Ur påvens tal i Auschwitz

Det är nästan omöjligt att ta till orda på denna plats av fasa, där en mängd brott utan like i historien begåtts mot Gud och människan. Det är särskilt svårt och betungande för en kristen, för en påve, som kommer från Tyskland. På en plats som denna försvinner alla ord, det enda som blir kvar är en bedrövad tystnad, en tystnad som är ett inre rop till Gud: varför teg du, Herre? Varför kunde du tolerera allt detta? Det är i denna tystnad som vi bugar oss djupt i vårt inre inför den oräkneliga skaran av dem som här led och dödades. Men denna tystnad blir sedan en högljudd bön om förlåtelse och försoning, ett rop till den levande Guden att aldrig mer tillåta något sådant.

För 27 år sedan, den 7 juni 1979, var påven Johannes Paulus II här. Den gången sade han: ”Idag kommer jag hit som pilgrim. Jag har varit här många gånger. Många gånger har jag gått ned i Maximilian Kolbes dödscell, stannat upp inför förintelsemuren och gått förbi ruinerna av krematorieugnarna i Birkenau. Jag kunde inte underlåta att komma hit som påve.” Påven Johannes Paulus II stod här som son till det folk som tillsammans med det judiska folket fick lida mest på denna plats och över huvud taget under kriget. (...) Han var här som son till det polska folket. Jag är idag här som son till det tyska folket, och just därför kan jag och måste jag säga som han: Jag kunde inte underlåta att komma hit. Jag var tvungen att komma. Det var och är en plikt gentemot sanningen och dem som lidit, en plikt gentemot Gud, att vara här som efterträdare till Johannes Paulus II och som son till det tyska folket – son till det folk över vilket en grupp kriminella tog makten med hjälp av lögnaktiga löften om storhet och om att återupprätta nationens ära och betydelse, med hjälp av förutsägelser om välgång, med hjälp av terror och hot. Så kunde vårt folk användas och missbrukas som redskap för deras förstörelselusta och maktlystnad. Ja, jag kunde inte underlåta att komma hit. Den 7 juni 1979 var jag här som ärkebiskop av München bland många andra biskopar som följde med påven, som lyssnade till honom och bad med honom. 1980 återkom jag än en gång till denna fasans plats med en delegation av tyska biskopar. Jag var skakad av det onda och tacksam för att försoningens stjärna stigit upp över detta mörker. Och det är återigen skälet till att jag är här idag: för att rikta en bön om försoningens nåd, först och främst till Gud, den ende som kan öppna och rena våra hjärtan, och till människorna som här har lidit, och för att be om försoningens nåd för alla dem som i vår stund av historien på nytt lider under hatets makt och under våld som får sin näring av hatet.

(...) Vi kan inte utforska Guds hemlighet. Vi ser bara fragment, och tar miste om vi vill döma Gud och historien. I så fall skulle vi inte försvara människan utan tvärtom bidra till att förstöra henne. Nej – vi måste fortsätta att ömdjukt men envetet ropa till Gud: vakna! Glöm inte bort din skapelse, människan! Det är vårt rop till Gud, som samtidigt måste vara ett rop som genomborrar vårt eget hjärta, för att Guds fördolda närvaro skall vakna i oss, för att den kraft som han har lagt ned i våra hjärtan inte skall täckas över och kvävas i oss av egoismens dy, av rädsla för människor, likgiltighet och opportunism. Vi ropar till Gud men också till vårt eget hjärta, just i vår tid, då nya olyckor hotar och mörka krafter på nytt tycks stiga upp ur människornas hjärta. Å ena sidan missbrukas Guds namn för att rättfärdiga ett blint våld mot oskyldiga människor. Å andra sidan ser vi en cynism som inte känner Gud utan tvärtom hånar tron på honom. Vi ropar till Gud att göra så att människorna tar sitt förnyft till fånga och erkänner att våld inte skapar fred utan bara leder till mer våld – en ond cirkel av förstörelse där i sista hand alla blir förlorare. Den Gud vi tror på är en förnuftets Gud. Det är ett förnuft som förvisso inte är en neutral matematik för universum, det är ett förnuft som är ett med kärleken, med det goda. Vi ber till Gud och ropar till människorna att detta förnuft, kärlekens förnuft skall segra över de omgivande irrationella hoten och över ett falskt förnuft, lösryckt från Gud, och att man skall erkänna kraften hos försoning och fred.

Den plats där vi befinner oss är en minnets plats, en plats för Shoah. Det förflutna är aldrig bara förflutet. Det angår oss och visar oss vilka vägar vi skall gå och vilka vi inte skall gå. Liksom Johannes Paulus II har jag gått längs med de minnesstenar som påminner om denna plats offer. Deras inskrifter är på vitryska, tjeckiska, tyska, franska, grekiska, hebreiska, kroatiska, italienska, yiddish, ungerska, holländska, norska, polska, ryska, rom, rumänska, slovakiska, serbiska, ukrainska, ladino, engelska. Alla dessa minnesstenar talar om mänskligt lidande och låter oss skymta cynismen hos den makt som behandlade människor som material utan att erkänna dem som personser, i vilka Guds avbild strålar fram. En del minnesstenar bjuder in till en särskild åminnelse. Det gäller bland annat den på hebreiska. Makthavarna i det Tredje Riket ville krossa hela det judiska folket och utplåna det från listan över jordens folk. Orden i Ps 44 gick i uppfyllelse på ett fasansfullt sätt: ”Du gjorde oss till slaktfår”. Genom att förinta detta folk ville dessa brottslingar döda den Gud som kallade Abraham, som talade på Sinai och gav riktlinjer för mänskligheten som gäller för evigt. Om detta folk bara genom att finnas till är ett vittnesbörd om den Gud som har talat till människan och brytt sig om henne, då måste den Guden dö, och makten måste bara höra till människan – till dem själva, som ansåg sig vara så starka att de hade erövrat hela världen. Genom att förstöra Israel i Shoah ville de i sista hand också rycka upp den rot ur vilken den kristna tron har vuxit upp och ersätta den en gång för alla med en hemmagjord tro, tron på människans makt och den starkes rätt.

(...)