Dokusåpan och monastisk värnplikt

I nummer 2, 2006 av den katolska kulturtidskriften Signum (www.signum.se) konstaterar Anders Piltz att ”dokusåpan” är en svensk uppfinning som introducerades med programmet Robinson och drar slutsatsen att kloster i Sverige borde erbjuda ett ett program för monastisk värnplikt. Så här resonerar han:

-Programidén bygger på en socialdarwinistisk princip: den som fortast anpassar sig till förutsättningarna avgår som vinnare... Dokusåpan vill illustrera hur moralen bryter samman på grund av hunger, rädsla, stress, överansträngning, eller därför att tävlingsledningen uppmuntrar deltagarna att sätta sig över alla spärrar, kulturella koder och tabun, allt detta som får ett samhälle att inte kollapsa, skriver Andes Piltz.

Men han berättar om ett exempel på att man kan använda tv på samma sätt också för att locka fram människans goda sidor, ja rentav locka människan att söka Gud. Så här skriver Anders Piltz:

-Som en uppfriskande nyhet i tv-utbudet kom i höstas de tre BBC-producerade programmen The Monastery – Klostret. Också denna programidé var enkel: fem män utan vana vid etablerad religion skulle under fyrtio dagar delta i den dagliga böne- och arbetsrytmen i benediktinklostret Worth Abbey i West Sussex, där 22 munkar lever enligt den helige Benedictus regel från femhundratalet. Regelns grundtanke är att alla ska underordna sig varandra, att med Paulus ord överträffa varandra i ömsesidig aktning, alltså den konträra motsatsen till dokusåpans idé, påpekar Anders Piltz.

-Gemensamt för deltagarna var att de anmält sig självmant och att de letade efter något som kan tänkas vara en mening med livet, forsätter ledarartikeln i Signum. Kameran fanns med överallt, här likaväl som i Big Brother. Men nu var den inte ute efter deras fysiska privatliv, utan deras innersta, något som eventuellt skulle kunna klandras som en form av indiskretion.

-Deltagarna fick inte använda sina mobiltelefoner och var tvungna att stiga upp i ottan och även att delta i den tysta bönen. Det blev en kulturchock. Alla fick de på något sätt sina liv förvandlade genom bönen och samtalen med sina mentorer. Ingen har veterligt genomgått någon plötslig och genomgripande omvändelse till bekännande kristna. Men en av de deltagande, 29-årige Tony Burke, har skrivit en uppriktig redogörelse för sina erfarenheter. Han har arbetat inom reklambranschen och gjorde tidigare reklamfilmer för en telefonsexlinje, en verksamhet som han efter klostervistelsen lämnade.

-Han säger att han var en människa för vilken ordet ’Gud’ inte sade någonting och att begreppet religion var något som kunde användas i underhållningssyfte. Han hade själv rikligen bidragit till genren hånflin mot allt som kyrkan står för och mot dem som sätter värde på detta. Hans tvivel på munkarnas ärlighet och integritet skingrades tillsammans med all cynism när alla om kvällarna sjöng Salve Regina i klostrets Mariakapell. Efter några dagar var han ivrigt på jakt efter detta ”gäckande och oförklarliga som kallas tro och kärlek till Gud, uttryckt i bön och i ett liv tillsammans”. I en minutlång tystnad av nästan plågsamt slag sker inför kameran ett andligt genombrott hos den genomsekulariserade Burke. ”Jag hade kommit i beröring med en andlighet djupt inne i mig som har gett mig energi och viljan att sträva efter så mycket mer i livet och att uppskatta dess värde och bli en bättre människa som lever ett bättre liv. Min världsbild har förändrats. Jag går inte i kyrkan. Men jag tror att religion är en gradvis pågående utvecklingsprocess, och när jag är beredd ska jag lägga in nästa växel, i min egen takt. Som broder Francis sade till mig: försök aldrig bortförklara Guds mysterium.”

-Under vissa omständigheter kan de sju huvuddygderna lockas fram i människan. Kanske kunde man tänka sig att våra kloster erbjuder ett program för monastisk värnplikt, föreslår Anders Piltz: att låta unga människor under ett år leva klosterliv för att komma i kontakt med sin inre potential.