Vi fortsätter raden av porträtt av de apostlar som valdes ut direkt av Jesus under
hans jordeliv. Vi har talat om Petrus och om hans bror Andreas, och idag möter vi
Jakob. Bibelns förteckningar över de tolv nämner två personer med detta namn: Sebedaios
son Jakob, och Alfaios son Jakob (jfr Mark 3:17,18; Matt 10:2-3), som man brukar skilja
genom tillnamnen Jakob den äldre och Jakob den yngre. Dessa tillnamn är inte något
mått på deras helighet utan bara på det utrymme de får i Nya testamentets skrifter
och i Jesu jordeliv. Idag ägnar vi vår uppmärksamhet åt den förste av dessa bägge
personer med samma namn.
Namnet Jakob är en översättning av Iákobos,den grekiska formen av namnet på den berömde patriarken Jakob. Den apostel som
heter så är bror till Johannes, och i de ovan nämnda förteckningarna intar han den
andra platsen genast efter Petrus, som hos Markus (3:17), eller den tredje platsen
efter Petrus och Andreas i Matteus- (3:17) och Lukasevangelierna (6:14), medan Apostlagärningarna
nämner honom efter Petrus och Johannes (1:13). Denne Jakob hör tillsammans med Petrus
och Johannes till den grupp av tre privilegierade lärjungar som fick vara med Jesus
i de viktigaste stunderna av hans liv.
[Eftersom det är väldigt varmt skulle
jag vilja förkorta och bara nämna två av dessa tillfällen.] Tillsammans med Petrus
och Johannes fick han vara med om Jesu dödsångest i Getsemanes trädgård och om Jesu
förklaring. Det var helt olika situationer. I det ena fallet får Jakob och de bägge
andra apostlarna erfara Herrens härlighet, ser honom tala med Mose och Elia, och ser
Guds strålglans skymta fram hos Jesus. I det andra fallet står han inför lidande och
förödmjukelse och får se med egna ögon hur Guds son ödmjukar sig och är lydig ända
till döden. Den andra erfarenheten blev ett tillfälle för hans tro att mogna och att
rätta till en ensidig och triumfalistisk tolkning av den första. Han blev tvungen
att se att den Messias som det judiska folket trodde skulle komma i triumf i verkligheten
inte bara omgavs av ära och härlighet utan också av lidande och svaghet. Kristi härlighet
förverkligas just i korset, i delaktigheten i våra lidanden.
Denna trons mognad
fullbordades av den Helige Ande vid pingsten, så att Jakob inte drog sig tillbaka
när stunden kom att vittna med sitt liv. Lukas berättar i att i början av 40-talet
började kung Herodes Agrippa, sonson till Herodes den store, att ”ingripa hårdhänt
mot en del av medlemmarna i kyrkan. Han lät halshugga Jakob, Johannes bror” (Apg 12:1-2).
Denna kortfattade notis utan några berättande detaljer visar å ena sidan hur normalt
det var för de kristna att vittna om Herren med sitt liv, och å andra sidan vilken
framträdande ställning Jakob hade i kyrkan i Jerusalem också på grund av sin roll
under Jesu jordeliv. En senare tradition, som åtminstone går tillbaka till Isidorus
av Sevilja (600-talet), berättar att han vistades i Spanien för att evangelisera denna
viktiga del av det romerska riket. Enligt en annan tradition var det hans kropp som
fördes till Spanien, till staden Santiago de Compostela. Vi vet alla att denna plats
blev föremål för stor vördnad och ännu är mål för många vallfärder, inte bara från
Europa utan från hela världen. Därför brukar Jakob framställas i konsten med en pilgrimsstav
och en evangelierulle i handen, vilket kännetecknar honom som en vandrande apostel
som förkunnar den glada nyheten, men också kännetecknar det kristna livets vallfärd.
Jakob kan alltså lära oss mycket: att vara redo att ta emot Herrens kall också
när han ber oss överge vår mänskliga trygghets “båt”; entusiasm att följa honom längs
de vägar som Han visar oss utan hänsyn till våra illusioner och anspråk; villigheten
att vittna om honom med mod, och om det är nödvändigt också genom att offra livet.
Så står Jakob den äldre framför oss som ett vältaligt exempel på generöst bejakande
av Kristus. Han som genom sin mor från hade bett att få sitta med sin bror bredvid
mästaren i riket, blev den förste som drack lidandets kalk och delade martyriet med
apostlarna.
Till sist kan vi sammanfattningsvis säga att denna inte bara yttre
utan också inre vandring från förklaringens berg till dödsångestens berg är en symbol
för hela det kristna livets vallfärd bland världens förföljelser och Guds tröst, som
Andra Vatikankonciliet säger. Om vi följer Jesus som Jakob gjorde, så vet vi att vi
är på rätt väg, också mitt bland svårigheter.