(Benedictus XVI:s katekes om påsken på den allmänna audiensen onsdag i stilla veckan
den 12 april 2005.)
De heliga tre påskdagarna, på latin Triduum, är hela kyrkoårets
mittpunkt. Skärtorsdagen, långfredagen och den högtidliga påskvakan hjälper oss med
sina heliga riter att återuppleva mysteriet i Herrens lidande, död och uppståndelse.
Dessa dagar väcker vår längtan att bejaka Kristus och att följa honom generöst, för
de gör oss mer medvetna om att han har älskat oss ända till att ge sitt liv för oss.
De händelser som detta heliga Triduum åminner är inget annat än en sublim uppvisning
av Guds kärlek till människan. Låt oss därför fira påskens Triduum med Augustinus
ord i minnet: “Se nu närmare på dessa allraheligaste tre dagar [sacratissimum triduum]
då Herren korsfästes, begravdes och återuppstod. I detta liv lever vi i den av de
tre dagarna vars symbol är korset. Dem, vars symboler är begravning och uppståndelse,
lever vi i tron och hoppet.” (Brev 55, 14, 24).
Påskens Triduum inleds på skärstorsdagen
med kvällsmässan “in Cena Domini”, till åminnelse av Herrens nattvard, även om man
på morgonen brukar fira en annan viktig gudstjänst, oljevigningsmässan, där alla präster
i stiftet samlas kring biskopen för att förnya sina prästlöften och delta i välsignelsen
av de heliga oljorna: katekumenolja, olja för de sjukas smörjelse och chrisma [för
bekräftelse eller konfirmation]. Denna heliga dag minns man inte bara instiftandet
av prästerskapet, utan också hur Kristus gav ut sig själv helt och hållet till mänskligheten
i eukaristins sakrament. Samma natt då han förråddes efterlämnade han åt oss ett nytt
bud - “mandatum novum” – att älska varandra, och gjorde den gripande gesten att tvätta
lärjungarnas fötter, vilket påminde om slavarnas ödmjuka tjänande. Denna enastående
dag, som för tanken till stora mysterier, avslutas med eukaristisk tillbedjan för
att vaka med Herren i Getsemanes trädgård. Evangeliet berättar att han greps av stor
ångest och bad sina lärjungar att be och vaka med honom: “ Stanna här och vaka med
mig” (Matt 26:38), men lärjungarna somnade. Också idag säger Herren till oss: ”Stanna
här och vaka med mig”. Och vi ser att också vi, vår tids lärjungar, ofta somnar. Det
blev för honom övergivenhetens och ensamhetens stund, som mitt i natten följdes av
gripandet och början på den smärtsamma vandringen mot Golgata.
Långfredagen
kretsar kring lidandets mysterium. Det är en dag av fasta och bot, som inriktas på
att betrakta Kristus på korset. I kyrkorna förkunnas passionsberättelsen, och profeten
Sakarjas ord ekar: ”De skall se på honom som de har genomborrat” (Joh 19: 37). På
långfredagen vill också vi verkligen rikta vår blick mot Återlösarens genomborrade
hjärta, där Paulus skriver att “ vishetens och kunskapens alla skatter finns gömda”
(Kol 2:3), ja han skriver rentav att ”hela den gudomliga fullheten har förkroppsligats
och tagit sin boning” där (Kol 2:9). Därför kan Paulus bestämt hävda att han inte
vill veta av något annat än ”Jesus Kristus, den korsfäste Kristus” (1 Kor 2:2). Korset
avslöjar “bredden och längden och höjden och djupet” – de kosmiska dimensionerna –
hos en kärlek som övergår all kunskap och fyller oss med ”hela Guds fullhet” (jfr
Ef 3:18-19). I den korsfästes mysterium ”vänder sig Gud mot sig själv och ger ut sig
själv för att lyfta upp människan och rädda henne – det är kärlek i kärlekens mest
radikala form” (Deus caritas est, 12). Kristi kors, skrev på 400-talet påven Leo den
store, ”är källa till alla välsigelser och orsak till all nåd” (Predikan 8 om Herrens
lidande, 6-8; PL 54, 340-342).
På påskafton förenas kyrkan andligen med Maria
i bön vid graven, där Guds sons kropp ligger livlös som i vila efter hans kreativa
återlösningsverk, som förverkligades med hans död (jfr Heb 4:1-13). Efter mörkets
inbrott börjar den högtidliga påskvakan, där man i varje kyrka kan höra glädjesången
Gloria och påskens Halleluja stiga upp ur hjärtat hos de nydöpta och från hela gemenskapen
i glädjen över att Kristus har återuppstått och besegrat döden.
Kära bröder
och systrar, för ett mer givande påskfirande ber kyrkan katolikerna att i dessa dagar
närma sig botens sakrament, som är ett slags död och uppståndelse för var och en av
oss. I forntidens kyrka ledde biskopen en rit för botgörarnas försoning på skärtorsdagen.
De historiska omständigheterna har förstås förändrats, men det är värdefullt att förbereda
sig för påsken med en god bikt, för det låter oss börja om vårt liv och göra en verklig
nystart i den uppståndnes glädje och i den förlåtelsens gemenskap som han ger. Vi
vet att vi är syndare men vi litar också på Guds barmhärtighet, och därför låter vi
oss försonas av Kristus för att än intensivare smaka den glädje han ger med sin uppståndelse.
Förlåtelsen som Kristus ger oss i botens sakrament är källa till inre frid och gör
oss till fredens apostlar i en värld som tyvärr fortsätter plågas av splittring och
lidanden, orättvisor, hat, våld och oförmåga att försonas och börja om med uppriktig
förlåtelse. Men vi vet att det onda inte får sista ordet, för den som segrar är Kristus
som korsfästs och återuppstått, och som triumferar med kraften hos den barmhärtiga
kärleken. Hans uppståndelse ger oss denna visshet: trots allt mörker i världen, får
det onda inte sista ordet. Att vi vet det gör att vi kan engagera oss med större mod
och entusiasm för en rättvisare värld.
Det är vad jag av hela mitt hjärta
önskar er alla, kära bröder och systrar: att ni skall kunna förbereda er med hängiven
tro för den stundande påskhögtiden. Må jungfru Maria följa er, hon som efter att ha
följt sin gudomliga son i lidandets och dödens stund, fick dela glädjen i hans uppståndelse.