Katekes 17 om Kristus och kyrkan: Matteus

I denna rad porträtt av de tolv apostlarna, som vi inledde för några veckor sedan, stannar vi idag upp inför Matteus. Det är svårt att teckna något fullständigt porträtt av honom, för de upplysningar som gäller honom är få och fragmentariska. Men även om vi inte kan teckna någon biografi kan vi i alla fall skissera den profil som evangeliet ger av honom.

Han är alltid med på listorna på de tolv som valdes ut av Jesus (Matt 10:3; Mark 3:18; Luk 6:15; Apg 1:13). På hebreiska betyder hans namn ”Guds gåva”. Det första kanoniska evangeliet, som går under hans namn, presenterar honom i listan på de tolv som ”tullindrivaren Matteus” (Matt 10:3). På så sätt identifieras han med mannen som satt utanför tullhuset och som Jesus kallar att följa honom: “ Jesus fortsatte därifrån, och då han såg en man som hette Matteus sitta utanför tullhuset sade han till honom: ”Följ mig!” Och Matteus steg upp och följde honom” (Matt 9:9). Också Markus (2:13-17) och Lukas (5:27-30) berättar om hur mannen utanför tullhuset kallas, men kallar honom “Levi”. För att beskriva den scen som beskrivs i Matt 9:9 räcker det att påminna om den magnifika tavlan av Caravaggio som hänger i kyrkan San Luigi dei Francesi här i Rom. Evangelierna lägger till ytterligare en detalj: stycket omedelbart före berättelsen om hur Matteus kallas berättar om ett mirakel som Jesus utförde i Kafarnaum (Matt 9:1-18; Mark 2:1-12) och antyder att Galileiska sjön eller Tiberiassjön är i närheten (jfr Mark 2:13-14). Av detta kan man dra slutsatsen att Matteus var tullindrivare i Kafarnaum “vid sjön” (Matt 4:13), där Jesus bodde hemma hos Petrus.

Utifrån dessa enkla konstateranden i evangelierna kan vi inleda ett par funderingar. Den första är att Jesus tar emot bland sina närmaste en man som enligt synsättet i den tidens Israel betraktades som en offentlig syndare. Inte nog med att Matteus hade hand om pengar som var orena eftersom de kom från människor utanför Guds folk. Han samarbetade också med en myndighet som var både utländsk och förhatligt girig, vars skattesatser sattes helt godtyckligt. Därför talar evangelierna mer än en gång om “tullindrivare och syndare” (Matt 9:10; Luk 15:1) och om “ tullindrivare och horor” (Matt 21:31). Dessutom ser de tullindrivarna som giriga (jfr Matt 5:46; de älskar bara dem som älskar dem) och nämner en av dem, Sackaios, som ” hade hand om tullen och var rik” (Luk 19:2), medan den allmänna meningen förknippade dem med ”tjuvar och bedragare och horkarlar” (Luk 18:11). Av dessa få uppgifter framgår redan tydligt att Jesus inte utesluter någon från sin vänskap. Tvärtom, medan han satt till bords hemma hos Matteus-Levi svarar han dem som blev upprörda över att han umgicks med tvivelaktiga typer med följande viktiga uttalande: “ Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare” (Mark 2:17).

Evangeliets glada nyhet är just denna: Guds barmhärtighet erbjuds åt syndaren! Vid ett annat tillfälle berättar Jesus den berömda liknelsen om farisén och tullindrivaren som går upp till templet för att be. Jesus pekar rentav på den anynome tullindrivaren som en uppskattad förebild när det gäller ödmjuk förtröstan på Guds barmhärtighet: medan farisén skryter med sin perfekta moral ”vågade tullindrivaren inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’” Och Jesus kommenterar: ”Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd” (Luk 18:13-14). I Matteus gestalt beskriver evangelierna alltså en verklig paradox: den som förefaller vara längst bort från heligheten kan rentav bli en förebild när det gäller att ta emot Guds barmhärtighet och visa dess underbara verkan på ens eget liv. Johannes Chrysostomos gör ett intressant påpekande: det är bara i vissa berättelser om hur apostlarna kallas som det sägs något om vilket arbete de utförde. Petrus, Andreas, Jakob och Johannes kallas medan de fiskar, Matteus medan han samlar in skatt. Det är fråga om anspråkslösa arbeten, kommenterar Chrysostomos, ”för inget är mer föraktligt än tullindrivaren och ingenting är vanligare än fiske” (In Matth. Hom.: PL 57, 363). Jesus kallar alltså också människor i samhällets lägre skikt medan de ägnar sig åt sina vanliga yrken.

En annan reflexion utifrån evangeliets berättelse är att när Jesus kallar, svarar Matteus genast: ”Matteus steg upp och följde honom”. Denna korta mening betonar tydligt hur raskt Matteus svarar på kallet. För honom innebar det att överge allt, särskilt det som garanterade honom en trygg inkomst, även om den ofta var orättfärdig och skamlig. Matteus förstod tydligen att den som umgås familjärt med Jesus inte kan fortsätta göra sådant som Gud inte godkänner. Det är lätt att se hur detta kan tillämpas på nuet. Inte heller idag får man fästa sig vid sådant som är oförenligt med att följa Jesus, som i fallet med ohederlig rikedom. En gång sade han utan att skräda orden: “Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig” (Matt 19:21). Och det är just vad Matteus gjorde: han steg upp och följde honom! I detta att ”han steg upp” kan man se också att han tar avstånd från en situation av synd och att han samtidigt medvetet bejakar en ny rättfärdig tillvaro i gemenskap med Jesus.

Til sist skall vi komma ihåg att den tidiga kyrkans tradition tillskrev Matteus det första evangeliet. Det sker redan från Papias, biskop i Hierapolis i Frygien omkring år 130. Han skriver: ”Matteus skrev ned (Herrens) ord på hebreiska, och var och e´n tolkade dem efter bästa förmåga” (i Eusebius av Caesarea, Kyrkohistoria 3,39,16). Historikern Eusebius lägger till följande notis: “Först predikade Matteus bland judarna. När han sedan beslöt att bege sig också till andra folk skrev han sitt evangelium på sitt modersmål. Så försökte han lämna en skrift i sitt eget ställe hos dem som förlorade honom genom hans avresa” (ibid., III, 24,6). Vi har inte längre det evangelium som Matteus skrev på hebreiska eller arameiska, men i det evangelium på grekiska som vi har fortsätter vi att höra tullindrivaren Matteus övertygande röst; han som blivit apostel och fortsätter att förkunna Guds räddande barmhärtighet. Låt oss lyssna till detta budskap från Matteus, låt oss meditera över det gång på gång, för att också vi lära oss att beslutsamt ”stiga upp och följa Jesus”.

(060830)