2006-04-12 15:59:22

Dokument: påvens katekes 12 april: Påskens heliga Triduum


(Benedictus XVI:s katekes om påsken på den allmänna audiensen onsdag i stilla veckan den 12 april 2005.)

De heliga tre påskdagarna, på latin Triduum, är hela kyrkoårets mittpunkt. Skärtorsdagen, långfredagen och den högtidliga påskvakan hjälper oss med sina heliga riter att återuppleva mysteriet i Herrens lidande, död och uppståndelse. Dessa dagar väcker vår längtan att bejaka Kristus och att följa honom generöst, för de gör oss mer medvetna om att han har älskat oss ända till att ge sitt liv för oss. De händelser som detta heliga Triduum åminner är inget annat än en sublim uppvisning av Guds kärlek till människan. Låt oss därför fira påskens Triduum med Augustinus ord i minnet: “Se nu närmare på dessa allraheligaste tre dagar [sacratissimum triduum] då Herren korsfästes, begravdes och återuppstod. I detta liv lever vi i den av de tre dagarna vars symbol är korset. Dem, vars symboler är begravning och uppståndelse, lever vi i tron och hoppet.” (Brev 55, 14, 24).

Påskens Triduum inleds på skärstorsdagen med kvällsmässan “in Cena Domini”, till åminnelse av Herrens nattvard, även om man på morgonen brukar fira en annan viktig gudstjänst, oljevigningsmässan, där alla präster i stiftet samlas kring biskopen för att förnya sina prästlöften och delta i välsignelsen av de heliga oljorna: katekumenolja, olja för de sjukas smörjelse och chrisma [för bekräftelse eller konfirmation]. Denna heliga dag minns man inte bara instiftandet av prästerskapet, utan också hur Kristus gav ut sig själv helt och hållet till mänskligheten i eukaristins sakrament. Samma natt då han förråddes efterlämnade han åt oss ett nytt bud - “mandatum novum” – att älska varandra, och gjorde den gripande gesten att tvätta lärjungarnas fötter, vilket påminde om slavarnas ödmjuka tjänande. Denna enastående dag, som för tanken till stora mysterier, avslutas med eukaristisk tillbedjan för att vaka med Herren i Getsemanes trädgård. Evangeliet berättar att han greps av stor ångest och bad sina lärjungar att be och vaka med honom: “ Stanna här och vaka med mig” (Matt 26:38), men lärjungarna somnade. Också idag säger Herren till oss: ”Stanna här och vaka med mig”. Och vi ser att också vi, vår tids lärjungar, ofta somnar. Det blev för honom övergivenhetens och ensamhetens stund, som mitt i natten följdes av gripandet och början på den smärtsamma vandringen mot Golgata.

Långfredagen kretsar kring lidandets mysterium. Det är en dag av fasta och bot, som inriktas på att betrakta Kristus på korset. I kyrkorna förkunnas passionsberättelsen, och profeten Sakarjas ord ekar: ”De skall se på honom som de har genomborrat” (Joh 19: 37). På långfredagen vill också vi verkligen rikta vår blick mot Återlösarens genomborrade hjärta, där Paulus skriver att “ vishetens och kunskapens alla skatter finns gömda” (Kol 2:3), ja han skriver rentav att ”hela den gudomliga fullheten har förkroppsligats och tagit sin boning” där (Kol 2:9). Därför kan Paulus bestämt hävda att han inte vill veta av något annat än ”Jesus Kristus, den korsfäste Kristus” (1 Kor 2:2). Korset avslöjar “bredden och längden och höjden och djupet” – de kosmiska dimensionerna – hos en kärlek som övergår all kunskap och fyller oss med ”hela Guds fullhet” (jfr Ef 3:18-19). I den korsfästes mysterium ”vänder sig Gud mot sig själv och ger ut sig själv för att lyfta upp människan och rädda henne – det är kärlek i kärlekens mest radikala form” (Deus caritas est, 12). Kristi kors, skrev på 400-talet påven Leo den store, ”är källa till alla välsigelser och orsak till all nåd” (Predikan 8 om Herrens lidande, 6-8; PL 54, 340-342).

På påskafton förenas kyrkan andligen med Maria i bön vid graven, där Guds sons kropp ligger livlös som i vila efter hans kreativa återlösningsverk, som förverkligades med hans död (jfr Heb 4:1-13). Efter mörkets inbrott börjar den högtidliga påskvakan, där man i varje kyrka kan höra glädjesången Gloria och påskens Halleluja stiga upp ur hjärtat hos de nydöpta och från hela gemenskapen i glädjen över att Kristus har återuppstått och besegrat döden.

Kära bröder och systrar, för ett mer givande påskfirande ber kyrkan katolikerna att i dessa dagar närma sig botens sakrament, som är ett slags död och uppståndelse för var och en av oss. I forntidens kyrka ledde biskopen en rit för botgörarnas försoning på skärtorsdagen. De historiska omständigheterna har förstås förändrats, men det är värdefullt att förbereda sig för påsken med en god bikt, för det låter oss börja om vårt liv och göra en verklig nystart i den uppståndnes glädje och i den förlåtelsens gemenskap som han ger. Vi vet att vi är syndare men vi litar också på Guds barmhärtighet, och därför låter vi oss försonas av Kristus för att än intensivare smaka den glädje han ger med sin uppståndelse. Förlåtelsen som Kristus ger oss i botens sakrament är källa till inre frid och gör oss till fredens apostlar i en värld som tyvärr fortsätter plågas av splittring och lidanden, orättvisor, hat, våld och oförmåga att försonas och börja om med uppriktig förlåtelse. Men vi vet att det onda inte får sista ordet, för den som segrar är Kristus som korsfästs och återuppstått, och som triumferar med kraften hos den barmhärtiga kärleken. Hans uppståndelse ger oss denna visshet: trots allt mörker i världen, får det onda inte sista ordet. Att vi vet det gör att vi kan engagera oss med större mod och entusiasm för en rättvisare värld.

Det är vad jag av hela mitt hjärta önskar er alla, kära bröder och systrar: att ni skall kunna förbereda er med hängiven tro för den stundande påskhögtiden. Må jungfru Maria följa er, hon som efter att ha följt sin gudomliga son i lidandets och dödens stund, fick dela glädjen i hans uppståndelse.








All the contents on this site are copyrighted ©.