Katekes 7 om Kristus och kyrkan: "Den apostoliska successionen"

Under de två senaste audienserna har vi mediterat över vad traditionen är i kyrkan. Vi har sett att den innebär att Jesu ord och liv fortsätter att vara närvarande i hans folk. Men ordet behöver en person, ett vittne, för att vara närvarande. Så uppstår en ömsesidighet: ordet behöver personen, men å andra sidan är personen, vittnet, bundet av det ord som anförtrotts honom och som han inte har hittat på. Denna ömsesidighet mellan innehållet – Guds ord, Herrens liv – och personen som för fram det kännetecknar kyrkans struktur. Idag skall vi meditera över denna personliga aspekt av kyrkan.

Den inleddes av Herren när han sammankallade de tolv som en bild av det framtida Gudsfolket. I trohet mot det uppdrag Herren gett dem fyllde de tolv ut sitt antal efter hans himmelsfärd genom att välja Mattias i Judas ställe (jfr Apg 1: 15-26). Sedan anslöt de med tiden andra till de funktioner som anförtrotts dem för att de skulle fortsätta deras tjänst. Den uppståndne kallade själv Paulus I (jfr Gal 1:1), men fastän Paulus hade kallats som apostel av Herren jämförde han sitt evangelium med de tolvs evangelium (jfr ibid. 1:18), var mån om att föra vidare det han har mottagit (jfr 1 Kor 11: 23; 15:3-4) och när missionsuppgifterna delades ut knöts han till apostlarna tillsammans med andra, t ex med Barnabas (jfr Gal 2:9). I början var det den uppståndne som kallade och sände ut apostlarna. I fortsättningen var det de som redan insatts i den apostoliska tjänsten som kallade och sände andra i Andens kraft. Så fortsatte denna tjänst, som sedan från den andra generationen kallas biskopstjänst, “episkopé”.

Kanske kan det vara bra att helt kort förklara vad “biskop” betyder. Det kommer av det grekiska ordet ”epískopos”. Det är ett ord som syftar på en som ser uppifrån, en som ser med hjärtat. Petrus själv kallar i sitt första brev Herren Jesus ” era själars herde och vårdare” (2:25). Enligt Herrens förebild, han som är den förste biskopen, själarnas herde och vårdare, har sedan apostlarnas efterträdare kallats biskopar, ”episkopoi”. Åt dem har episkopé-funktionen anförtrotts. Denna biskopens precisa funktion utvecklas med tiden till den form som man möter klart och tydligt hos Ignatios av Antiochia i början av 100-talet (jfr Ad Magnesios, 6,1: PG 5,668) med tjänstens tredelning i biskop, presbyter och diakon. Denna utveckling skedde under ledning av Guds ande, som hjälper kyrkan att urskilja autentiska former för den apostoliska successionen, som definieras allt bättre i mångfalden av erfarenheter och former av nådagåvor och tjänster i den äldsta gemenskapen.

I biskopsfunktionen är successionen den apostoliska tjänstens fortsättning, som garanterar att man förblir i den apostoliska traditionen av ord och liv, som anförtrotts oss av Herren. Bandet mellan biskopskollegiet och apostlarnas ursprungliga gemenskap ses framför allt som en historisk kontinuitet. Som vi har sett anslöts först Mattias, sedan Paulus och så Barnabas till de tolv, och sedan andra ända tills dess att biskopens tjänst uppstod i den andra och tredje generationen. Kontinuiteten kommer alltså till uttryck i denna historiska kedja. Och i successionens kontinuitet finns garantin att apostlakollegiet som Kristus samlade omkring sig finns kvar i den kyrkliga gemenskapen. Men denna kontinuitet, som vi först ser i tjänarnas historiska kontinuitet, är också andlig, för den apostoliska successionen i tjänsten betraktas som den plats där den Helige Ande på ett särskilt sätt verkar och förs vidare. Man finner ett tydligt eko av denna övertygelse i följande text av Irenaeus av Lyon (andra halvan av 100-talet): “Apostlarnas tradition syns i hela världen och visar sig i varje kyrka för alla dem som vill se sanningen, och vi kan räkna upp de biskopar som inrättades i kyrkorna och deras efterträdare ända till oss... (Apostlarna) ville nämligen att de skulle vara fulländade och oklanderliga, till vilka de överlämnade sitt uppdrag att undervisa. Om de förstod riktigt skulle tjäna mycket på det, men om de misslyckades skulle de göra en stor förlust” (Adversus haereses, III, 3,1: PG 7,848).

Irenaeus pekar sedan på detta nätverk av apostolisk succession som garanti för att man förblir i Herrens ord, och koncentrerar sig på den “upphöjda och av alla kända” kyrka som “grundades och inrättades i Rom av de ärofulla apostlarna Petrus och Paulus”. Han betonar den trons tradition som där når fram till oss från apostlarna genom biskoparnas succession. För Irenaeus och för världskyrkan blir så biskoparnas succession i Rom en symbol, ett kriterium och en garanti för att apostlarnas tro försv vidare utan avbrott: “Denna kyrka är så särskilt framstående (propter potiorem principalitatem) att det är nödvändigt att stå i gemenskap med den för varje kyrka, dvs för alla troende överall, för i denna kyrka har apostlarnas tradition alltid bevarats...” (Adversus haereses, III, 3, 2: PG 7,848). Den apostoliska successionen som garanteras genom gemenskap med kyrkan i Rom är alltså kriteriet för att den gemensamma apostoliska tron finns kvar i de enskilda kyrkorna och har kunnat nå fram till oss från ursprunget: “Med denna ordning och med denna succession har vi nåtts av traditionen som är i kyrkan ända från apostlarna och av förkunnelsen av sanningen. Och detta är det fullständigaste beviset att apostlarnas livgivande tro är en och samma och har bevarats och förts vidare i sanning” (ib., III, 3, 3: PG 7,851).

Enligt dessa vittnesbörd från den äldsta kyrkan är den kyrkliga gemenskapen apostolisk när den är trogen apostlarnas undervisning och praxis. Genom dem kan man vara säker på att kyrkan har ett historiskt och andligt band till Kristus. Biskoparnas apostoliska succession är den väg som garanterar att apostlarnas vittnesbörd förs vidare i trohet. Den som apostlarna är i relationen mellan Herren Jesus och urkyrkan, det är tjänsternas succession i relationen mellan urkyrkan och dagens kyrka. Det är inte bara en materiell kedja utan snarare ett historiskt redskap som Anden använder för att göra Herren Jesus närvarande som huvud för sitt folk genom dem som har vigts till tjänande genom handpåläggning och biskoparnas bön. Genom den apostoliska successionen är det då Kristus som når fram till oss. I apostlarnas och deras efterträdares ord är det han som talar til oss. Genom deras händer är det han som verkar i sakramenten; i deras blick är det hans blick som omfamnar oss och gör att vi känner oss älskade och mottagna i Guds hjärta. Idag, som i begynnelsen, är Kristus själv som är våra själars herde och vårdare, som vi följer med stort förtroende, tacksamhet och glädje.