Katekes 16 om Kristus och kyrkan: Johannes, visionären på Patmos

I den senaste katekesen mediterade vi över aposteln Johannes. Först försökte vi se vad man vet om hans liv, och i en andra katekes mediterade vi över det centrala innehållet i hans evangelium och i hans brev: kärleken. Idag fortsätter vi med Johannes, men denna gång för att betrakta visionären i Uppenbarelseboken. Vi kan genast lägga märke till att medan varken det fjärde evangeliet eller breven nämner hans namn, upprepas namnet Johannes fyra gånger i Uppenbarelseboken (1:1;4:9; 22:8). Det är uppenbart att författaren å ena sidan inte hade någon orsak att förtiga sitt namn, och att han å andra sidan visste att hans första läsare kunde identifiera honom exakt. Vi vet också att forskarna redan på 200-talet diskuterade vem Johannes i Uppenbarelseboken verkligen var. Hur som helst kan vi också kalla honom ”visionären på Patmos”, för hans gestalt förknippas med denna ö i Egeiska havet, dit han själv berättar att han förvisats ”för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull” (Upp 1:9). Just på Patmos “kom [Johannes] i hänryckning på Herrens dag” (Upp 1:10) och fick se storslagna syner och höra förunderliga budskap, som sedan har påverkat kyrkans historia och hela den kristna kulturen. Det är exempelvis från [den grekiska] titeln på hans bok, Apokalypsen, Uppenbarelsen, som vi har hämtat orden “apokalyps, apokalyptisk”, som litet oegentligt för tanken till en förstående katastrof.

Boken måste ses mot bakgrund av de dramatiska händelser som de sju kyrkorna i Asien fick erfara (Efesos, Smyrna, Pergamon, Thyátira, Sardes, Filadelfia, Laodikeia). Mot slutet av det första århundradet fick de uppleva stora svårigheter när de skulle vittna om Kristus i form av förföljelser men också inre spänningar. Johannes talar till dessa förföljda kristna som en engagerad själavårdare. Han uppmanar dem att hålla fast vid tron och att inte identifiera sig med den hedniska världen, som är så stark. Hans syfte är i sista hand att utifrån Kristi död och uppståndelse avslöja meningen med mänsklighetens historia. Johannes första och grundläggande syn gäller nämligen Lammet, som är slaktat men ändå står upp (jfr Upp 5:6) framför tronen där Gud själv redan sitter. Med detta vill Johannes först och främst säga oss två saker. Den första är att Jesus har dödats med en våldsgärning men att han istället för att falla till marken paradoxalt nog står upp, för med uppståndelsen har han besegrat döden en gång för alla. Den andra är att Jesus som har dött och uppstått just därför har full delaktighet i Faderns kungliga och räddande makt. Detta är den grundläggande synen. Jesus, Guds son, är på denna jord ett försvarslöst lamm som sårats och dött. Och ändå står han upp inför Guds tron och har del i Guds makt. Han har världshistorien i sina händer. Visionären vill säga till oss att lita på Jesus och att inte vara rädda för de krafter som är mot oss eller för förföljelsen! Det sårade och dödade lammet segrar! Följ lammet Jesus, lita på Jesus, gå hans väg! Även om han i denna världen bara är ett lamm som förefaller svagt, är det han som är segraren!

En av de viktigaste synerna i Uppenbarelseboken handlar om att detta lamm öppnar en bok som varit förseglad med sju sigill som ingen förmådde öppna. Johannes gråter rentav för att det inte fanns någon som var värdig att öppna boken och läsa den (jfr Upp 5:4). Historien är svårtolkad och obegriplig. Ingen förmår läsa den. Kanske Johannes gråt inför historiens dunkla mysterium uttrycker de mindreasiatiska kyrkornas modlöshet för att Gud tiger inför de förföljelser de då utsattes för. Det är en modlöshet där vi kan känna igen vår egen modfälldhet inför de stora svårigheter, den oförståelse och den fientlighet som kyrkan får utstå också idag i många delar av världen. Det är lidanden som kyrkan inte förtjänar så som Jesus själv inte förtjänade sitt straff. Men de visar både hur ond människan blir när hon ger efter för det ondas lockelse, och att det är Gud som styr händelserna från ovan. Bara det slaktade lammet förmår öppna den förseglade boken och avslöja dess innehåll, förmår ge en mening åt denna historia som så ofta tycks vara absurd. Bara han förmår använda den för att ge råd och förmaningar för de kristnas liv. Hans seger över döden förkunnar och garanterar att också de utan tvivel skall segra. Hela det starka bildspråk som Johannes använder syftar till att ge denna tröst.

Mitt bland synerna i Uppenbarelseboken finns också två som bär på en särskild mening: kvinnan som föder en pojke, och den kompletterande synen av draken som kastats ned från himlen män ännu är mäktig. Denna kvinna står för Maria, Återlösarens mor, men den står samtidigt för hela kyrkan, Guds folk i alla tider, som med stor smärta ständigt föder Kristus på nytt, och hela tiden hotas av drakens makt. Hon tycks vara försvarslös och svag. Men medan hon hotas och förföljs av draken skyddas hon också av tröst från Gud. Och denna kvinna segrar till sist. Det är inte draken som segrar. Detta är den stora och hoppingivande profetian i denna bok. Kvinnan som lider i historien, kyrkan som förföljs, träder till sist fram som en strålande brud, som det nya Jerusalem där det inte längre skall finnas tårar eller gråt, i en bild av den förvandlade värld, den nya värld vars ljus är Gud själv, vars lykta är lammet.

Därför präglas Johannes Uppenbarelse inte bara av ständiga hänvisningar till lidanden och gråt, till historiens mörka sida, utan också av ofta upprepade lovsånger som nästan är som historiens ljusa sida. Därför läser man exempelvis om en stor skara som sjunger, ja nästan ropar: “ Halleluja! Herren, vår Gud, allhärskaren, är nu konung. Låt oss vara glada och jubla och ge honom vår hyllning. Ty tiden har kommit för Lammets bröllop, och hans brud har gjort sig redo” (Upp 19:6-7). Här står vi inför den typiskt kristna paradoxen att aldrig se lidandet som sista ordet utan som något man genomgår på väg till lyckan; ja, på ett mystiskt sätt är själva lidandet genomträngt av den glädje som kommer av hoppet. Just därför kan Johannes, visionären på Patmos, avsluta sin bok med en sista längtan, som darrar av förväntan. Han ber att Herren skall komma en gång för alla: “Kom, Herre Jesus!” (Upp 22:20). Det var en av de centrala bönerna för de första kristna, som också Paulus översätter i den arameiska formen: “Marana tha”. Och denna bön ”Vår Herre, kom!” (1 Kor 16:22) har flera dimensioner. Först och främst är den förstås en väntan på Herrens slutgiltiga seger, på det nya Jerusalem, på att Herren skall komma och förvandla världen. Men på samma gång är den också en eukaristisk bön: ” Jesus, kom nu!” Och Jesus kommer och föregriper sin slutgiltiga ankomst. Denna bön har också en tredje innebörd: ”Du har redan kommit, Herre! Vi är säkra på att du är närvarande bland oss. Det erfar vi med glädje. Men kom på ett slutgiltigt sätt!” Så, men Paulus, med visionären på Patmos och med de första kristna ber också vi: “Kom, Jesus! Kom och förvandla världen! Kom redan idag och låt freden segra!”

(060823)