Katekes 2 om Kristus och kyrkan

Katekes: "Apostlarna, Kristi vittnen och utsända"

Efesierbrevet beskriver kyrkan som en “byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten” (Ef 2:20). I Johannes uppenbarelse förklaras apostlarnas och i synnerhet de tolvs roll utifrån den eskatologiska bilden av det himmelska Jerusalem, som beskrivs som en stad vars mur “hade tolv grundstenar, och på dem stod tolv namn, Lammets tolv apostlar” (Upp 21: 14). Evangelierna är alla ense om att det första Jesus gjorde i sin offentliga verksamhet var att kalla apostlarna efter att blivit döpt i Jordans vatten av Johannes Döparen.

Enligt Markus (1:16-20) och Matteus (4:18-22) kallas de första apostlarna vid Galileiska sjön. Jesus har nyligen börjat förkunna Guds rike när hans blick faller på två brödrapar: Simon och Andreas, och Jakob och Johannes. De är fiskare, upptagna av sitt dagliga arbete. De kastar sina nät och gör i ordning näten. Men ett annat fiskafänge väntar dem. Jesus kallar dem beslutsamt och de följer honom genast. Nu blir de ”människofiskare” (jfr Mark 1: 17; Matt 4: 19). Lukas följer samma tradition men utvecklar berättelsen (5: 1-11). Han visar de första lärjungarnas vandring i tron och påpekar att de kallades att följa Jesus efter att de hade hört hans första förkunnelse och varit med om de första tecken som han utförde. Det underbara fiskafänget är det omedelbara sammanhanget, men också en bild av människofiskarna och det uppdrag som anförtrotts åt dem. Ödet för dessa ”kallade” är i fortsättningen nära förknippat med Jesu eget öde. Aposteln är nu en utsänd, men i första hand är han en ”expert” på Jesus.

Just denna aspekt betonas av evangelisten Johannes redan under Jesu första möte med de blivande apostlarna. Här är scenariet ett annat. Mötet äger rum längs floden Jordan. De blivande apostlarna har liksom Jesus kommit från Galileen för att vara med om Johannes döparens dop. Att de är där säger mycket om deras andliga värld. De var män som väntade på Guds rike och ville lära känna Messias, som förväntas komma snart. För dem räckte det att Johannes Döparen pekade ut Jesus som Guds lamm (jfr Joh 1:36) för att de skall börja längta efter ett personligt möte med mästaren. Jesu samtal med de två första blivande apostlarna är uttrycksfullt. När han frågar vad de söker, svarar de med en annan fråga: ”Rabbi (det betyder mästare), var bor du?”. Jesus svarar med en inbjudan: “Följ med och se!” (jfr Joh 1:38-39). Så börjar apostlarnas äventyr, som ett möte mellan människor som öppnar sig för varandra. För lärjungarna börjar en direkt bekantskap med mästaren. De blir inte förkunnare av en idé utan vittnen om en person. Innan de sänds ut för att evangelisera måste de ”vara” med Jesus (jfr Mark 3:14) och upprätta en personlig relation till honom. Den evangelisation som vilar på denna grund handlar om att berätta vad man har varit med om och om att bjuda in andra att träda in i den hemlighetsfulla gemenskapen med Kristus (jfr 1 Joh 13).
Till vem sänds apostlarna? I evangelierna ser det ut som om Jesus begränsar sin mission till Israel: ” ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” (Matt 15: 24). På samma sätt tycks han begränsa uppdraget han anförtror åt de tolv: “Ta inte vägen till hedningarna och gå inte in i någon samarisk stad. Gå i stället till de förlorade fåren i Israels folk” (Matt 10:5f). En del rationalistiskt inspirerade moderna forskare har tolkat det som att mannen från Nasaret inte hade ett universellt medvetande. Men dessa ord skall tolkas i ljuset av hans relation till Israel, förbundets gemenskap. Väntan på Messias handlade om att Guds löften skulle uppfyllas när Gud själv genom sin utvalde samlade sitt folk som en herde sin hjord: ”Jag skall rädda mina får, så att de aldrig mer blir till byte... Jag skall ge dem en enda herde, min tjänare David, och han skall valla dem. Han skall valla dem, han skall vara deras herde. Jag, Herren, skall vara deras Gud, och min tjänare David skall vara deras furste” (Hes 34:22-24). Jesus är den eskatologiske herden, som samlar de förlorade fåren från Israels hus och söker upp dem för han känner dem och älskar dem (jfr Luk 15: 4-7 och Matt 18: 12-14; jfr också den gode herden i Joh 10: 11ff.). Genom att Israel samlas förkunnas Guds rike för alla folk: “ Jag skall uppenbara min makt bland alla folk, de skall bli varse hur jag verkställer min dom och griper in mot dem” (Hes 39:21).

Jesus följer denna profeternas tolkning. Det första steget är att samla Israels folk, för att alla folk som kallas att samlas i gemenskap med Herren skall kunna se och tro.

De tolv, som valts ut för att delta i Jesu eget uppdrag, samarbetar så med den yttersta tidens herde. De söker också upp Israels förlorade får och vänder sig till löftets folk, vars samling är ett tecken på att räddningen kommer till alla folk. I början avgränsar Jesus och de tolv sitt uppdrag till Israel, vilket inte motsäger att mannen från Nasaret öppnar sin messiasgärning för hela världen, tvärtom är det den mest vältaliga profetiska symbolen för denna universalitet. Efter Kristi lidande och uppståndelse får denna symbol sin förklaring. Han säger rent ut att apostlarna sänds ut till hela världen. Kristus sänder apostlarna ”ut överallt i världen” (Mark 16: 15), till “alla folk” (Matt 28: 19; Luk 24: 47, “ ända till jordens yttersta gräns” (Apg 1: 8).

Och detta uppdrag fortsätter. Herrens uppdrag att samla alla folk i hans kärleks enhet. Detta är vårt hopp, och detta är också vårt uppdrag: att bidra till denna universalitet, till denna sanna enhet i rikedomen i av olika kulturer, i gemenskap med vår sanne Herre Jesus Kristus.