Katekes 18 om Kristus och Kyrkan: Filippos

Vi fortsätter att teckna porträtt av de olika apostlarna liksom de senaste veckorna och möter idag Filippos. I listorna över de tolv är han alltid på femte plats (så i Matt 10:3; mark 3:18; Luk 6:14; Apg 1:13), alltså bland de första. Filippos var av hebreiskt ursprung men hans namn är grekiskt liksom Andreas, och detta är ett litet tecken på kulturell öppenhet som man inte skall undervärdera. De upplysningar vi har om honom kommer från Johannesevangeliet. Han kom från samma plats som Petrus och Andreas, alltså Betsaida (jfr Joh 1:44), en småstad i tetrarkin under en av sönerna till Herodes den store, som också han hette Filippos (jfr Luk 3:1).

Det fjärde evangeliet berättar att efter att Filippos kallats av Jesus möter han Natanael och säger til honom: “ Vi har funnit honom som det står om i Moses lag och hos profeterna, Jesus, Josefs son, från Nasaret” (Joh 1:45). Natanael svarar skeptiskt (“Kan det komma något gott från Nasaret?”), men Filippos ger inte upp utan svarar bestämt: “Följ med och se!” (Joh 1:46). I detta torra men klara svar visar Filippos vad som kännetecknar en verklig lärjunge: han nöjer sig inte med att att förkunna en teori utan engagerar åhöraren genom att uppmana honom att själv erfara det som förkunnas. Samma två verb används av Jesus själv när två av Johannes döparens lärjungar går fram till honom och frågar var han bor. Jesus svarade: “följ med och se!” (Joh 1:38-39).

Vi kan tänka oss att Filippos talar också till oss med dessa bägge verb som förutsätter ett personligt engagemang. Också till oss säger han som han sade till Natanael: “Följ med och se!” Aposteln utmanar oss att lära känna Jesus på nära håll. Vänskap, att verkligen känna någon, förutsätter närhet, ja den lever rentav av den. För övrigt får man inte glömma vad Markus berättar: att när Jesus valde ut de tolv var hans främsta syfte att de “skulle följa honom” (Mark 3:14), alltså dela hans liv och lära sig direkt av honom, inte bara hans uppförande utan framför allt vem han verkligen var. Bara genom att på så sätt ta del av hans liv kunde de lära känna honom och sedan förkunna honom. Längre fram kan man läsa i Paulus brev till Efesierna att det viktiga är att “lära känna Kristus” (Ef 4:20): att inte bara lyssna till hans undervisning, hans ord, utan också och än mer att lära känna honom själv, hans gudomlighet och mänsklighet, hans mysterium, hans skönhet. Han är nämligen inte bara en mästare utan också en vän, ja en bror. Hur kan vi någonsin lära kunna honom helt och hållet om vi stannar långt borta från honom? Den familjära närheten och vanan låter oss upptäcka Jesu Kristi verkliga identitet. Detta är just vad aposteln Filippos påminner oss om. Så inbjuder han oss att ”följa med” och att “se”, att träda in i en kontakt av lyssnande och svarande och av livsgemenskap med Jesus dag för dag.

I samband med brödundret riktade Jesus en exakt men ganska överraskande fråga: var man kunde köpa bröd så att alla de som följde honom fick något att äta (jfr Joh 6:5). Då svarade Filippos med stor realism: “Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de skall få en bit var” (Joh 6:7). Här ser man apostelns konkreta realism när han bedömer de verkliga följderna av en situation. Hur det gick sedan vet vi. Vi vet att Jesus tog bröden, bad över dem och delade ut dem. Så inträffade brödundret. Men det är intressant att Jesus vände sig just till Filippos för att få ett första råd om hur man kunde lösa problemet. Det betyder att han hörde till den närmsta gruppen som omgav honom. Vid ett annat tillfälle, som är viktigt för framtiden, före Jesu lidande, var det några greker som var i Jerusalem för påsk som ”sökte upp Filippos” och sade: ”Herre, vi vill gärna se Jesus.” Filippos gick och talade om det för Andreas, och Andreas och han gick och talade om det för Jesus” (Joh 12:20-22). Än en gång är det ett tecken på att Filippos hade en viktig ställning i apostlakollegiet. I det här fallet medlar han mellan ett önskemål från några greker – troligen talade han grekiska och kunde tolka – och Jesus. Och även om han är tillsammans med Andreas, den andre apostel som har ett grekiskt namn, så är det ändå honom som främlingarna vänder sig till. Det lär oss att också vi alltid måste vara redo att ta emot frågor och böner om hjälp var de än kommer ifrån och föra dem vidare till Herren, den ende som kan tillfredsställa dem helt och hållet. Det är nämligen viktigt att veta att de som kommer till oss inte riktar sina böner till oss utan till Herren. Det är till honom vi måste leda den som befinner sig i svårigheter. Var och en av oss borde vara en öppen väg som leder till honom!

Filippos träder in på scenen också vid en annan helt särskild omständighet. Under den sista måltiden sade Jesus att om man har lärt känna honom skall man också lära känna Fadern (jfr Joh 14:7). Filippos bad nästan naivt: “Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss” (Joh 14:8). Jesus svarade med en välvillig förebråelse: “Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern? Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig? ... Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig” (Joh 14:9-11). Dessa ord är bland de mest upphöjda i hela Johannesevangeliet. De innehåller faktiskt en verklig uppenbarelse. I slutet av prologen till sitt evangelium säger Johannes: “ Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss” (Joh 1:18). Detta påstående görs av evangelisten men tas upp och bekräftas av Jesus själv. Men med en ny nyans. Medan Johannesprologen säger att Jesus har förklarat genom sina ord och sin undervisning, hänvisar Jesus i sitt svar till Filippos till sin person som sådan, och antyder att det inte bara är genom vad han säger som man kan förstå honom, utan än mer genom vad han helt enkelt är. För att tala med människoblivandets paradox kan man gott säga att Gud har fått ett mänskligt ansikte, Jesu ansikte, och om vi vill lära känna Guds ansikte räcker det i fortsättningen att betrakta Jesu ansikte! I hans ansikte ser vi verkligen vem som är Gud och hur Gud är!

Evangelisten säger inte om Filippos verkligen förstod vad Jesus sade. Men vi vet att han ägnade hela sitt liv åt honom. Enligt några senare berättelser (Filipposakterna och andra), skall denne aposteln först ha evangeliserat Grekland och sedan Frygien och att att han där skall ha dött i Hierapolis genom korsfästelse eller stening. Vi avslutar vår reflexion med att påminna om det mål vårt liv bör sträva efter: att möta Jesus så som Filippos mötte honom, genom att i honom försöka se Gud själv, den himmelske fadern. Om detta engagemang saknas studsar vi tillbaka till oss själva som i en spegel och blir bara allt ensammare. Filippos lär oss att istället låta oss erövras av Jesus, att vara tillsammans med honom, och att också inbjuda andra att dela detta oundgängliga sällskap. Och att finna det sanna livet genom att se och finna Gud.

(060906)