Vatikanen: titeln "Västerlandets patriark" har blivit oanvändbar
Den gamla påvetiteln “Västerlandets patriark” är oanvändbar idag då “Västerlandet”
går från USA till Nya Zeeland, förklarade Vatikanens råd för kristen enhet i ett uttalande
den 22 mars med anledning av förvåningen över att denna titel utelämnats i årets upplaga
av Vatikanens årsbok Annuario Pontificio.
Så här lyder rådets uttalande:
I
Annuario Pontificio 2006 saknas bland påvens titlar “Västerlandets patriark.” Detta
har kommenterats på olika sätt och kräver en förklaring.
Utan anspråk på fullständighet
kan man säga ur ne historisk synvinkel att de forntida patriarkaten i Mellanöstern,
som slogs fast av koncilierna i Konstantinopel (381) och Kalcedon (451) gällde klart
avgränsade områden, medan Roms biskops territorium förblev oklart. I det kejserliga
kyrkosystem som skapades av kejsar Justinianus (527-565) i Mellanöstern, beskrevs
påven som Västerlandets patriark jämte de fyra österländska patriarkaten (Konstantinopel,
Alexandria, Antiochia och Jerusalem). Rom föredrog däremot tanken på Petrus tre biskopssäten:
Rom, Alexandria och Antiochia. Utan att använda titeln ”Västerlandets patriark” nämndes
påven som den främste av de då fem patriarkerna på det fjärde konciliet i Konstantinopel
(869–870), det fjärde Laterankonciliet (1215) och konciliet i Florens (1439).
Titeln
“Västerlandets patriark” användes år 642 av påven Theodoros I. Senare användes den
sällan och utan en tydlig innebörd. Den blev vanlig på 1500- och 1600-talet, då påvens
titlar blev allt fler. I Annuario Pontificio dök den upp för första gången år 1863.
Idag
syftar uttrycket “Västerlandet” på en kulturell kontext som inte bara omfattar Västeuropa
utan också USA, Australien och Nya Zeeland, och som skiljer sig från andra kulturella
kontexter. Självklart syftar denna innebörd av ”Västerlandet” inte på ett kyrkligt
territorium, och kan inte användas som definition av ett patriarkats territorium.
Om man vill ge uttrycket ”Västerlandet” en innebörd som kan tillämpas på kyrkorättens
språk skulle det bara kunna syfta på den latinska kyrkan. Därför uttrycker titeln
”Västerlandets patriark” den särskilda relationen mellan Roms biskop och denna, och
skulle kunna syfta på Roms biskops särskilda jurisdiktion över den latinska kyrkan.
Titeln “Västerlandets patriark” var alltså redan från början oklar och blev
med tidens gång obsolet och praktiskt taget oanvändbar. Därför förefaller det meningslöst
att fortsätta släpa den efter sig. Den katolska kyrkan har dessutom med Andra Vatikankonciliet
funnit en kyrkorättslig ordning som passar för dagens behov i biskopskonferenserna
och deras internationella samarbetsorgan.
Att utelämna titeln “Västerlandets
patriark” ändrar ingenting i erkännandet av de forna patriarkala kyrkorna, som förkunnades
högtidligt av Andra Vatikankonciliet (Lumen Gentium 23). Än mindre handlar utelämnandet
om att underförstå nya språk. Att avstå från titeln är ett uttryck för historisk och
teologisk realism och skulle kunna hjälpa den ekumeniska dialogen.