Katekes 14 om Kristus och kyrkan: Johannes

Vi ägnar dagens möte åt att minnas en annan mycket viktig medlem av apostlakollegiet: Johannes, son till Sebedaios och bror till Jakob. Hans namn är typiskt hebreiskt och betyder “Herren har gett sin nåd”. Han höll på att göra i ordning sina nät på Galileiska sjöns strand när Jesus kallade honom tillsammans med hans bror (jfr Matt 4:21; Mark 1:19). Johannes hörde alltid till den mindre grupp som Jesus tog med sig vid särskilda tillfällen. Han är tillsammans med Petrus och Jakob när Jesus i Kafarnaum går hem till Petrus för att bota hans svärmor (jfr Mark 1:29). Tillsammans med de andra två följer han mästaren hem till synagogföreståndaren Jairos, vars dotter skall återkallas till livet (jfr Mark 5:37). Han följer honom när han går upp på berget för att förklaras (jfr Mark 9:2). Han är vid hans sida på Olivberget, när han inför det imponerande templet i Jerusalem talar om slutet för staden och för världen (jfr Mark 13:3). Till sist är han honom nära när han går avsides i Getsemanes trädgård för att be till Fadern före sitt lidande (jfr Mark 14:33). Kort före påsken, när Jesus väljer ut två lärjungar som han skall sända ut för att förbereda salen för måltiden, är det åt honom och Petrus som han anförtror uppgiften (jfr Luk 22:8).

Hans framträdande ställning bland de tolv gör det kanske lättare att förstå det initiativ som hans mor tog en dag. Hon gick fram till Jesus och bad att hennes bägge söner, Johannes och Jakob, skulle få sitta på hans högra och vänstra sida i riket (jfr Matt 20:20-21). Vi vet att Jesus svarade med att i sin tur ställa en fråga: om de kunde dricka den bägare som han skulle dricka (jfr Matt 20:22). Avsikten bakom dessa ord var att öppna ögonen på de bägge lärjungarna, att föra in dem i kunskapen om vem han var, och antyda att de skulle kallas att vittna om honom också med sitt eget blod. gjuta sitt blod. Kort därefter förklarar Jesus att han inte hade kommit för att betjänas utan för att tjäna och ge sitt liv för många (jfr Matt 20:28). Under dagarna efter uppståndelsen återfinner vi ”Sebedaios söner” som fiskar förgäves en natt tillsammans med Petrus, varpå följer ett mirakulöst fiskafänge genom den uppståndnes ingripande. Det är ”lärjungen som Jesus älskade” som först känner igen ”Herren” och pekar ut honom för Petrus (jfr Joh 21:1-13).

I kyrkan i Jerusalem intar Johannes en viktig plats när det gäller att leda denna första församling av kristna. Paulus räknar honom till dem som han säger är gemenskapens pelare (jfr Gal 2:9). I Apostlagärningarna presenterar Lukas honom tillsammans med Petrus medan de går för att be i templet (jfr Apg 3:1-4:11) eller träder fram inför de äldste och vittnar om sin tro på Jesus Kristus (jfr Apg 4:13,19). Tillsammans med Petrus sänds han ut av kyrkan i Jerusalem för att stärka de människor i Samarien som hade tagit emot evangeliet och bad över dem att de skulle få ta emot den Helige Ande (jfr Apg 8:14-15). I synnerhet bör man komma ihåg vad han sade tillsammans med Petrus inför de äldste som skulle döma dem: “Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört” (Apg 4:20). Just denna uppriktighet i att vittna om den egna tron är en förebild och en maning för oss alla att alltid vara redo att bestämt förklara att vi bejakar Kristus och sätter tron högre än alla kalkyler eller mänskliga intressen.

Enligt traditionen är Johannes den lärjunge “som Jesus älskade” och som i det fjärde evangeliet lutade sig mot mästarens bröst under den sista måltiden (jfr Joh 13:21), som står nedanför korset tillsammans med Jesu mor (jfr Joh 19:25) och som slutligen får bevittna att graven är tom och att den uppståndne är närvarande (jfr Joh 20:2; 21:7). Vi vet att denna identifikation idag är omdiskuterad bland forskarna. Somliga ser i honom helt enkelt prototypen för en lärjunge till Jesus. Uppgiften att reda ut denna fråga överlämnar vi åt exegeterna och nöjer oss med att ta fasta på något viktigt som vi kan lära oss för vårt eget liv: Herren vill göra var och en av oss till en lärjunge som erfar en personlig vänskap med honom. För att förverkliga detta räcker det inte att följa honom och lyssna till honom till det yttre. Man måste också leva med honom och som han. Det är bara möjligt i en familjerelation som genomträngs av ett varmt och fullständigt förtroende. Detta är vad som sker mellan vänner, och därför sade Jesu en dag: “ Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner... Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader” (Joh 15:13,15).

I de apokryfa Johannesakterna presenteras inte aposteln som en kyrkogrundare och inte ens som en ledare för redan grundade gemenskaper utan på ständig vandring för att förmedla tron i mötet med ”själar som förmår tro och bli räddade” (18,10; 23,8). Han drivs av den paradoxala avsikten att visa det osynliga. Därför kallar östkyrkan honom helt enkelt ”teologen”, han som förmår tala med begripliga ord om sådant som rör Gud och avslöjar en fördold väg till Gud genom att bejaka Jesus.

Vördnaden för aposteln Johannes sprids från staden Efesos, där han enligt en urgammal tradition skall ha varit verksam länge och dött i utomordentligt hög ålder under kejsar Trajanus. I Efesos lät kejsar Justinianus på 500-talet bygga en stor kyrka i hans ära vars imponerande ruiner ännu står kvar. Just i öst är han föremål för stor vördnad och har alltid varit det. I bysantinsk ikonografi framställs han ofta som mycket gammal – enligt traditionen dog han ju under kejsar Trajanus – och försjunken i kontemplation, nästan som om han inbjöd till tystnad.

Utan inre samling är det nämligen inte möjligt att närma sig Guds upphöjda mysterium och hans uppenbarelse. Det förklarar varför den ekumeniske patriarken av Konstantinopel Athenagoras, han som påven Paulus VI omfamnade under ett minnesvärt möte, en gång sade: ”Johannes är ursprunget till vår högsta andlighet. Liksom Johannes får ’de tysta’ erfara hjärtans hemlighetsfulla utbyte, åberopar Johannes närvaro och deras hjärtan fattar eld” (O. Clément, Dialoghi con Atenagora, Torino 1972, 159). Må Herren hjälpa oss att gå i Johannes skola för att lära oss den stora lektionen om kärleken så att vi känner att Kristus älskar oss ”intill slutet” (Joh 13:1) och ägnar hela vårt liv åt honom.

(060705)