Katekes 8 om Kristus och kyrkan: "Petrus, fiskaren"

I denna nya serie av katekeser har vi framför allt försökt förstå allt bättre vad kyrkan är, hur Herren såg på denna sin nya familj.
Sedan har vi sagt att kyrkan finns till i människor. Vi har också sett att Herren har anförtrott denna nya verklighet, kyrkan, åt de tolv apostlarna. Nu är det dags att se närmare på den ene aposteln efter den andre, för att låta dem hjälpa oss att förstå vad det innebär att leva i kyrkan och att följa Jesus.
Vi börjar med Petrus.

Efter Jesus är Petrus den som nämns oftast i Nya testamentet. Han nämns 154 gånger med tillnamnet Pétros, “sten”, “klippa”, som är en grekisk översättning av det arameiska namn som han fick direkt av Jesus: Kefas, som nämns nio gånger, särskilt i Paulus brev. Sedan måste man lägga till namnet Simòn, som används ofta (75 gånger), en grekisk form av hans ursprungliga hebreiska namn Simeòn (två gånger: Apg 15:14; 2 Pet 1: 1). Simon var son till Johannes (jfr Joh 1:42) eller, i den arameiska formen bar-Jona, son till Jona (jfr Matt 16: 17), och kom från Betsaida (jfr Joh 1: 44), en liten stad öster om Galileiska havet. Därifrån kom också Filippos och naturligtvis Andreas, När han talade hördes det att han kom från Galileen. Liksom sin bror var han fiskare. Tillsammans med Sebedaios’ familj, far till Jakob och Johannes, fiskade han i Galileiska havet (jfr Luk 5:10), och bör därför ha haft det ganska gott ställt. Han drevs också av ett uppriktigt religiöst intresse, av längtan efter Gud – han ville att Gud skulle ingripa i världen – och denna längtan gjorde att han tillsammans med sin bror begav sig ända till Judeen för att följa Johannes Döparens förkunnelse (Joh 1:35-42).

Han var en troende och observant jude, som litade på att Gud är närvarande och verksam i sitt folks historia, och led av att han inte fick se honom ingripa med makt i de händelser som han bevittnade. Han var gift, och hans svärmor, som en dag botades av Jesus, bodde i staden Kafarnaum, i det hus där också Simon bodde när han var i den staden (jfr Matt 8:14f; Mark 1:29ff; Luk 438f). Moderna arkeologiska utgrävningar har visat att under det åttkantiga mosaikgolvet i en liten bysantinsk kyrka finns det spår av en äldre kyrka som inrättats i det huset, vilket framgår av graffiti som åkallar Petrus. Evangelierna berättar att Petrus var bland Jesu fyra första lärjungar (jfr Luk 5:27: Levi kallas). När Jesus går från fem till tolv lärjungar (jfr Luk 9:1-6), blir det tydligt att hans uppdrag är något nytt. Han är inte en av många rabbiner. Han har kommit för att samla de yttersta dagarnas Israel, för vilket siffran tolv är en symbol, lika många som Israels stammar.

Simons personlighet beskrivs av evangelierna som beslutsam och impulsiv. Han är beredd att använda våld för att få som han vill (som när han använder svärdet i olivträdgården: jfr Joh 18:10f). På samma gång är han ibland också naiv och rädd, men också så hederlig att han ångrar sig uppriktigt (jfr Matt 26:75). Evangelierna låter oss följa hans andliga vandring steg för steg. Den börjar med att Jesus kallar honom. Det händer en helt vanlig dag, medan Petrus är upptagen av sitt arbete som fiskare. Jesus befinner sig vid Genesarets sjö, och folkmassan trängs omkring honom för att lyssna till honom. Mästaren ser två båtar som ligger förtöjda vid stranden. Fiskarna har gått ur dem och tvättar sina nät. Då ber han att få gå ombord på båten, Simons båt, och ber honom att avlägsna sig från stranden. Han sätter sig på denna improviserade lärostol och börjar undervisa folket från båten (jfr Luk 5:1-3). Så blir Petrus båt Jesu lärostol. När han har talat färdigt säger han till Simon: “Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där”. Simon svarar: ”Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något. Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten” (Luk 5:4-5). Jesus var en timmerman, ingen fiskeexpert, men ändå litar fiskaren Simon på denne rabbi, som inte ger honom några svar utan bara en uppmaning att lita på honom. Hans reaktion inför det underbara fiskafänget är förundran och bävan: “Lämna mig, herre, jag är en syndare” (Luk 5:8). Jesus svarar med att uppmana honom att lita på honom och att öppna sig för ett projekt som överstiger allt han förväntade sig: ”Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor” (Luk 5:10). Petrus kunde ännu inte föreställa sig att han en dag skulle komma till Rom och här bli en människofiskare för Herren. Han accepterar detta överraskande kall och låter sig dras med i detta stora äventyr. Han är generös, erkänner sin begränsning, men tror på den som kallar honom och följer sitt hjärtas dröm. Han säger ja – ett djärvt och generöst ja – , och blir Jesu lärjunge.

