Katekes 5 om Kristus och kyrkan: "Traditionen är den levande flod som förenar oss med ursprunget"

I denna nya rad av katekeser försöker vi förstå Herrens ursprungliga plan för kyrkan, för att bättre förstå också vår egen plats, vårt kristna liv, i kyrkans stora gemenskap. Vi har redan sett att den kyrkliga gemenskapen eller kommunionen väcks och bärs upp av den Helige Ande, och värnas och främjas av det apostoliska uppdraget. Denna gemenskap, som vi kallar kyrka, utsträcker sig inte bara till de troende vid en viss historisk tidpunkt. Vi har alltså en dubbel universalitet: en synkronisk universalitet – vi är förenade med de troende i alla delar av världen – och en så kallad diakronisk universalitet, dvs alla tider tillhör oss, också de troende i det förflutna och i framtiden utgör en enda stor gemenskap tillsammans med oss. Anden är den som garanterar mysteriets aktiva närvaro i historien, den som ser till att det förverkligas genom århundradena. Hjälparen gör så att apostlagemenskapens erfarenhet i kyrkans äldsta tid alltid kan upplevas också av kommande generationer eftersom den förs vidare och görs närvarande i tron, i gudstjänsten och i gemenskapen hos Guds folk på vallfärd genom historien. Kyrkans apostoliska tradition utgörs just av att man för frälsningens tillgångar vidare och så gör att den kristna gemenskapen ständigt gör den ursprungliga gemenskapen närvarande i Andens kraft. Den apostoliska traditionen kallas så för den föddes ur vittnesbördet från apostlarna och från gemenskapen av den första tidens lärjungar. Under den Helige Andes ledning har den getts vidare genom skrifterna i Nya testamentet, och kyrkan utgår hela tiden från den som grund och norm i den apostoliska tjänstens oavbrutna följd eller succession.

Under sitt liv på jorden begränsade Jesus sitt uppdrag till Israels hus, men han antydde redan att gåvan var tänkt inte bara för Israels folk utan för hela världen och alla tider. Den uppståndne säger sedan uttryckligen att han ger apostlarna i uppdrag (jfr Luk 6:13) att göra alla folk till lärjungar. Han utlovar sin närvaro och hjälp till tidens slut (jfr Matt 28:19f). Räddningens universalism kräver för övrigt att påskens minnesgudstjänst skall firas utan uppehåll i historien ända till Kristi återkomst i härlighet (jfr 1 Kor 11:26). Vem är det som skall förverkliga Herren Jesu räddande närvaro genom apostlarna – ledarna för den yttersta tidens Israel (jfr Matt 19:28) och genom hela det nya förbundets folks liv? Svaret är klart och tydligt: den Helige Ande. Apostlagärningarna följer upp Lukasevangeliet genom en livfull beskrivning av bandet mellan Anden, Kristi utsända och de gemenskaper de samlat. Hjälparen gör så att apostlarna och deras efterträdare genom historien kan förverkliga det uppdrag de mottagit av den uppståndne. “Ni skall vittna om allt detta. Och jag skall sända er vad min fader har lovat...” (Luk 24:48f). “ ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns” (Apg 1:8). “Om allt detta kan vi vittna, och likaså den heliga anden som Gud har gett åt dem som lyder honom” (Apg 5: 32).

Det är alltså Anden själv som genom handpåläggningen och apostlarnas bön konsakrerar och sänder ut nya missionärer för evangeliet (så är det t ex i Apg 13:3f och 1 Tim 4:14). Det är intressant att se att vissa texter säger att det är Paulus som utser presbyterer i kyrkorna (jfr Apg 14:23), medan andra texter hävdar att det är Anden som utser herdar för hjorden (jfr Apg 20:28). Andens och Paulus verksamhet framställs som djupt hopflätade. När det är dags för viktiga beslut för kyrkans liv, är Anden närvarande för att leda den: “Den heliga anden och vi har beslutat...” (Apg 15: 28); ”byggdes upp och levde i gudsfruktan, och den växte genom den heliga andens tröst och stöd” (Apg 9:31). Herren Jesus görs alltså ständigt närvarande och verksam mitt i sitt folk av den Helige Ande genom den apostoliska tjänsten och gemenskapen mellan syskon, och det är vad man i teologi menar med uttrycket “tradition”: det man för vidare ärn inte något materiellt som man fått i begynnelsen av apostlarna, utan den korsfäste och uppståndne Herren Jesu verksamma närvaro, som i Anden följer och leder den gemenskap han samlat.

Traditionen är gemenskapen mellan de troende kring sina legitima herdar genom historien. Det är en gemenskap som den Helige Ande när genom att garantera bandet mellan erfarenheten av den apostoliska tron hos de ursprungliga lärjungarnas gemenskap och vår tids Kristuserfarenhet i kyrkan. Med andra ord, traditionen är den organiska kontinuiteten i kyrkan, Guds Faderns heliga tempel, som byggts på apostlarnas grund och hålls samman av hörnstenen Kristus genom Andens livgivande verkan: “Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud. Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud” (Ef 2: 19-22). Livets vatten, som springer fram ur Kristi sida, och hans frälsningsbringande blod når fram till kvinnor och män i alla tider tack vare traditionen, som garanteras av apostlarnas och deras efterträdares tjänst. Traditionen är därför den förblivande närvaron av Frälsaren, som kommer för att möta oss, återlösa oss och göra oss heliga genom sin kyrkas tjänst, till Faderns härlighet.

Sammanfattningsvis kan vi alltså säga att “traditionen” inte handlar om att föra vidare ting eller ord, någon samling av döda ting. Traditionen är den levande flod som förenar oss med ursprunget, den levande flod där ursprunget alltid är närvarande. Den stora flod som leder till evighetens hamn. Därför förverkligas ständigt på nytt i denna levande flod Herrens ord: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matt 28:20).