Det "Heliga anletet" på svetteduken i Manoppello

Den 1 september kommer Påven Benediktus XVI att göra en pilgrimsfärd till kapucinmunmkarnas klosterkyrka i den lilla staden Manoppello i Abruzzerna för att vörda den relik som där finns bevarad. Vi ska antyda något om de olika historiska spår och legender som leder fram till den. Vi börjar med att göra ett hopp rätt långt tillbaka i tiden och till den lilla byn Manoppello nära det höga och otillgängliga bergsmassivet “La Majella” vars högsta topp ligger på över 2800 m. Här levde på 1600-talet en historiker som hette Donato da Bomba, i vars skrift “Relazione Historica” det berättas om en känd fysiker och astrolog, Giacomo Antonio Leonelli, en mycket from och vis man, som en dag uppsöktes av en pilgrim. Denne överlämnade enligt berättelsen ett litet paket till honom och bad honom ta väl vara på innehållet . Som belöning skulle Herren aldrig låta honom sakna något i livet , varken på det andliga eller materiella planet. När mannen nu försiktigt öppnade det lilla paketet fann han en tunn duk som uppvisade bilden på ett anlete , och tacksam över denna vackra gåva från Herren, placerade han den i en träram på väggen i ett av rummen i hemmet som sedan enbart fick bli dukens förvaringsrum. Där kom den att bevaras i omkring 100 år, väl skyddad och vårdad av hela familjen .
Men tiden gick och en dag kom den genom arv att tillhöra en viss Pancrazio Petrucci, en soldat av tvivelaktigt rykte, som bara vek ihop den utan att ge den speciellt värde och lade den åt sidan. Mannen kom en dag i fängelse och skrev då till hustrun och bad henne sälja vad hon kunde finna av värde i hemmet , även duken som kanske var en relik. Han behövde nämligen pengar för att kunna köpa sig fri från fängelset.
För fyra “scudi” såldes nu reliken till Donato Antonio De Fabritiis, en man känd för sin fromhet. Denne upptäckte snart att duken tyvärr förvarats illa och nu mest blivit en murken trasa., allt utom dess centrala del med bilden på ett anlete, det som i dag fått namnet det “Heliga Anletet”. Bilden av ansiktet var väl bevarad, endast en aning skrynklig i mittpartiet..
Vid det tillfället kom Abboten för capucinmunkarnas kloster i Manoppello, fader Clemente från Castelvecchio, på besök och fick höra att den nye ägaren till det trasiga tygstycket helst ville lämna tillbaka det till forne ägaren och be att få tillbaka pengarna. Fader Clemente granskade bilden på duken med vördnad och beundran, han lät skära bort de trasiga delarna av den och lät inrama den centrala delen i en ram med glas på både fram och baksidan. För att ge reliken större heder skänkte han den till klostret där den placerades i kyrkan. Framme vid altaret i kyrkan sitter den än idag och en konstant ström av människor går dag för dag fram till den med sina böner.
Men vilken är nu förklaringen som ligger bakom denna bild som kan skönjas på duken, detta Heliga Anlete? Det tunna tygstycket är circa 17 gånger 24 cm. Mitt på duken kan man se en svag bild av ett anlete, omringat av långt hår och med skägg som delats i två flikar. Kinderna är något oregelbundna och den vänstra kinden lätt uppsvälld. Pupillerna är öppna, även det på ett oregelbundet sätt och blicken vänd uppåt. Ansiktets färgton är brun. Man kan inte skönja några färgpigment., det tycks vara en bild som inte är gjord av människohänder, varken målad eller vävd.
Den tyske jesuitfadern Heinrich Pfeiffer har studerat reliken och följt dess historia genom tiderna och med dess äventyrliga färder. Han utgår ifrån vissheten att bilden är exakt densamma som den på svepeduken i Turin., något som gör att man tror att de båda bilderna kommit till vid samma tillfälle, nämligen vid nedläggandet av Kristus i graven i Jerusalem. Då lades den mindre duken förmodligen ovanpå svepeduken. Men vad hände sedan med den vid uppståndelsen?
