Katekes 1 om Kristus och kyrkan

Jesu vilja beträffande kyrkan och hans val av de tolv

Efter katekeserna om psaltarpsalmerna och cantica i laudes och vespern vill jag ägna de kommande onsdagarna åt den hemlighetsfulla relationen mellan Kristus och kyrkan utifrån vad apostlarna fick vara med om och den uppgift de fick. Kyrkan har byggts på apostlarnas grund som en gemenskap av tro, hopp och kärlek. Genom apostlarna kan vi gå tillbaka till Jesus själv. Kyrkan började när några fiskare från Galileen träffade Jesus, lät sig erövras av hans blick, av hans röst, av hans varma och starka inbjudan: ” Kom och följ mig. Jag skall göra er till änniskofiskare” (mark 1:17; Matt 4: 19). Min älskade föregångare uppmanade kyrkan i början av det tredje årtusendet att betrakta Kristi ansikte (jfr Novo millennio ineunte, 16 ff). I den katekes som jag inleder idag, vill jag fortsätta i samma linje och visa att hans ansiktes ljus avspeglas i kyrkans ansikte (jfr Lumen gentium, 1) trots vår bräckliga och syndliga mänsklighets begränsningar och brister. Efter Maria, som är en ren avglans av Kristi ljus, är det apostlarnas ord och vittnesbörd som ger oss sanningen om Kristus. Men deras uppdrag är inte isolerat utan ryms i ett gemenskapens mysterium som omfattar hela Guds folk och som förverkligas stegivs, från det gamla till det nya förbundet.

I det här sammanhanget måste det påpekas att men helt vantolkar Jesu budskap om man skiljer det från det utvalda folkets tro och hopp. Liksom Johannes Döparen, sin omedelbara föregångare, vänder sig Jesus framför allt till Israel (jfr Matt 15:24) för att “samla” det i den yttersta tiden som kommit med honom. Liksom Johannes förkunnelse är Jesu förkunnelse på en gång ett kall till nåden och ett tecken som väcker strid och dom för hela Guds folk. Redan när Jesus från Nasaret inledde sin förkunnelse ville han samla och rena Guds folk. Visst var hans förkunnelse alltid en uppmaning till personlig omvändelse, men hans egentliga syfte var att skapa Guds folk, som han hade kommit för att samla och rädda. Liberalteologins tolkning av Kristi förkunnelse om riket är därför ensidig och grundlös. Så här sammanfattades den år 1900 av Adolf von Harnack i hans lektioner om “Kristendomens väsen”: “Guds rike kommer genom att det kommer i enskilda människor, finner fram till deras själar och de tar emot dem. Guds rike är Guds herravälde, men det är den helige Gudens herravälde i enskilda människors hjärtan” (Tredje lektionen, 100f). I själva verket är denna liberalteologins individualism något typiskt modernt. Trots allt det nya han kom med verkade Jesus i den bibliska traditionens perspektiv och i judendomens horisont, och där blir det tydligt att den människoblivna sonens uppdrag handlar om gemenskap, om att samla Guds folk till ett inför den yttersta dagen.

Mannen från Nasaret ville samla förbundets gemenskap och visa att löftena till fäderna om samling, enande och enhet gick i uppfyllelse i denna gemenskap. Det framgår tydligt av att han instiftade de tolv: ”Sedan gick han upp på berget och kallade till sig några som han hade utvalt, och de kom till honom. Han utsåg tolv som skulle följa honom och som han skulle skicka ut att predika och ha makt att driva ut demonerna” (Mark 3:13-16; jfr Matt 10:1-4; Luk 6:12-16). På platsen för uppenbarelsen, på “berget”, tar Jesus ett initiativ som visar på fullständig medvetenhet och beslutsamhet och instiftar de tolv för att de skall vittna och förkunna med honom att Guds rike kommer. Detta kall är otvivelaktigt en historisk händelse, inte bara för att det nämns så tidigt och så många gånger, utan också av det enkla skälet att förrädaren Judas namn är med, trots de svårigheter som detta namn kunde ställa till med för den nyfödda gemenskapen. Siffran tolv påminner naturligtvis om Israels tolv stammar och visar redan att det nya initiativet att på nytt grunda det heliga folket bär på en underförstådd betydelse som är både profetisk och symbolisk. Systemet med de tolv stammarna hade övergivits för länge sedan, men Israel hoppades att det skulle återupprättas som ett tecken på att den yttersta tiden var inne (tänk på avslutningen av Hesekiels bok: 37:15-19; 39:23-29; 40-48). När Jesus väljer ut de tolv, för han in dem i en livsgemenskap med sig själv, och gör dem delaktiga i sitt uppdrag att förkunna Riket i ord och gärningar (jfr Mark 6:7-13; Matt 10:5-8; Luk 9:1-6; Luk 6:13). Jesus vill säga att tiden nu slutligen är inne då Guds nya folk skapas, de tolv stammarnas folk, som nu blir ett universellt folk, hans kyrka.

De tolv kallas från olika bakgrunder, och bara genom att finnas till blir de en maning till hela Israel att omvända sig och låta sig samlas i ett nytt förbund, som fulländar och uppfyller det gamla. Före sitt lidande anförtrodde Jesus åt dem uppgiften att fira hans minne, och det visar att han ville ge gemenskapens ledare och genom dem hela gemenskapen i uppgift att vara ett tecken och redskap i historien för den samling inför den yttersta dagen som börjat i honom. Därför ger den uppståndne dem makten att förlåta synder genom att utgjuta Anden (jfr Joh 20:23). De tolv apostlarna är det tydligaste tecknet på att Jesus vill att kyrkan skall finnas och på vad han vill att dess uppdrag skall vara. De är garantin att det inte finns någon motsättning mellan Kristus och kyrkan. För några år sedan förekom ett slagord som sade: “Ja till Jesus, nej till kyrkan.” Denne individualistiske Jesus är en fantasins Jesus. Vi kan inte ha Jesus utan den verklighet som han har skapat och i vilken han ger oss kontakt med honom. Mellan Guds människoblivna son och hans kyrka finns det nämligen en djup, oupplöslig och hemlighetsfull kontinuitet, som gör att Kristus idag är närvarande mitt i sitt folk. Han är alltid vår samtida, han är alltid samtida i kyrkan som vilar på apostlarnas grund, han lever i den apostoliska successionen. Hans närvaro i gemenskapen, där han själv alltid ger sig till oss, är orsak till vår glädje. Ja, Kristus är med oss, Guds rike kommer.