Påvens föreläsning i Regensburg den 12 september handlade inte om islam utan om förhållandet
mellan kristen tro och förnuftet. Men hans resonemang inleddes av det citat om islam
som väckt så stor uppmärksamhet. Benedictus XVI citerade en dialog som den byzantinske
kejsaren Manuel II Palailogos omkring år 1391 med en bildad perser om kristendomen
och islam. Kejsaren tecknade antagligen ner dialogen under belägringen av Konstantinopel
mellan år 1394 och 1402.
Benedictus XVI påpekade själv att kejsaren uttryckte
sig ”förvånansvärt burdust” om förhållandet mellan islam och våld och påpekade att
kejsdaren ändå säkert måste ha känt till den sura i Koranen som fördömer våld i trosangelägenheter.
Men den poäng påven ville lyfta fram var kejsarens slutsats: för att sprida tron på
Gud behöver man inte våld utan förnuftiga resonemang. Denna slutsats var sedan utgångspunkt
för påvens föreläsning, som betonar att tro och förnuft hör ihop, och att man inte
kan avlägsna grekisk filosofi från kristendomen eftersom den bidragit till kristendomens
uppkomst; grekisk tanke och tro på förnuftet finns s a s med i kristendomens DNA,
menar påven.
Så här lyder hela det omdiskuterade stycket i svensk översättning
av Natajsa Hovén, som vi här lånar (något förkortat) från hemsidan Katolsk observatör:
-I
den sjunde samtalsrundan börjar kejsaren att tala om Djihad (det heliga kriget). Kejsaren
visste säkert att det i sura 2, vers 256, står ”Det bör ej råda tvång i trosangelägenheter”.
Det är en av de tidiga surorna från den tid, då, enligt vad kännarna säger oss, Mohammed
själv ännu var maktlös och hotad. Men kejsaren kände naturligtvis också till bestämmelserna
om det heliga kriget, som uppstod senare och kom med i Koranen. Utan att uppehålla
sig vid detaljer i hur orden ”skriftfolken” och ”de otrogna” på olika sätt behandlas,
vänder han sig på ett förvånansvärt burdust sätt till sin samtalspartner helt enkelt
med den centrala frågan om själva förhållandet mellan religion och våld. Han säger
då: ”Visa mig då vad för nytt Mohammed har kommit med och du kommer bara att finna
sådant som är ont och omänskligt, som till exempel föreskriften att tron bör utbredas
med hjälp av svärdets makt.”
-Kejsaren begrundar sedan ingående vari det absurda
ligger att vilja utbreda tron genom våld. Detta står i motsats till Guds väsen och
till själens väsen. ”Gud finner inget behag i blod och det står i strid mot Guds väsen
att handla i motsats till förnuftet. Tron är själens frukt, inte kroppens. Den som
vill föra någon till tron behöver alltså kunna tala väl och resonera på rätt sätt,
inte bruka våld och hotelser....
-Den avgörande satsen i denna argumentering
mot omvändelse genom bruket av våld lyder: Att inte handla enligt förnuftet är något
som strider mot Guds väsen.