för relationen mellan de kristna och Jesus själv: att dö tillsammans, leva tillsammans, vara i hans hjärta som han är i vårt.

Tomas talar en andra gång under den sista måltiden. Vid det tillfället förutsäger Jesus att han skall ge sig av och säger att han skall bereda plats åt lärjungarna för att också de skall vara där han befinner sig; och han förklarar för dem: ”Vägen dit jag går, den känner ni” (Joh 14:4). Det är då som Tomas ingriper och säger: “Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” (Joh 14:5). Vad han säger visar egentligen att han inte förstod så mycket, men hans ord gav Jesus ett tillfälle att uttala den berömda definitionen: “ Jag är vägen, sanningen och livet” (joh 14:6). Det är alltså i första hand för Tomas som denna uppenbarelse görs, men den gäller för oss alla och för alla tider. Varje gång vi hör eller läser dessa ord kan vi i tanken ställa oss bredvid Tomas och föreställa oss att Herren talar också till oss så som han talade till honom. Ofta förstår vi honom inte. Vi måste våga säga: jag förstår dig inte, Herre, lyssna till mig och hjälp mig att förstå. På så sätt, med denna uppriktighet som är det sanna sättet att be, att tala med Jesus, uttrycker vi hur litet vi förmår förstå, och på samma gång intar vi inställningen av förtröstan hos en människa som förväntar sig ljus och kraft av den som förmår ge dem.

En annan och rentav välkänd scen är den där Tomas är tvivlaren. Den äger rum på åttonde dagen efter påsk. I början trodde han inte på att Jesus visat sig när han inte var med, och sade: “Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte” (Joh 20:25). Vad han säger är att han är övertygad om att man inte längre känner igen Jesu ansikte utan bara hans sår. Det som bevisar Jesu identitet, menar Tomas, är nu framför allt såren som visar hur mycket han har älskat oss. Här tar aposteln inte fel. Vi vet att Jesus visade sig igen en vecka senare, och denna gång är Tomas med. Och Jesus vänder sig till honom: “Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” (Joh 20:27). Tomas reagerar med den mest strålande trosbekännelsen i hela Nya testamentet: “Min Herre och min Gud!” (Joh 20:28). Augustinus kommenterar: Tomas “såg och rörde vid människan men bekände sin tro på Gud, som han inte såg eller rörde. Men det han såg och rörde gjorde att han trodde på det han hittills hade tvivlat på” (In Iohann. 121,5). Evangelisten fortsätter med Jesu sista ord till Tomas: “Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror” (Joh 20:29). Denna mening kan man också uttala i presens: “Saliga de som inte ser men ändå tror”. Här uttalar Jesus en grundläggande princip för de kristna som kommer efter Tomas, det vill säga för oss alla. Det är intressant att lägga märke till att en annan Tomas, den store medeltide teologen från Aquino, jämför denna saligförklaring med den till synes motsatta hos Lukas: ” Saliga de ögon som ser vad ni ser” (Luk 10:23). Men Tomas av Aquino kommenterar: ”Den som tror utan att se har mycket större förtjänst än den som ser och inte tror” (In Johann. XX lectio VI § 2566). Hebreerbrevet räknar ju upp hela redan av Gamla testamentets patriarker som trodde på Gud utan att få se hans löften gå i uppfyllelse, och definierar tron som “grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se” (11,1). Fallet med aposteln Tomas är viktigt för oss av minst tre skäl: för det första för att det ger oss mod i vår osäkerhet; för det andra för att det visar att varje tvivel kan nå fram till ljuset bortom varje osäkerhet; och till sist för att vad Jesus säger till honom påminner om den verkliga innebörden hos en mogen tro och uppmuntrar oss att trots alla svårigheter fortsätta vandra och bejaka honom.

En sista upplysning om Tomas bevaras av det fjärde evangeliet, som presenterar honom som ett vittne till den uppståndne vid det mirakulösa fiskafänget vid Tiberiassjön (jfr Joh 21:2). Vid det tillfället nämns han rentav genast efter Simon Petrus, vilket visar vältaligt hur viktig han var i de första kristna gemenskaperna. I hans namn skrevs ju också sedan Tomasakterna och Tomaseevangeliet, bägge apokryfa men ändå viktiga för studiet av kristendomens uppkomst. Till sist kan vi påminna om att enligt en forntida tradition spred Tomas först evangeliet i Syrien och Persien (så berättar redan Origenes, som citeras av Eusebius av Caesarea, Hist. eccl. 3,1) och begav sig sedan ända till västra Indien (jfr Tomasakterna 1-2 och 17ff), varifrån kristendomen sedan nådde också södra Indien. Vi avslutar vår reflektion med detta missionsperspektiv och hoppas att Tomas förebild skall stärka vår tro på Jesus Kristus, vår Herre och vår Gud.

(060927)