Fader Pfeiffer har två teorier. Antingen fick Maria, Jesu moder, duken i sin vård och förde den med sig till Efesos. Hon gav den sedan till aposteln Johannes som tog den med sig på sina färder till Mindre Asien. Eller fick den följa med svepeduken och åtskiljdes från den några hundra år senare. Man har funnit spår av den år 574 då den bysantinske historikern Giorgio Cedreno som levde på 1000- och 1100-talet, nämner om en duk som sändes från Camulien i Cappadocia till Konstantinopel. Det skulle kunna gälla denna duk, för likheten är slående mellan duken i glas och ram i klostret Manoppello och det av honom beskrivna föremålet.
Duken från Camulien som beskrivits var den första ikon som fick benämningen “icke gjord av människohänder” och omskrevs av bysantinska historiker och diktare mellan 600- och 800 -talen ., även efter att ikonen försvunnit från kejsardömet omkring år 705, dvs då striden mot heliga bilder började där, något som slutade med ett förbud mot sådana utfärdat av Påven Leo III år 726. För att rädda reliken den gången lät Patriarken Germano av Konstantinopel sända den sjövägen till Rom.
Sedan dök den upp några år senare då Rom anfölls av longobarderna och Påven Stefan II bar den i procession genom stadens gator. Ikonen som den gången hade räddat staden fick nu sin plats i kapellet Sancta Sanctorum i Påvarnas palats i Lateranen. Ovanpå duken fanns då ett tunnt skynke med Kristi anlete på, fastklistrad på den underliggande duken. och det kan även ha varit just duken från Manoppello som satts fast på ikonen av två skäl , ett för att hålla den gömd för bysantinske kejsaren men även för att kunna fortsätta att använda den vid påvliga ceremonier.. Men när bysantinske kejsarens makt avtog kunde man skilja den påklistrade duken från ikonen och den placerades nu i det kapell som Påven Johannes VII låt iordningställa i Peterskyrkan mellan åren 703 och 705, dvs samma tidpunkt som då bilden försvann från Konstantinopel.
Först under Påven Innocentius III:s pontifikat på 1200-talet började man ta upp kulten av denna bild av Kristi anlete som nu fick benämningen Veronicas svetteduk. Namnet syftar enligt legenden på en kvinna som hette Veronica och som med en liten duk torkade Kristi blod och svett under vandringen mot Golgata. En annan tolkning kommer från de båda orden “vera icona” av det Heliga Anletet medan benämningen “Heliga Anletet” reserverades för ikonen som förvarades i Lateranpalatset.
Många författare och forskare har ägnat dagar och år åt mysteriet med denna lilla duk, Veronicas svetteduk och svepeduken i Turin. Ian Wilson medlem av British Society påpekar bl.a att under jubelåren under medeltiden så visades Veronicas svetteduk regelbundet upp. Det skedde alltså vart 25:e år och det skedde år 1450 då det kom sådana massor med människor till Rom att 172 personer bara trängdes ihjäl. Och år 1575 medan man forfarande byggde Michelangelos kupol till Peterskyrkan kom det inte mindre än 30 000 pilgrimer till Petersplatsen.Många kom långväga ifrån för att få se och vörda Veronicas svetteduk med bilden på Kristus. Men efteratt Veronicaduken flyttats till Peterskyrkan till pelaren med samma namn har den inte längre visats officiellt och författaren frågar sig varför. Den har bara visats för få utvalda personer. Det finns inte heller några foton av den, något som ju finns gott om av reliken i Turin. Det berättas även att glasramen där den förvarats i Peterskyrkan en dag befanns uppbruten, något som skulle ha skett före år 1600. Blev den bortrövad då turkarna anföll Rom eller utbytt? Forskarna kommer med mängder av teorier men Vatikanen går som vanligt fram varsamt innan man bekräftar vad som verkligen är sant . Resten får t.v. stå som legender som kanske en dag kommer att bevisas. För närvarande kan vi bara säga att Dan Brown skulle finna material för många detektivromaner i allt som berättats. Vad som verkligen är bevisat är dukens historia då den såldes i Manoppello, för där finns registrerade köpekontrakt bevarade i arkiven.
Ja, som ni märker har denna duk förmodligen varit med på många äventyr och färder och nu kommer alltså Påven att besöka klostret i Manoppello och beundra den och ta del av de olika spåren i dess märkliga historia. Vatikanen betonar dock att hans besök uteslutande bör anses som en pilgrimsfärd.