Petrus får uppleva en annan viktig stund i sin andliga vandring nära Caesarea Filippi när Jesu ställer en exakt fråga till sin lärjungar: “Vem säger människorna att jag är?” (Mark 8:27). Men Jesus nöjer sig inte med ett svar utifrån hörsägen. Han vill att den som har accepterat att engagera sig personligen för honom skall göra ett personligt ställningstagande. Därför insisterar han: “Och ni, vem säger ni att jag är?”. Det är Petrus som svarar för de andra: ”Du är Messias” (ibid.), den smorde. Petrus svar kom inte från någon av kött och blod utan uppenbarades för honom av Fadern i himlen (jfr Matt 16:17) och bär i sig fröet till kyrkans framtida trosbekännelse. Ändå hade Petrus ännu inte förstått den djupaste innebörden i Jesu uppdrag som Messias och den nya innebörden i ordet Messias. Det visar han litet senare när han avslöjar att den Messias han drömmer om är olik Guds verkliga plan. Inför förkunnelsen att Jesus måste lida blir han uppröd och protesterar, vilket gör att Jesus reagerar med kraft (jfr Mark 8:32-33). Petrus vill ha en Messias som är en ”gudomlig människa”, som uppfyller folks förväntningar genom att tvinga sig på med makt. Det är också vår önskan, att Herren skall använda sin makt för att förvandla världen med en gång. Jesus presentar sig istället som en ”mänsklig Gud”, Guds tjänare, som omkullkastar folkmassans förväntningar genom att slå in på en väg av ödmjukhet och lidande. Det är det stora alternativet, som också vi hela tiden måste lära oss: att antingen prioritera våra egna förväntningar och ta avstånd från Jesus, eller ta emot Jesus i sanningen om hans uppdrag och åsidosätta allt för mänskliga förväntningar. Impulsiv som han är tvekar inte Petrus ett ögonblick, tar Jesus avsides och förebrår honom. Jesu svar gör att alla hans falska förväntningar rasar, medan det kallar honom att omvända sig och följa honom: ”Håll dig på din plats, Satan. Dina tankar är inte Guds, utan människors” (mark 8:33). Du skall inte visa mig vägen, jag slår in på min väg, och din plats är bakom mig.

Så får Petrus lära sig vad det betyder att följa Jesus på riktigt. Det är hans andra kallelse, som med Abraham i 1 Mos 22, efter den i 1 Mos 12: “Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det” (Mark 8:34-35). Det är efterföljelsens krävande lag. När det krävs måste man vara beredd att avstå från hela världen för att rädda de sanna värdena, för att rädda själen, för att rädda Guds närvaro i världen (jfr Mark 8:36-37). Om en med viss möda, accepterar Petrus Mästarens inbjudan och fortsätter sin vandring i hans spår.

Jag tror att Petrus olika omvändelser och hela hans gestalt tröstar oss och har mycket att lära oss. Vi längtar också efter Gud, vi vill också vara generösa, men också vi förväntar oss att Gud skall vara stark i världen och att han genast skall förvandla världen enligt våra ideer, enligt de behov som vi ser. Gud väljer en annan väg. Gud väljer vägen att förvandla människornas hjärtan i lidande och ödmjukhet. Liksom Petrus måste också vi hela tiden omvända oss på nytt. Vi måste följa Jesus, inte gå före honom: det är han som visar oss vägen. Så vad Petrus säger oss är: Du tror att du har receptet och att du måste göra om kristendomen, men det är Herren som vet vägen. Det är Herren som säger till mig, som säger till dig: följ mig! Och vi måste ha både modet och ödmjukheten att följa Jesus, för han är Vägen, Sanningen och Livet.